Läs senare

Alltid på barnens sida

Lars H Gustafsson är barnläkaren och författaren som har en åsikt om allt - så länge det rör barns rättigheter. Och som konsekvent tar avstånd från auktoritär barnuppfostran. Just nu är det ”nannymetoder” med hot och straff som får honom att se rött.

08 sep 2010

Foto: Peter Kroon

Lars H Gustafsson stod i köket när hans ungdomar ropade på honom från vardagsrummet, att han måste komma och kolla på något knäppt på tv. Han slog sig ner bredvid dem och skrattade gott åt vad han uppfattade som något slags humorprogram, djupt imponerad över hur väl man hade lyckats regissera barnen. Det var den engelska versionen av Supernanny och det tog en ganska lång stund innan han insåg att det var på allvar – rådgivning om barnuppfostran i ett underhållande tv-format.
Det har gått många år sedan han för första gången konfronterades med tv-nannyn. Men han minns fortfarande hur häpen han blev, berättar han när vi sitter i köket i hans ljusa hyreslägenhet i miljonprogramsområdet Klostergården i utkanten av Lund.

För mig var det som att resa hundra år tillbaka i tiden, till en syn på barn som jag trodde att vi hade förpassat till sopcontainern för länge sedan.

När timeoutstolar och busmattor började dyka upp även i förskolans värld kände han att det var dags att sätta ner foten på allvar. Hans senaste bok Växa – inte lyda, som släpptes i våras, kallar han därför för en klar positionsbestämning mot den nyauktoritära pedagogiken med metoder som ska få barn att lyda utan att förstå varför.

–Vi som arbetar för barns rättigheter varnade tidigt för att det fanns en risk för att våldet mot barn skulle öka eftersom det finns ett tydligt samband mellan auktoritär uppfostran och barnmisshandel. Nu ser vi att det har blivit så och att attityden mot aga också har börjat svänga.

–Samtidigt tror och hoppas jag att den här trenden har nått sin kulmen nu. Många inlägg på min blogg från föräldrar och förskolepersonal är kritiska till den tuff-are attityden mot barnen. Jag känner mig inte så ensam i min uppfattning längre.

Lägenheten i Klostergården känns mer som ett radhus, med egen ingång och uteplats mot den gröna gården, som i sin tur ringas in av höghus i typisk miljonprogramsstil. Hit till Klostergården flyttade Lars H Gustafs-son från Västerbotten, tillsammans med tre av sina hemmaboende ungdomar, för sex år sedan. Efter att hans hustru Agneta omkommit i en bilolycka blev det praktiskt omöjligt för dem att bo kvar på gården i Bjurholm. Och ska man ändå flytta kan man lika bra göra det ordenligt, resonerade de.

–Jag valde mellan tre jobberbjudanden och bestämde mig för en tjänst som skolläkare i Rosengård. En av mina döttrar bor här i Lund och det kändes rätt att arbeta med barn i Malmös mest utsatta område.

Själv är han uppvuxen i Börje strax utanför Uppsala och äldst av sju syskon. Föräldrarna hade en humanist-isk grundinställning men det hände att han fick sitta instängd i ”gnällgarderoben”.

–Då för tiden förväntades det av ansvarstagande föräldrar att de använde bestraffningar.

De utdragna norrländska vintrarna är han glad att slippa men på sommaren återvänder han gärna till gården som hans svåger numera har övertagit.

Musik är ett av Lars H Gustafssons stora intressen, vilket förklarar att en stor flygel får svälja nästan ett helt rum av fyra i hans hem. Därför uppskattar han också närheten till Köpenhamn dit han och särbon Gunnel åker då och då för att lyssna på jazz.

Lars H Gustafsson har åtta barn i tre kullar, som alla är utflyttade på olika håll. En av hans söner, Erik de La
Reguera släppte för övrigt också en uppmärksammad bok i våras, om kokainhandel, som han har skrivit tillsammans med Lasse Weirup. Erik är bosatt i Mexico, och arbetar som korrespondent för Dagens Nyheter.

Efter att jag hade fått mitt fjärde barn trodde jag varken att det skulle bli något mer barn eller förhållande för min del. Men så träffade jag Agneta och hon ville ha barn. Så blev det fyra till, tack och lov.

Agneta träffade han i Beirut, där han ansvarade för ett hjälpprojekt för Rädda Barnen under kriget. Hon var barnpsykolog och han var själv med om att anställa henne.

Trots att han officiellt är pensionär sedan några år tillbaka är schemat vanligtvis fulltecknat med föreläsningar, intervjuer, debatter, bloggande och med rådgivning i olika barnfrågor vid sidan av det egna författandet.

Vad är det som driver dig att fortsätta strida för barns rättigheter?

–Att fråga varför tycker jag är lite märkligt. Har man sett vad jag har, hur oerhört svårt en del barn har det och vilka enorma orättvisor det finns, så skulle det vara väldigt konstigt om jag inte engagerade mig. För mig är det ett privilegium att få arbeta med och för barn.

–Sedan har jag en inre vrede, en slags ilska som driver mig. Delvis hänger den nog ihop med en traumatisk barndomsupplevelse, när jag som svårt sjuk treåring blev inlagd på Östersunds lasarett i tre veckor medan resten av familjen befann sig i Uppsala. Att bli lämnad ensam och övergiven som litet barn sätter sina spår.

Ett annat tungt minne som han bär med sig är att han som 23-årig förälder, i ett tillstånd av förlamande trötthet och press, slog till sin då ettårige son på stjärten för att han skrek utan uppehåll på natten.

–Jag mådde så dåligt av det att jag inte klarade av att prata med någon om det på flera år. Sedan dess har jag satt upp klara gränser för vilken repertoar jag tillåter mig själv att använda, i ord och handling, hur arg jag än blir. Det tycker jag att alla föräldrar borde göra. Och påminna varandra när någon är på väg att gå över gränsen.

Det är just när orken tryter och pressen blir för stor som man lätt frestas att ta till auktoritära metoder mot barnen, säger Lars H Gustafsson. Samtidigt finns det inget som barn uppfattar som mer provocerande än trötta, suckande vuxna.

–Det värsta är att metoderna faktiskt fungerar. Att få ett barn att lyda är inte särskilt svårt. Men man ska inte glömma att mycket av det vi ser nu är hämtat från anglosaxiska länder som har en helt annan syn på barnuppfostran. Och att det faktiskt finns kommersiella intressen bakom.

Hans egen grundinställning är att barn är medmänniskor och jämlikar och inga vildar som ska tämjas. Därför tror han på gränssättning som bygger på schyssta överenskommelser med barnen istället för straff och belöningar.

–Att placera en 4-åring som betett sig illa på en stol för att tänka över sitt beteende kan på lång sikt leda till att man undergräver självkänslan hos barnet och skapar en känsla av utanförskap och skam. Visst kan det vara nödvändigt att gå undan från gruppen med ett skrikande och sparkande barn. Eller för en vuxen att kliva åt sidan en stund när tålamodet har nått sin gräns. Men att lämna ett argt och ledset barn ensamt är inte okej ”hur man nu ens kan tro att barn kan tänka i en sådan situation”.

Han ser också en risk för att barn som uppfostras att lyda kommer att fortsätta söka sig till auktoritära pers-oner som kan fatta besluten för deras räkning i stället för att utveckla egna humanitära samveten. I boken Växa – inte lyda gör han en koppling mellan auktoritär uppfostran och det som hände i Hitlers Tyskland.

Lars H Gustafsson säger att han alltid har sett förskolan som sin främsta partner i sin strävan att slå vakt om ett humanistiskt förhållningssätt till barn. Men nu känner han sig bekymrad över vad som håller på att hända med den verksamhet som han alltid vurmat för och haft ett bra och nära samarbete med.

–Jag hör förskollärare berätta om hur snävt de har det, med stora barngrupper, mycket stress och outbildad personal och som ibland frestas ta till metoder som de egentligen inte gillar för att rädda situationen i stunden. Och jag hör allt fler föräldrar som säger att de inte känner sig trygga med hur barnen har det i förskolan. Det är starka orossignaler som jag tycker att man måste ta på allvar även om det förstås också finns väldigt bra förskolor.

Han berättar om en lärare som arbetade ensam i en förskoleklass med 15 barn och som frågade honom ”Hur tycker du jag ska göra då, när det ser ut som det gör?”.

–Jag blev störtförbannad och svarade: Du ska riva upp himmel och jord. Du ska berätta för din chef och för alla ansvariga att så här kan det inte se ut.

–Jag har lätt för att brusa upp i sådana situationer och blev kanske lite onödigt arg den gången, säger han och ler lite förläget.

–Men att bedriva en verksamhet för barn där barnen riskerar att fara illa tycker jag är oanständigt.

Nu är det dags att flytta strålkastarljuset från skolan till förskolan, tycker han. Det behövs en grundläggande ideologisk debatt om hur förskolan ska se ut samtidigt som skolan kan behöva få jobba i lugn och ro efter att ha varit i fokus under en lång tid.

Som rådgivare på olika föräldraforum möter han väldigt olika åsikter om barn och hur de ska uppfostras. Nu är det frågor om sömn som är i fokus. På 60- och 70-talet var det matfrågor och potträning . Diskussioner om barns rättigheter har hamnat i skymundan av föräldrars rättigheter, tycker han.

Det gör mig ont när föräldrar och andra vuxna talar nedsättande om små barn och tror att det gör dumma saker med vilja. Att hånskratta hör exempelvis vuxenvärlden till. Samtidigt som man överskattar barnens förmåga till impulskontroll så underskattar man ofta deras förmåga att känna sorg och smärta.

Just grundläggande kunskaperna om barns utveckling och deras rättigheter brister ofta i dag, menar han och därför finns det en övertro på experter. Förstår man varför barn kan reagera på ett visst sätt kan man lättare hitta lösningar.

–Självklart ska det finnas tydliga gränser men för mig handlar det inte om maktutövning. Med mina egna barn har jag önskat att de ska gå sina egna vägar och lära sig att ta ansvar för sig själva och andra runt omkring dem.

–Min hund vill jag ska lyda mig och då krävs en mer auktoritär fostran, fortsätter han och tittar ner mot Jack Russeltiken Twiggy, som ganska motvilligt lägger sig på sin blå dyna i kökshörnet när Lars H Gustafsson tycker att hon har hälsat klart.

Har det blivit som du har önskat med dina barn?

–Ja, jag tycker att de har gjort sina egna val. Själv har jag varit hemifrån för mycket och ibland blivit rejält arg. Men jag har samtidigt varit noga med att alltid försöka utvärdera det som hänt efteråt.

I boken skriver du att vi aldrig har haft bättre föräldrar än nu…

–Ja, fast egentligen vet jag inte om det verkligen är så. Men jag kände att jag ville stötta dagens föräldrar som har så oerhört tuffa krav på sig. Jag vet att många verkligen anstränger sig och vill vara bra föräldrar.

När jag läste din bok fick jag lite dåligt samvete över hur jag själv ibland betett mig mot mina barn.

–Det är svårt att skriva en sådan här bok utan att skapa dåligt samvete. Jag vill inte skuldbelägga någon, vilket jag också poängterar i boken. Perfekta föräldrar och vuxna är inget att sträva efter. Men man behöver vara lite prestigefri och kunna ändra sig och säga förlåt. Med humor kan man också komma långt. Kan man själv visa att man begår misstag vågar barnen också göra fel.

Han berättar om sin egen mamma som på äldre dagar ångrade sig och bad sina barn om ursäkt för de gånger hon bestraffat dem. När hon på äldreboendet i egenskap av sjubarnsmor fick frågan av en sjuksköterska om hur man uppfostrar barn så svarade hon: ”Barn behöver inte uppfostras. Barn behöver kärlek och mycket ytor”.

Lars H Gustafsson

Född: 1942

Familj: Särbon Gunnel, barnen Petter, Anna, Tor, Erik, Linde, Nora, Signe och Hugo. Fem barnbarn.

Bor: Klostergården, Lund

Yrke: Barnläkare (numera pensionerad), författare, föreläsare, rådgivare och debattör. Har varit verksam inom Rädda Barnen och bland annat varit med om att arbeta fram FN:s barnkonvention.

Övrigt: Bloggar på adressen: larsh.wordpress.com. Medlem i Alma-juryn (litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne).

Fritidsintressen: Musik, klassisk och jazz, spelar orgel och flygel (drömde som ung om att bli organist), hundpromenader.

Fråga

Om du får önska dig vad du vill inför det nya förskoleåret 2020 – vad väljer du då?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin