Läs senare

Att göra är också ett sätt att språka

På förskolan Gulsparven i Jönköping ser man allt som språk, oavsett om det är blickar, gester, bokstäver, bilder, slemmigt tapetklister eller prat.

09 nov 2015
Att göra är också ett sätt att språka
Foto: Tomas Magnusson

En tecknad fågel täcker halva glasdörren. Ett barn ritade den för många år sedan och fågeln med det lilla huvudet och de stora och långa vingarna lever kvar som en symbol för förskolan Gulsparven på Råslätt i Jönköping även i de nya och fina lokalerna som sitter ihop med Råslättsskolan.Maynor Sandberg är pedagogisk handled­are och berättar inlevelsefullt om förskolans tankar, som att den stora och luftiga entrén innanför glasdörren ska vara gemensam för små såväl som stora barn. Besökaren kommer rätt in i det som ska fungera som en välkomnande presentation, föräldrarna ska kunna se vad barnen håller på med på förskolan och på skyltar här liksom lite varstans på Gulsparven är värdeorden tydliga; glädje, meningsfullhet, kreativitet, solidaritet och demokrati.

Jönköpings kommuns hemsida beskriver området där vi befinner oss: ”Råslätt är ett mångkulturellt bostadsområde strax söder om Jönköpings centrum”. Språken är därför många i området, ett fyrtiotal och minst tjugo av dem finns representerade på förskolan och Reggio Emilia-tankarna om ett hundraspråkigt perspektiv vävs in i verksamheten, inte minst på grund av att barnen har så olika tillgång till det svenska språket. Maynor Sandberg menar att hundraspråkigheten i högsta grad handlar om demokrati och om att barnen kan uttrycka sig på många olika sätt, med olika verktyg och material, men också om att utforska världen med ord­en och ljudens hjälp, samtidigt som man använder sig av kroppens rörelser, penslar, kritor och lera, eller den interaktiva skrivtavlan. Alla sinnen ingår i jakten på kunskap och lärande.

Förutom ateljén där ateljeristan Annika Edlund håller till, där inte minst personalen kan få nya tankar och ny inspiration, fungerar flera andra rum som ännu friare skaparverkstäder. Bland annat har barnen fått tolka den egensinnige österrikiske konstnären Friedensreich Hundertwassers konst och den nederländske konstnären Piet Mondrian som var väldigt förtjust i klara grundfärger och geometriska former.

– Om ett barn målar av en tavla, en bild, kan det bli väldigt olika tolkningar. Det ska inte vara exakt. I skolan sedan är det bara det talade och det skrivna språket som värdesätts, inte det du gör, så vi jobbar mer med görandet, förklarar Maynor Sandberg.Foto: Tomas Magnusson
Vid ett bord tar två pojkar fram papper och pennor. Joel ritar av sina fingrar och Maynor ber honom räkna sina egna fingrar. Han kommer fram till att han missade ett finger och petar obekymrat in ett till. Patrik, med ett plåster på kinden, tecknar en spiral, eller egentligen en snäcka. Han är tystlåten med ett återhållet kroppsspråk, men han kommunicerar ändå. Han tar upp papperet, visar den ena sidan med snäckbilden och pekar sedan på den andra sidan som för att förklara att han måste fortsätta rita. Två figurer uppenbarar sig kvickt på papperet och sedan två till, sammanlagt fyra personer, olika stora. Maynor undrar om det är hans familj. Patrik nickar och petar snabbt på de två minsta på bilden, det är han själv och hans bror.

Maynor Sandberg tycker att det måste finnas bokstäver i miljön även för små barn, för att de signalerar så mycket i vår vardag. Hon nämner McDonald’s-M:et, ordbilden Willys och menar att det handlar om det första symbolspråket.

– Språkandet sker i mötet med andra människor och vi tänker att det tar sig uttryck på många olika sätt och inte bara verbalt, allt är sammanflätat, även matematik och språk, menar förskolläraren Helen Persson apropå det aktuella temat matematik.

Tidigare har de arbetat med snäckor som tema i flera omgångar och förskolans teman i samspel med barnens inflytande, är sätt för personalen att hitta vägar i språket som de kan jobba med.

Skogen i närheten, promenaden, leken dit och hoppandet i den där vattenpölen på väg­en, har också blivit viktig för både görandet och berättandet. Barnen får gå två och två, för att på så sätt kunna se ordentligt och samtala. De får fotografera och ta med sig saker tillbaka, in till en särskild låda som är barnens plats. De som kan skriva gör det, de som inte gör det ritar eller så kan de rulla korvar i lera för att illustrera att det är en snäcka. Eller kanske en mask. Med leran blir det också tredimensionellt. Tapetklister fungerar fint som slemspår och att mäta en snäcka, ja det blir matematik.

– Det ligger mycket i att tanken kan uttryckas av handen och det handen gör ger mening till tänkandet. Skapandet är viktigt, liksom reflektion. Man ska få tänka och få återse sin aktivitet och prata om den igen. På så sätt ökas både den språkliga medvet­enheten och lärandet i det man har gjort, förklarar Helen Persson.

Som ett hjärta i förskolans lokaler finns ett stort rum med högt i tak där det bland annat finns utklädningskläder och en scen där det den här dagen bara finns några stora trummor, men också en interaktiv skrivtavla. Helen Persson berättar om projektet Dialogrummet som forskaren Sara Hvit Lindstrand initierade och där personalen bland annat filmade barnen och kunde studera hur barnen integrerade med varandra.

Målet är att ha en pedagog närvarande i varje rum under den fria leken och där och då upptäcks många tankar som barnen har och som de inte kan uttrycka verbalt, men som är tydliga ändå för att kroppen beskriver det som liksom måste ut.

– Man kan se att barn samtalar med varandra genom blickar, genom gester och genom att hämta saker till varandra och hjälpa till. De flesta av våra barn är verbala, men vi har fått två barn nu som inte pratar det svenska språket och då får man kolla mycket på kroppen och tänka på att själv visa med kroppen och med bilder, säger Helen Persson.Foto: Tomas Magnusson
Hon understryker vikten av att det finns olika miljöer på förskolan, för att barnen ska kunna uttrycka sig på olika sätt, med sina olika förutsättningar.

– En flicka började hos oss, mitt i snäcktemat och pratade bara arabiska. Jag och mina kollegor kunde ingen arabiska, men vi hade några barn som kunde hjälpa till. Men vi hade mycket bilder och vi pratade mycket om snäckor. En dag kom hon, då hade hon gjort en snäcka i ateljén. Hon visade den för oss. Hon kunde inte prata om det, men hon hade förstått. Språkandet har gått in fast det kommer till uttryck i en skapande sak. Det är sådant som får en att rysa, berättar Helen Persson.

När de arbetade med sina snäckor hade barnen svårt att förstå var ögonen sitter på snäckor. Så Helen Persson och hennes kollegor använde sig av pinnar och flörtkulor i skapandet och efter det visste alla barnen var snäckorna har sina ögon. De pekade på sina ögon, visade med två fingrar och förde dem mot pannan.

Tavlan som när vi är där, används till att visa en dansant och färgsprakande sifferfilm, har blivit ett viktigt redskap när barnen och personalen tillsammans ska reflektera och prata om sina utflykter och andra äventyr. Men den används också för olika typer av rörelselekar och gymnastik. Helen Persson menar att barnen är modigare än vuxna när det kommer till att prova saker och att hon lär sig mycket av dem när de provar sig fram.

– Det är en utmaning att lära sig mer om skrivtavlan. Inte minst för att vi har många barn som är flerspråkiga. Vi kan visa sagor och lyssna på sånger från andra kulturer, kanske arabisk musik en dag. Lite för att se vad som händer och där vill vi vara med och observera och dokumentera, säger Helen Persson.

Hon menar också att den interaktiva skrivtavlan har skapat väldigt mycket kommunikation mellan barnen.

– De har hjälpt varandra, en del är långt framme i utvecklingen och kan skriva, medan andra fortfarande lär och får ha den andre som fiffig kompis. När man kan skriva stort på skrivtavlan blir det så synligt jämfört med när man sitter och jobbar och skriver på ett papper. Det blir mer samarbete och mer samtal, konstaterar Helen Persson och Maynor Sandberg håller med:

– Vid smartboarden börjar de diskutera med varandra, som när de arbetade två och två och funderade kring hur ordet snäcka ser ut och sen kunde de lägga sig på golvet och åla. Att göra det man ser, för att förstå hur snäckan tar sig fram!

Fråga

Om du får önska dig vad du vill inför det nya förskoleåret 2020 – vad väljer du då?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin