Läs senare

Våga se barn till psykiskt sjuka föräldrar 

Många barn i förskolan lever med en förälder som lider av psykisk störning. Tabut kring psykiska sjukdomar är fortfarande starkt och tvingar barnen att bära sina funderingar och sin oro i tysthet. 

19 Feb 2006

 Mellan 30 000 och 40 000 barn i Sverige har en förälder som är allvarligt psykiskt sjuk. Utslaget på varje enskild förskola blir antalet drabbade barn inte så stort. Men verkningarna för det enskilda barnet, som fortfarande är helt och fullt beroende av sina föräldrars omsorg, tillsyn, trygghet och kärlek för att utvecklas, blir desto större. 
  En psykisk sjukdom slår hårt inte bara mot den insjuknade utan också mot omgivningen. Familj och närstående drabbas när sjukdomen omkullkastar förmågan att leva ett vanligt vardagsliv. Med psykisk sjukdom eller psykisk störning menas just allvarliga och långvariga psykiska problem som påverkar hela livssituationen. 
  Det kan vara en dramatisk upplevelse för ett barn när föräldern ändrar sätt att vara och de vardagliga rutinerna bryts. Plötsligt finns där kanske ingen som lagar mat, tvättar kläder eller väcker på morgnarna. Ingen som frågar vad man gjort på förskolan och ingen som tröstar när man är ledsen. En djupt deprimerad förälder kommer kanske inte ens ur sin egen säng och klarar än mindre att ta barnet till förskolan. Barnet blir kvar hemma med den psykiskt sjuka föräldern. En psykotisk förälder kan dessutom uppträda märkligt och skrämmande. Med bristande verklighetsuppfattning, avsaknad av sjukdomsinsikt och med vanföreställningar kan föräldern till ochmed bli farlig för barnet. 
  Ett barn borde aldrig bo ensam med en förälder somär allvarligt psykiskt sjuk. Ändå finns det barn i vårt land som gör det. Små barn som lever under svåra omständigheter, med hemförhållanden som aldrig skulle accepteras av samhället och de sociala myndigheterna om de visste om dem. Men det gör de inte alltid! 
  Mellan den vuxenpsykiatriska vården och de sociala myndigheterna har kontakten länge varit bristfällig. Vuxenpsykiatrin har inte alltid tagit reda på om patienterna varit föräldrar. Och som föräldrar har många psykiskt sjuka ansträngt sig för att dölja sina problem för förskola, skola och socialtjänst. Barnen har hamnat mellan stolarna, bortglömda och osynliga. 
  Men de senaste tio–tolv åren har situationen delvis förändrats. Liksom för sexuellt utnyttjade barn, barn i misshandelsfamiljer, barn med utvecklingsstörda föräldrar och barn med föräldrar i fängelse, barn som varit gömda, glömda och osynliggjorda har de nu börjat synas. Deras livssituation, deras rättigheter och deras behov har dragits fram i ljuset. 

Forskare talar rent allmänt om en ny syn på barnet. Ett paradigmskifte rent av. Vi känner igen tänkandet kring ”det kompetenta barnet”, Daniel Sterns tankar som fått stor genomslagskraft såväl på teoretisk och praktisk nivå inom förskolan. Vi räknar med barnen på ett helt annat sätt än tidigare, tar deras tankar, känslor, upplevelser och erfarenheter på allt större allvar. Det nya sättet att se på barnen kräver att vi också tar till oss vad som faktiskt är deras vardag, deras upplevelser ochliv. Kanske är det en av förklaringarna till att barnens problem nu lyfts fram i media, hos organisationer och hos kommuner och regeringar, inte bara här i Sverige utan på flera håll i världen. 
  När det gäller barn till psykiskt sjuka föräldrar finns det ytterligare en möjlig förklaring till den ökade uppmärksamheten – de sjuka har blivit synliga. Vår syn på barn har förändrats. Det har också vår syn på psykisk sjukdom. Människor som led av grava psykiska störningar spärrades tidigare in, ibland på livstid. Steriliseringar förekom ända in på sjuttiotalet. Psykiska sjukdomar betraktades som kroniska och gav litet utrymme till behandling med tillfrisknande som syfte. Den stora förändringen kom med nedmonteringen av de stora mentalsjukhusen och satsningen på öppenvård, medicinering och terapi. Psykisk sjukdom började ses som ett behandlingsbart tillstånd. En psykiskt sjuk räknades inte längre ut för gott. Människor som tidigare skulle ha varit inlåsta under långa tider, lever nu ute i samhället med stöd av socialtjänst och vuxenpsykiatri. Det har givit ökade möjligheter för människor med psykiska störningar att bli föräldrar och att upprätthålla föräldraskapet. 
  Det här berättar Annemi Skerfving socionom och forskare i sin bok ”Att synliggöra de osynliga barnen – om barn till psykiskt sjuka föräldrar” (Gothia förlag 2005). Annemi är en av dem som mest engagerat sig i arbetet för barnen till psykiskt sjuka. 
  – Barn har större rätt till båda sina föräldrar i dag. Det gäller även barn till föräldrar som är missbrukare och till föräldrar som har en psykisk sjukdom. Det innebär samtidigt att barn kan utsättas för risker eller drabbas av sina föräldrars problem på ett annat sätt än tidigare, då föräldern kanske istället försvann helt ur barnens liv. 
  Små barn behöver mat, sömn på regelbundna tider, passande kläder och leksaker, skydd mot faror, kärlek och omtanke. De kämpar inte bara med att lära sig gå, hoppa på ett ben, prata och hålla torrt i byxan. Det lilla barnet jobbar också stenhårt med att lära sig kommunicera och relatera till andra och med att lära känna sig själv, utveckla sin personlighet och att testa sin vilja. Det här ställer stora krav på alla föräldrars förmåga. En förälder som inte orkar ge barnet vad det behöver och som dessutom reagerar med för barnet helt obegripliga och oväntade affektutbrott, skapar ett kaos i barne 
  – Ångest och depression smittar nästan ofrånkomligt av sig på omgivningen. Barn som är särskilt känsliga för vuxnas signaler kan bli påverkade så att de själva tappar leklust och energi eller blir rädda och ångestdrivna. Under en aktiv psykos eller en djup depression kan föräldern faktiskt utgöra en fara för barnet. Barnmisshandel utförs inte sällan av en förälder som är psykiskt sjuk. Här finns en skyddsaspekt som man inte får bortse ifrån när det gäller de minsta. Barn bör inte leva ensamma med en förälder som mår så dåligt, säger Annemi. 
  ”Vad kan man göra för barnen” är rubriken på det sista kapitlet i Annemis bok. Och det är just den frågan de som trots allt vågar se den hemlighet som barnen bär på, bävar inför. Psykisk sjukdom är fortfarande kringgärdad av tabun. Det är ingenting man talar högt om, framför allt inte inom familjen. Familjen skapar regler, tystnadsplikt råder och den som sviker sin plikt, räknas som illojal och osolidarisk. För barnen blir det här en extra tung börda att bära. 

Ett sätt för förskolepersonal att faktiskt lyfta bördan från barnets axlar är att börja våga se. Många barn som själva visar beteendestörningar lever i dåligt fungerande familjer. Att våga tänka till, att sätta in barnens beteende i ett sammanhang och att göra det som är personalens plikt – nämligen att anmäla sina misstankar om att barnet far illa till socialtjänsten, är ett absolut nödvändigt och avgörande steg för att avlasta barnet. 
  När det gäller barn som far illa finns det åtminstone delvis reglerat i våra lagar vem som ska göra vad. I socialtjänstlagen finns bestämmelserna om anmälningsskyldighet som alla som arbetar i förskolan ska känna till.Den somarbetar i förskola och misstänker att ett barn far illa är skyldig att anmäla sina misstankar till socialtjänsten. Man behöver inte ha några bevis för att barnet verkligen far illa. Det räcker med misstankarna. Sen är det socialtjänstens sak att ta reda på hur det verkligen förhåller sig och socialnämndens sak att besluta om eventuella ingripanden. 
  Det finns flera skäl till att många inom förskolan tvekar att göra en anmälan, trots att de känner till sina skyldigheter. Ett är rädslan att överträda lagen om sekretess, men den som tvekar av det skälet ska veta att anmälningsskyldigheten är överordnad sekretesslagens bestämmelser. 

Andra skäl att förskolor tvekar är att en anmälan så gott som alltid upplevs somen kränkning. Den anmälda föräldern kan reagera med ilska, hat och hot mot personalen eller ännu värre mot barnet. Föräldern kan också vara en omtyckt förälder, som genom sin öppenhet nu tycker sig ha blivit sviken i sitt förtroende och som personalen också känner sig svika genom att anmäla. 
  –Det finns inget enkelt sätt att lösa den här konflikten, säger Annemi. Men det är bra omman inte väntar för länge med sin anmälan. Förutsättningarna för en positiv utveckling blir större om situationen i familjen inte hunnit bli helt ohållbar. Det är också bra om föräldern är med när grunden för en anmälan diskuteras. Den som anmäler, den som tar emot anmälan och den som anmälan gäller bör träffas i ett möte. Det kan vara mycket svårt att träffas vid ett sånt här möte men samtliga parter vinner på det i längden. När den anmälda föräldern är med vid mötet så slipper han eller hon fundera över vad som verkligen sagts. Det uppstår ingen tvekan om vilken information som förts fram. Det skapar bättre förutsättningar för ett framtida förtroende, säger Annemi. 
  Men många förskolor har också genom åren berättat om den upplevelse av tröstlös väntan som uppstår efter en anmälan. Först har personalen laddat alldeles väldigt inför sitt beslut, våndats inför konfrontationen med föräldern och sen, när de har gjort sin anmälan händer absolut ingenting. Deras misstankar om att barnet lever under svåra förhållanden kvarstår och kanske till och med förstärks. Kanske upplever personalen att barnet genom förskolans anmälan fått en än svårare situation. 

En konflikt uppstårmellan de regler och lagar som värnar om vår personliga integritet och den nytta som ett samarbete och ett utbyte av information skulle kunna ge. För även om det pågår ett arbete inom socialtjänsten, så sker det i det fördolda för förskolans personal. När det gäller uppgifter från socialtjänst till förskola gäller nämligen sekretesslagstiftningen fullt ut. (Såvida inte föräldern ger sitt medgivande, då kan sekretessbestämmelserna upphävas.)– Däremot talar lagen om vikten av samarbete mellan socialnämnden och hälso- och sjukvården. Där betonas särskilt det samarbete som ger socialtjänsten möjlighet att hämta in uppgifter från vuxenpsykiatrin och påtalar att det ligger i vuxenpsykiatrins utveckling att arbeta med hela familjen, berättar Annemi. 
  Hon vet att det på flera håll i landet pågår samarbete mellan vuxenpsykiatrin, barnpsykiatrin BUP och socialtjänsten för att hjälpa barnen och för att stötta patienterna i deras föräldraroll. 

När en förälder insjuknar finns ibland den andre föräldern där och klarar av situationen. Pressen blir naturligtvis hårdare på den part som är frisk men möjligheterna för barnen att bo kvar hemma ökar om där finns en fungerande vuxen. Om så inte är fallet, om den andre vuxna inte förmår eller om ingen annan vuxen finns till hands så träder staten in med tvångsåtgärder. 
  Om brister i omsorgen om barnet eller något annat förhållande i hemmet medför fara för dess hälsa eller utveckling skall det beredas vård med stöd av lagen om särskilda bestämmelser för barn och unga (2§LVU). 
  Barn som omhändertas placeras framför allt i jourfamiljer och i fosterhem. Annemi vet sedan sitt tidigare arbete med fosterhemsplacerade barn att många av dem just är barn till psykiskt sjuka föräldrar. 
  Det finns en tydlig uppdelning mellan vuxenpsykiatrin, barnomsorgen, skolan och primärvården. Alla som möter barnen delar ansvaret för att uppmärksamma deras situation medan socialtjänsten ansvarar för att utreda, ge råd och stöd och avhjälpa allvarliga brister. Samarbetet mellan alla instanser är nödvändigt. Personal inom förskolan har en oerhört viktigt roll. Inte bara som de som upptäcker att ett barn far illa utan de kan också ha en betydelsefull roll i att erbjuda föräldern stöd och informera om verksamheter och kommunala resurser dit föräldern kan vända sig för att få hjälp. Varje profession är kunnig inom sitt område men för att kunna hjälpa de här familjerna krävs också att vuxenpsykiatrin lär sig något om barns utveckling och att personalen i förskolan lär sig en del om vuxenpsykiatri. Kommunen har ansvar för att genom utbildning öka kunskaperna hos förskolepersonalen. En viktigt preventiv insats är att se till att barngrupperna inte är större än att personalen hinner se och ge varje barn det stöd och den uppmuntran det behöver. 
  – Barn behöver en barndom utan alltför stora påfrestningar för att få möjlighet att växa, konstaterar Annemi som nu arbetar med att undervisa blivande socionomer och att skriva färdigt sin doktorsavhandling om just barn till psykiskt sjuka föräldrar. 

Helene Lumholdt 
Illustration: Jan Edlund

Rösta

Vad tycker du om regeringens förslag om läsa, skriva, räkna-garantin?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin