Läs senare

Anna Kärre årets UBB-stipendiat

Årets Ulla-Britta Bruun-stipendiat hittar matematik i allt från att äta frukt till att byta blöjor. Genom att utgå från förskolans vardag lockar Anna Kärre barnen, och pedagogerna, till utmanande lekar och samtal om matte.

02 dec 2011

 

Foto: Lasse Nyman
Årets Ulla-Britta Bruun-stipendiat hittar matematik i allt från att äta frukt till att byta blöjor. Genom att utgå från förskolans vardag lockar Anna Kärre barnen, och pedagogerna, till utmanande lekar och samtal om matte.
Matematiken finns nästan överallt i förskolan, om vi lär oss att se den. När barnen ska få frukt kan de yngre få välja en stor eller liten bit, de äldre kan få köpa fruktbitar för låtsaspengar. Och i hallen när ytterkläderna ska på kan man träna på att sortera och lägesbestämma, mössan är på hyllan över huvudet och skorna står på understa hyllan.

– I förskolan handlar matematik väldigt lite om siffror och att räkna. Det handlar om att sortera, klassificera, se mönster och hitta de rätta matematiska orden. Och tänker man efter så upptäcker man att både barnen och vi pedagoger använder matten hela tiden, säger Anna Kärre, föreläsare och förskollärare på Lännersta förskola.

Enligt Anna Kärre handlar matematik i förskolan om allt det barnen behöver förstå innan de kan börja räkna med plus, minus och abstrakta symboler. Att kunna rabbla ett, två, tre och så vidare är förstås inte samma sak som att barnet verkligen förstår antalet tre, som siffran står för. Pedagogens uppgift är att tolka det barnet ger uttryck för och ta reda på hur mycket det förstår. Siffror och symboler kan komma in då barnen själva blir nyfikna och frågar.

– Vi måste jobba väldigt konkret för att barnen så småningom ska kunna tänka abstrakt. Det tar ett tag innan de verkligen förstår antal och där tror jag skolan ibland är lite för snabb, säger hon.

För de yngre barnen handlar det mycket om att lära sig begrepp och termer. Det är över och under, fler och färre, större och mindre. När barnen försöker packa saker i en liten väska brukar Anna Kärre alltid komma dragande med något som är för stort, sedan kan man prova med många små saker istället och se vad som får plats.

– Barnen använder matematiken varje dag på ett sätt som gör att man häpnar. För att kunna lyssna och fånga de situationerna måste vi vara kunniga själva, veta vad det är vi vill uppnå och våga släppa vår planering, säger hon.

När Anna Kärre började arbeta med matematik i förskolan i slutet av 90-talet fick hon mycket frågor. Ska barnen börja räkna redan? Ska de inte få vara barn och leka längre?

– I dag är jag så trygg att jag kan säga att självklart ska vi leka. Men vet ni vad som händer i leken? Och så kan jag lyfta fram hur det fungerar, säger hon.

Då brukar det vända. Men många förskollärare bär på negativa erfarenheter från skolan som påverkar deras inställning till matematik. Anna Kärre får ibland frågan om de verkligen ska säga att de jobbar med matematik eftersom barnen kan tycka det är tråkigt.

– Det säger mer om personen som frågar, och vad den har för erfarenhet. Varför skulle vi inte säga till barnen att det är matematik om de tycker det är kul? frågar hon.

För att kunna förstå och lära ut matematik tror hon man kan behöva rannsaka sig själv och göra upp med sin egen rädsla. Det fick hon själv göra då den nya läroplanen kom 1998. Förskolan skulle nu börja arbeta med matematik och utmana barnen att analysera, föra och följa resonemang.

Anna Kärre kom med i ett par olika matematikprojekt, ett inom Pysslingen där hon jobbar och i projektet Små barns matematik som drevs av Nationellt centrum för matematik vid Göteborgs universitet. Det ena ledde till det andra och hon började åka runt och föreläsa. Det gör hon fortfarande men nu främst på lärarutbildningen vid Stockholms universitet, samtidigt som hon fortsatt att jobba som förskollärare.

– När förändringen kom tvingades jag utmana mig själv. Jag hade tänkt att matematik var för skolan och att jag inte behövde befatta mig med det. För mig var det att sitta och räkna i en bok men jag har upptäckt att det är ett kommunikationsämne, berättar hon.

I samtalen med barnen händer massor och som pedagog gäller det att lyckas fånga de trådar barnen kastar ut. Som exempel berättar hon en historia från matbordet. Åtta barn mellan tre och fem år ska skala sin egen potatis. En pojke har ingen lust och frågar om inte Anna kan skala alla barnens potatisar. Nej, säger Anna, för tänk vilken tid det skulle ta för den som fick vänta till sist. Ett av de andra barnen säger att om Anna varit en bläckfisk, eller en spindel, så hade hon hunnit skala åt alla åtta barn på en gång. Varpå Anna säger att det ju inte riktigt stämmer, eftersom hon behöver två händer till varje potatis.

– Sen kom jag på att jag skulle utmana dem och frågade hur många potatisar en spindel kan skala, om den behöver ha två ben till varje. Det blev tyst en stund innan en kille svarade tre potatisar, berättar hon.

Anna Kärres första tanke var att oj, det här var ju för svårt med division för femåringar. Sen kom hon på att fråga hur pojken tänkt och han svarade att spindeln måste ju stå på två ben, och så tar den två till en, två till en och två till en.

– Vilken tur att jag frågade tänkte jag. Vi missar ofta att ta reda på hur barnen tänker. Vi är otroligt duktiga på att planera och genomföra aktiviteter, sen tror vi barnen lärt sig. Men vi glömmer att fråga var det landar hos dem, om de förstått vad vi försökt visa, säger hon.

Samtalet om spindelns förmåga att skala potatis drog ut på tiden och lunchen blev sen. I liknande lägen är det viktigt att alla i arbetslaget är införstådda med vad som händer. Det handlar om ett gemensamt förhållningssätt där det finns utrymme för spontant lärande och att fånga de situationer som uppstår. Därför tycker hon det är viktigt att inte bara förskollärare skickas på utbildning utan hela arbetslaget, så att man får en gemensam grund.

– Jag har gjort en kullerbytta i tanken kring hur vi använder barnens tid i förskolan. Om det nu pågår lärande när man skalar potatis eller klär på sig i hallen måste det få ta lite längre tid, istället för att man stressar för att hinna göra en matteaktivitet, säger Anna Kärre.

Fråga

Vilken inskolningsmetod använder ni i er förskola?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin