Läs senare

Barnen bättre på att bryta normer

Förskolorna sitter fortfarande fast i stereotypa könsroller. De gånger de överskrids sker det på barnens och inte på förskollärarnas initiativ. Det visar ny forskning vid Göteborgs universitet.

 Sju förskolebarn, både flickor och pojkar, sitter runt ett bord och leker med trolldeg. Två pedagoger är med för att bistå barnen. En pojke får hjälp med att forma ett krokodilöga. En annan liten kille visar upp sin figur för kameran som dokumenterar aktiviteten. Bara pojkarna märks, inte flickorna.
    En scen ur verkligheten från en förskola som har filmats och analyserats i ett forskningsprojekt vid Institutionen för pedagogik och didaktik vid Göteborgs universitet.
    Forskarna har studerat och genusanalyserat 114 videosekvenser, med totalt 45 timmar film, från sex olika förskolegrupper.
  – Vi observerade vilka mönster som fanns när barnen lekte och samspelade. Både hur förskolepersonalen samspelade med barnen och hur barnen påverkade varandra, säger forskaren Eva Ärlemalm-Hagsér, som tillsammans med professor Ingrid Pramling Samuelsson analyserat det inspelade video-materialet.

Studien av filmerna visar att flickor får sämre respons på frågor och inpass än pojkar och att lärarna gör maskulinitet till norm i barns lek, alltså att killar är mallen och tjejer är undantaget, berättar Eva Ärlemalm-Hagsér.
  – Samspelet mellan förskolepersonal och barn förstärker det här eftersom pedagogerna av slentrian har föreställningar om vad som intresserar flickor och pojkar, säger hon.
    Läroplanen fastställer att jämställdhet mellan könen ska gälla inom förskolan. Men videosekvenserna visade att flickor i högre grad än pojkar görs osynliga och att pojkar lättare hamnar i fokus.
  – Vi såg det här tydligt i det filmade materialet, säger Eva Ärlemalm-Hagsér.
    En lång rad exempel som var för sig inte är uppseendeväckande men som sammantaget ger ett tydligt mönster.
    I en videosekvens klättrar en tjej upp i en ribbstol. Tidigare har det varit en kille som hängt däruppe och fått beröm för det, men när flickan klättrar ser personalen henne inte.
  – Men flickan och pojken gör det här också på väldigt olika sätt. Pojken ropar tydligt att han är högt uppe i ribbstolen medan flickan är tyst och inte kallar på någon uppmärksamhet. Hon synliggörs därför inte på samma sätt.
    I en annan scen räknar en grupp barn med knappar. En liten flicka frågar om hon får ta vilken färg hon vill, men det hör inte pedagogen. Hon fortsätter istället att prata med pojkarna om hur många knappar var och en ska ta.
  – Det här med färgen försvinner bort och ingen lägger märke till vad flickan frågat, säger Eva Ärlemalm-Hagsér.
    Både intermezzot med ribbstolen och händelsen med knapparna är exempel på vad forskarna kallar särskiljande; det innebär att flickor är osynliga, att pojkar är i fokus och att manlighet är normen. Eva Ärlemalm-Hagsér har en rad exempel på detta.
    I en filmsekvens pratar en av förskollärarna med barnen om kroppen. Hon tar fram dockan ”Alfons” och visar var ögon, öron och armar sitter. Och när en pedagog i en annan videosekvens tar fram en handdocka så heter dockan ”Hugo”.
    Att maskulinitet är norm är som ett omedvetet raster som de vardagliga handlingarna silas genom. Det är viktigt att göra det synligt, anser Eva Ärlemalm-Hagsér.
    Och faktum är: alla handdockor som syns i filmmaterialet har mansnamn. Inga dockor har kvinnonamn.
    Ett liknande mönster finns när man benämner lego och hur man kommenterar små barns teckningar.
  – Man säger ju ”legogubbar” och man frågar ”Har du ritat en gubbe?”. Flera saker maskuliniseras som inte behöver något kön. Vi kan ju lika gärna säga ”legofigur” eller fråga ”Vilken figur har du ritat?”. Jag tycker det är viktigt att lyfta fram de här föreställningarna som man inte ser som ett problem och som man inte tänker på, säger Eva Ärlemalm-Hagsér.
    Ett annat tema som blir tydligt i videosekvenserna är det forskarna kallar beständighet; att både möten och lekar verkar oföränderliga och gör indelning i tydliga könsroller.
    När barnen till exempel ska leka med djur så utvecklar förskolläraren och pojkarna leken mot äventyr och spänning. Djuren rymmer och djurskötaren måste fånga dem. Och det är pedagogen som ger skötaren ett kön genom att konsekvent kalla djurskötaren ”han”. Men när leken sedan tar sig lugnare former och man pratar om djur som är söta då vänder sig förskolläraren specifikt mot en flicka. Trots att en pojke tidigare pratat om att igelkottar är söta.

Att flickorna är de som oftast försöker upprätthålla regler är ett annat exempel på beständighet, anser Eva Ärlemalm-Hagsér.
  – När vi tittade på filmmaterialet såg vi att pojkarna oftare överskred reglerna. De började göra saker man inte riktigt fick göra i förskolan; klättra på bord eller liknande, medan flickorna försökte upprätthålla reglerna.
    Flickorna agerade alltså i viss mån som ”småfröknar” och försökte hjälpa förskolepersonalen hålla ordning.
    Eva Ärlemalm-Hagsér betonar att forskarna bara dragit slutsatser av det inspelade materialet och att de givetvis inte vet hur det är under resten av tiden på förskolorna.
    Hon understryker också att det var positivt att i forskningsmaterialet se hur barnen hade egen förmåga att påverka och överskrida gränserna mellan könsrollerna. Och att pedagogerna då stöttade och bekräftade barnen.
    Studien visar att barnen själva omformulerar och utvidgar sitt köns möjligheter genom vad forskarna kallar överskridande och gemenskap.
  – När en liten flicka som byggt ett legohus visar det för sin fröken räcker förskolläraren henne en legofigur och frågar om hon ska ha en ”gubbe” inne i huset. Men då svarar flickan snabbt ”det är min mamma” och då har hon gjort en överskridande tolkning. Förskolläraren bekräftar genast genom att kalla figuren för ”hon”, säger Eva Ärlemalm-Hagsér.
    Barnen omformulerar och omtolkar köns-rollerna. Flickan understryker att legofiguren inte är en gubbe utan hennes mamma. Och studien visar alltså att när barnen omformulerar så bemöter personalen det positivt.
    Eva Ärlemalm-Hagsér tycker att det är viktigt att barnen får utvidga sina egna möjligheter att tolka världen.
  – När man ritar en figur, så behöver det inte vara ”en gubbe” utan barnet lägger andra värderingar i detta. Jag tycker det är oerhört viktigt att barns egna röster kommer till tals.

I det inspelade materialet finns en sekvens där en pojke säger ”jag ska bli fröken här på dagis”. Då stöttar personalen och säger ”så bra då kan du leka med barnen”.
  – Vi såg alltså att pedagogerna stöttar barns könsöverskridande. Men vi såg inte att personalen själva gjorde överskridande på det sättet, det var bara barnen själva som gjorde det, säger Eva Ärlemalm-Hagsér.
    Tydligt var också den gemenskap barnen visade upp.
  – Det finns många fantastiskt fina möten mellan barnen i filmmaterialet, då man är väldigt hjälpsam och har omsorg om varandra.
    Både pojkar och flickor erbjuder varandra hjälp.
  – Vi såg att barnen gärna hjälpte varandra. Det tycker jag är fantastiskt bra och man skulle kunna jobba mycket mer med de delarna i förskolan och stötta det sättet att vara, säger Eva Ärlemalm-Hagsér.
    Hon återger en situation när en liten flicka försöker rulla ihop sin teckning på samma sätt som en äldre pojke tidigare gjort med sin teckning. Flickan försöker och försöker, men lyckas inte. Pojken frågar då om han ska hjälpa till, men flickan hör inte. Då hjälper förskolläraren pojken på traven. ”Du frågade något”, säger pedagogen och pojken kan då upprepa sitt erbjudande att hjälpa den yngre flickan, som blir tacksam för assistans.
    Eva Ärlemalm-Hagsér sammanfattar med att kunskapsutveckling inom förskolan är oerhört angeläget. Viktigt är också att personalen utmanar sina föreställningar om hur verksamhet ska bedrivas och lyfter barns olika tankar och olika sätt att uppfatta och förstå.
  – Då kan man också vidga möjligheterna till olika perspektiv i vardagen, se mönster och bli medveten om egna fördomar. Jag tror också man ska jobba mycket med att dokumentera sin vardag på olika sätt och sedan i grupper reflektera över den; se att det finns olika sätt att tänka kring det här, säger Eva Ärlemalm-Hagsér.

Rösta

Är du nöjd med er gård?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin