Ingår i temat
Pedagogisk bedömning
Läs senare

Verktyg för verksamheten

På förskolan Prästkragen används pedagogisk dokumentation som ett verktyg för att synliggöra pedagogernas verksamhet. Ofta förringar de det de gör och saknar ord för att beskriva det, säger pedagogista Liselott Granath.

04 Mar 2008

Genom pedagogisk dokumentation kan verksamheten i förskolan synliggöras och bli ett viktigt underlag i diskussionen kring och bedömningen av verksamhetens kvalitet och utvecklingsbehov.”
Så står det i Lpfö-98. Användandet av pedagogisk dokumentation formuleras alltså inte i några skall-satser. Skrivningen ger ändå en tydlig fingervisning om vad utbildningsdepartementet och läroplansförfattarna ser som ett välfungerande verktyg i mätandet och värdesättningen av verksamheten i förskolan.
Begreppet pedagogisk dokumentation innehåller inga självklara ramar och gränser och någon definition hittar man inte i läroplanen. Det gör man inte heller hos Reggio Emilia institutet i vars verksamhet begreppet är väl använt. Damen som svarar i institutets telefon undrar om jag inte krånglar till det i onödan. Det hörs ju på ordet vad det är, menar hon. Hillevi Lenz Taguchi ger emellertid en diffus, men i alla fall definition i sin bok Varför pedagogisk dokumentation (HLS förlag). Där skriver hon att ”pedagogisk dokumentation är ett förhållningssätt och en kommunikation”. Och Ann Åberg skriver i Lyssnandets pedagogik (Liber förlag) att det som skiljer dokumentation från pedagogisk dokumentation är hur materialet används. Den pedagogiska dokumentationen är ett sätt att föra den pedagogiska processen framåt.

Medan den som enbart dokumenterar nöjer sig med att samla in och kanske visa upp, går den som dokumenterar pedagogiskt ett steg längre, eller egentligen flera steg. Den funderar, tolkar och analyserar materialet och hur det kommit till. Ett av de allra mest använda begreppen i den pedagogiska dokumentationsvokabulären, är ordet reflektera, som innebär att man vänder och vrider på det dokumenterade, på processen och på det skapande barnets funderingar och intentioner. Sist men inte minst är pedagogens eget agerande och tänkande föremål för detta reflekterande.
Tanken att den här processen stärker pedagogerna i sin profession tog Botkyrka kommun fasta på i sin satsning på ”den professionella pedagogen”.
– Satsningen går ut på att stärka personalen i förskolan i sin roll som pedagog, berättar Christina Boork-Schillgard, biträdande rektor med inriktning mot förskolan, vid Borgskolan i Hallunda.
Prästkragen heter förskolan som Christina Boork-Schillgard sedan tre år tillbaka ansvarar för. Det är en jätteförskola med 159 inskrivna barn i gamla och slitna lokaler. Just nu är allt lite upp och ner i lokalerna eftersom en upprustning och renovering står för dörren. Men arbetet med den pedagogiska dokumentationen pågår som vanligt och en mängd bilder med temat Ansikte sitter uppklistrade på väggar och golv.
Som ett led i sin satsning på förskoleverksamheten har Botkyrka kommun köpt utbildningar av Reggio Emilia institutet. Många i kommunens förskolor har vid det här laget gått kursen i pedagogisk dokumentation och några pedagoger har gått institutets pedagogista utbildning. Christina Boork-Schillgard är en av dem. Liselott Granath har gått samma kurs och är också aktivt verksam som pedagogista, i Trädgårdsstadsskolans tre förskolor i Tullinge.
För dem båda är den pedagogiska dokumentationen i dag ett självklart, om än inte alls färdigutvecklat, inslag i det vardagliga arbetet.
– Vi använder den som ett verktyg för att synliggöra pedagogernas verksamhet. Pedagoger i förskolan förringar ofta det de gör och de saknar också ofta ord för att beskriva det, säger Liselott Granath vars roll som pedagogista bland annat innebär att hon handleder personalen i pedagogiska frågor.
Det gjorde forna tiders handledare också, skillnaden är att hon som pedagogista också är med och arbetar i barngruppen. Hon delar sin tid mellan förskolorna och är fyra veckor i rad i olika arbetslag.

Att börja arbeta aktivt med pedagogisk dokumentation kan vara ansträngande. Dokumenterandet tar mycket tid, särskilt i början och själva observerandet har inte på länge varit någon självklar del av förskoleverksamheten. Christina Boork-Schillgard kallar det för en fram till helt nyligen bortglömd konst.
– Vi som utbildades för 30
–40 år sedan fick lära oss att observera, men de som utbildades senare fick aldrig den kunskapen. Då hade fokus i verksamheten flyttats från lärande till omsorgspedagogik. Nu lever vi i en annan tid. Lpfö-98 ger oss inget val. Det ställs krav på dokumentation, det ingår i vårt uppdrag. Det kan vara tufft för en del att gå från det ena till det andra, säger Christina Boork-Schillgard.
Hon betonar att de på Prästkragen befinner sig i en övandefas.
– Vi över jättemycket, tränar på att observera varandra och går igenom varandras dokumentationer. Vi är inte på något sätt fullärda men vi har gått framåt. Tidigare bekräftade vi bara barnens tankar, nu utmanar vi dem. Vi ställer frågor som vi aldrig hade kommit på tanken att ställa för några år sedan. Det fungerar ju inte så att man inte kan och inte kan och inte kan och sen plötsligt en dag så kan man. Vi övar, lär oss och gör våra misstag på vägen, förklarar Christina Boork-Schillgard.
Både hon och Liselott Granath berättar att de ägnar åtskillig tid åt pedagogiska frågor såväl på avdelningsmöten som på kvällskonferenser och i utvecklingsgrupper.

Att fotografera, filma eller i skriven text, dokumentera vad barnen i förskolan ägnat sin dag åt, är inget märkvärdigt. I alla tider har barnens alster hängts upp på väggarna till allmänt beskådande. Käcka foton som visar barn på utflykt i närområdet har också varit vanligt. När den nya tekniken trängde sig in i förskolan hängde plötsligt digitalkameror runt halsen på var och var annan förskolepedagog. Tusen och åter tusen digitala bilder bearbetades och printades ut ur nyinköpta datorer och skrivare. Barnen fick sina dagar dokumenterade från morgon till kväll. Även om tekniken i dag används betydligt mer sparsmakat så är ändå kameror och papper och penna den dokumenterande pedagogens huvudsakliga arbetsredskap. Den stora skillnaden är vad man sen gör av det material man samlat in.
–Det får inte stanna vid dokumentation utan måste fortsätta i ett kollegialt reflekterande. Det gör att jag får syn på mig själv, hur jag är som pedagog. Det gäller att veta vad man själv gör och ha ett språk för det. Det gäller att vara vän med sin egen kompetens, säger Christina Boork-Schillgard.
Att lära sig pedagogisk dokumentation är en process som följer samma linjer som all annan inlärning, förklarar Liselott Granath. bokstäver och runt om barnet cirkulerar orden ”observation”, ”samla material”, ”sammanställa material”, ”dokumentation”, ”reflektion”, ”pedagogisk dokumentation” och så högst upp ”väcker nya frågor”. Den där översta rubriken tar Christina Boork- Schillgard och Liselott Granath fasta på. Det är de nya frågorna som utmanar både barn och personal och för dem vidare i utvecklingen, menar de. Reflekterandet ska inte bara ske kollegor emellan utan är lika viktigt tillsammans med barnen. När ett barn ritat en teckning ska man inte bara bekräfta bilden, och sen stanna där. Istället går man vidare och diskuterar, ställer frågor om bilden och tillkomsten av den. Hur gjorde du? Hur tänkte du? Vad tror du hade hänt om du hade gjort på ett annat sätt?
–De bästa frågorna är de man inte vet svaret på. Frågor som bara bekräftar det vi redan vet ger inget. De är respektlösa mot barnet, säger Christina Boork-Schillgard.

Väl valda delar av dialoger, funderingar, berättelser och bilder samlas i barnens portfolios. När materialet finns lättillgängligt ökar möjligheterna till tillbakablickande och jämförelser. Dokumenterandet gör att saker finns kvar medan ord man säger bara går ut i luften och försvinner, menar de. Det är en av dokumentationens bonuseffekter. En annan att flera sidor av barnen blir synliga.
– Tidigare såg vi barnen mer som schabloner ”den tyste”, ”den glada”, ”den utagerande” och så vidare. Dokumentationen skärper vår uppmärksamhet och gör att vi upptäcker också andra sidor hos barnen. Den pedagogiska dokumentationen har andra effekter också. Till exempel leder den automatiskt till att man tar upp pedagogrollen, menar Liselott Granath.
– Vi har bestämt oss för att sträva efter att vara medforskande pedagoger. Men vad innebär egentligen ett sånt begrepp i praktiken. Vad menar vi? Vi ska inte bara låta orden stå där, utan fundera över vad de innebär för oss.
Både Liselott Granath och Christina Boork- Schillgard talar uppskattande om kommunens utvecklingsledare för förskolan, Eva Andersson. Det är hon som står bakom satsningarna i kommunen, säger de och berättar att hon är den centrala drivkraft som behövs för att ro ett projekt i land. Hon har övertygat kommunledning om behovet av utbildning och hon har understött byggandet av nätverk, inte minst förskolorna emellan. Allt sammantaget har inneburit att konkurrensen mellan förskolorna i kommunen har försvunnit. Hierarkierna likaså.
– Tidigare fanns det vissa förskolor som var de ”rätta”. Deras pedagogik var överlägsen de andras. Allt de gjorde var rätt och så fanns det de där allt man gjorde var fel. Nu är allt det där försvunnet. Jämförelserna mellan och avundsjukan över olika arbetsförhållanden också. Istället har det utvecklats en dela med sig-kultur mellan förskolorna och en insikt om att det går att förändra oavsett vilka förutsättningar man har. Det är också trösterikt att inse att det inte finns några sanningar, inga fasta formler för hur den rätta pedagogiken ska se ut. Vi är hela tiden i blivande, både barn och personal, säger Liselott Granath.

Prästkragen och Trädgårdsstadsskolans förskolor har tid avsatt för pedagogiska diskussioner liksom för personlig reflektion. Viss mötestid är öronmärkt för pedagogiska frågor men hur man väljer att använda sin personliga tid kan variera. Vissa reflekterar i samtal med andra, andra skriver eller läser en bok. Ibland behöver någon mer tid än de andra och någon annan mindre.
Christina Boork-Schillgard och Liselott Granath har bara fått positiva reaktioner men på andra håll har pedagoger och ännu mer föräldrar beklagat sig över att dokumentationen stulit utrymme på barnens bekostnad. Pedagoger har flängt runt med sina kameror och mer påmint om japanska turister än om närvarande pedagoger och det skrivna materialet har svämmat över alla breddar och samlats till tunga papperssjok som ingen orkat ta del av.
–Det har funnits en klar tendens till det hos oss också. Vi hade en otrolig produktion av bilder. Ekonomin hjälpte oss att sätta stopp. Det blev för dyrt att printa ut alla de här färgkopiorna. Numer diskuterar vi varför sätter vi upp den här bilden, vad vill vi säga och för vem? Vi har gått ifrån att tapetsera med bilder till att reflektera, säger Christina Boork-Schillgard som samtidigt ser att det fortfarande finns risker med den pedagogiska dokumentationen.
– Risken är att dokumenterandet och det kollegiala reflekterandet är så roligt att vi glömmer vårt basuppdrag, att vara i barngruppen.
Det spelar ju ingen roll hur klok och reflekterande, lyssnande och utmanande man är om man inte är tillsammans med barnen. En god pedagog är i barngruppen, helt enkelt.

På schemat över pedagogisk dokumentation som Christina Boork-Schillgard visat står ”barnen” i centrum, men det allra mesta i vårt samtal kretsar kring den nytta den gör för pedagogerna. Hur den ger dem ett språk, sätter ord på deras tysta kunskap, skapar stolthet och en trygghet i professionen, utvecklar dem till lyssnande och reflekterande människor, river ner murar, raserar hierarkiska strukturer och suddar ut konkurrensen inom och mellan förskolor. Det handlar mycket om pedagogerna men den goda utvecklingen kommer naturligtvis barnen till godo. En glad, trygg, nyfiken och lyssnande pedagog blir förstås en bättre pedagog i barngruppen.
– När vi gör reflektioner tillsammans blir vi tryggare och vågar gå utanför ramarna och utmana både oss själva och barnen. Som bättre pedagoger förmår vi utmana varje barn på dess egen nivå och då får vi inte heller lika utagerande barn, säger Christina Boork-Schillgard.
Samtidigt medger hon att även den mest entusiastiska förespråkaren för den pedagogiska dokumentationen kan ha sina stunder av tvivel.
– Jag hamnar själv i en svacka ibland och undrar vad sjutton vi håller på med. Ska det vara så svårt, ska vi verkligen lägga så mycket kraft på det här. Vi analyserar och dissekerar sönder de stackars barnen och till vilken nytta? Men sen ser jag hur bra barnen faktiskt mår, hur de lär sig, blir mer kreativa och hur föräldrar blir mer nyfikna på det barnen gör och då får jag kraften tillbaka.

Helene Lumholdt

Alla artiklar i temat Pedagogisk bedömning (15)

Rösta

Hur fungerar arbetet med modersmål hos er?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin