Läs senare

Att vara samhällets ögon och öron

av Gertrud Svensén
22 Okt 2018
22 Okt 2018
Gertrud Svensén, chefredaktör.

Mamman med tidigare missbruksproblem som plötsligt såg förvirrad och aggressiv ut i centrum. Pappan på våningen ovanför som ofta skrek och tumlade runt i lägenheten.

Säkert har de flesta av oss stött på familjer som på olika sätt har väckt oro. Själv har jag ibland ringt på dörren och kollat läget, ibland har jag hoppats att någon annan tagit tag i problemet. En enda gång har jag ringt till socialtjänsten.

Jag tror att steget till att göra en orosanmälan ofta är alldeles för långt. Vi tror lätt att vi verkligen måste veta att något allvarligt är fel, kanske att vi till och med måste ha något slags bevis. Men det är en missuppfattning.

Enligt socialtjänstlagen räcker det med att ha en misstanke om att ett barn far illa för att göra en anmälan. Och det gäller även privatpersoner – alla rekommenderas att anmäla sådana misstankar till socialtjänsten.

För anställda i förskola och skola, däremot, råder anmälningsplikt. Där är alla skyldiga att genast anmäla om de i sitt arbete misstänker att ett barn far illa. Det är en lika viktig som svår uppgift, det berättar de förskollärare som intervjuas i detta nummer.

Det saknas nationell statistik för hur många orosanmälningar som görs på förskolor och skolor. Men flera studier visar att yrkesgrupper med anmälningsplikt anmäler i alldeles för låg utsträckning.

Ofta ligger en stor osäkerhet bakom, visar rapporten När man misstänker att barn far illa. Där framkommer att personalen är väl medveten om sin anmälningsplikt och verkligen vill göra det som är rätt för barnet. Men samtidigt ses en anmälan som ett rejält risk­tagande. Ett skäl är att anmälan skulle kunna skada förskollärarens relation till barnets föräldrar – något som i förlängningen skulle kunna skada även barnet.

Förskolläraren Marie i vår artikel var med just om detta: hennes anmälan resulterade i att barnets plats på förskolan sades upp. För förskolläraren Karolina slutade det med att föräldrarna blev arga
och hotade med en motanmälan.

Om förskollärare och andra yrkesgrupper ska kunna fullgöra sin plikt att anmäla oro för ett barn får det inte finnas några tveksamheter. Alla måste få lära sig om anmälningsplikten och vilka signaler man ska vara vaksam på. Varje förskola måste ha tydliga riktlinjer för hur en anmälan ska gå till och vem som ska göra den. Och socialtjänsten måste finnas tillgänglig för rådgivning och som bollplank, något som ofta inte fungerar i dag. Jag hoppas att vår artikel ger dig stöd på vägen.

Fråga

Vad skulle betyda mest för att din arbetsmiljö ska bli bättre?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin