Ingår i temat
Naturen bortom gården
Läs senare

Barnen vid Åreskutan

Bor man i Åre är fjället och naturen en självklar del av vardagen. På Skutans förskola har barnen till och med en egen skidskola.
När det är dags för utflykt finns det inget som heter rakt fram – här är det uppåt och neråt som gäller.

16 mar 2010

Skutans förskola ligger på en kulle vid Åreskutans fot, med en storslagen utsikt över Åresjön och Renfjället på andra sidan sjön. Och med skogen och fjället bakom knuten. Det är en solig och vacker höstdag i slutet av oktober och nästan kusligt tyst i Åre, som laddar upp inför turistsäsongen. Åreskutans pister är gröna och i rabatterna runt husen kämpar fortfarande några rosor mot kylan, men på fjälltopparna ligger så pass mycket snö att det går att åka skidor för den som orkar ta sig upp utan lift.

Klockan är halv nio på morgonen och på Skutans förskola laddar barnen och person-alen upp med en rejäl frukost med gröt och mackor. Det är dags för 4- och 5-åringarna att ge sig ut på den veckoliga utflykten till Tottgläntan, en bit upp på fjället. I dag ska man äta lunch ute så det är en hel del att packa ner för personalen. De tre stora ryggsäckarna fylls med matlådor, plastmuggar, plastbyttor och kåsor att dricka ur och den stora murikkapannan, som de använder när de värmer maten över öppen eld. Dunkar med vatten och saft, toapapper, olja att steka i, kaffe, kakor, yxa, kniv, ved, tändstickor och sittunderlag ska också med. Det är tur att personalen älskar uteliv och inte drar sig för att kånka.

I dag är det förskollärarna Sara Lindell och Åsa Mårtensson och praktikanten Linda Svensson som ska följa med. Alla tre har jobbat som skidlärare. Linda Svensson, som just nu läser förskollärarutbildningen på distans, är före detta scout och har jobbat som kock i många år. Åsa Mårtensson är utbildad fjällguide och har lett expeditioner på Kebnekaise. Själv har jag lyckats gräva fram varma kläder från klädkammaren där hemma och bär på mitt block och min penna.

Efter att alla barnen har fått på sig ordentligt med kläder och sina egna ryggsäckar med sittunderlag, kex, frukt och dricka, extra vantar och varsin plastdinosaurie är det dags för samling ute på gården.
Sara Lindell går igenom vilka som ska med på turen och Åsa Mårtensson kollar om alla har extravantar med sig. Det har de inte så hon springer in och hämtar fler till dem som behöver.

– När det är mycket uppförsbacke kan man bli varm och trött och vad kan man göra då? frågar Sara Lindell.

– Man kan dricka kallt. Jag har kallt vatten med mig, säger Tim.

– Det kan man göra, säger Sara Lindell. Men jag tänkte säga att man kan dra ner dragkedjan och bära vantarna i handen om man blir varm.

Sedan bär det av uppåt. Första stoppet är vid ett hus i närheten, där Tyras pappa arbetar som snickare. Barnen stannar och hejar och hämtar lite restvirke som blir bra ved till brasan. Och här tar grusvägen slut. Ida är inte på humör och ramlar hela tiden på den branta stigen med frostklädda löv och snåriga trädrötter, som leder upp mot gläntan.

– Vi sjunger något, säger Linda Svensson.
Ida har kommit på att det är mycket enklare att gå om man sjunger samtidigt, förklarar hon.

– Och du har ju en helt egen visa, eller hur?
Hon fortsätter att peppa Ida att gå vidare:

– Man kan gå baklänges, så ser man inte hur brant det är. Eller titta ner i marken. Du har ju ett osynligt rep i Åsas rumpa som drar dig uppåt, eller hur? säger hon.

Ida är svårflörtad. Men när Linda Svensson säger att de snart är framme vid Stubbpajsaren, där de ska få vila, kvicknar Ida till och pinnar vidare. Stubbpajsaren bor i en hålighet i en jättestor stubbe vid stigen. Ingen har någonsin sett henne, men hon brukar vara ute på kvällarna också, berättar Ida. Ibland ligger det ett brev i boet. Barnen är spända på att komma fram till stubben och kika. Tänk om Stubbpajsaren är där eller om det finns något brev? Men varken pajsaren eller något brev syns till.

– Kom nu så går vi vidare, säger Åsa Mårtensson efter en stund.

– Skulle vi inte vila, frågar något av barnen.

Jo men det har vi ju gjort. Aktiv vila, säger Åsa Mårtensson och blinkar mot kollegorna. Och så traskar de på.
På vägen hittar barnen spännande svampar, kottar och pinnar som de visar upp. Vi stannar till vid en annorlunda buske.

Det är tibast, berättar Åsa Mårtensson. Den får röda bär på bar kvist, som man inte ska äta eftersom de är giftiga. Efter en stund hoppar en kråka fram bakom oss. Det kanske är Stubbpajsaren som har klätt ut sig, tror något av barnen.
Väl uppe i skogsgläntan, där Skutanbarnen har sin lägerplats, känns det betydligt svalare än nere vid förskolan. Man brukar räkna med en grad kallare per hundra höjdmeter, berättar fotograf Håkan Wike, som själv är bosatt i grannorten Duved. Mellan de högresta granarna har ett rejält lager snö redan brett ut sig. Den första snön kom redan för flera veckor sedan.

Barnen plockar fram sin medhavda lilla matsäck medan de vuxna packar upp resten. Åsa Mårtensson travar upp pinnar på eldstaden och tänder brasan och Linda Svensson klyver restvirket i bitar med en yxa. Sedan sätter de den svartbrända kaffekitteln med kokkaffe över elden.

Eftersom de kommer hit en gång i veckan nästan året runt är barnen välbekanta med miljön och kan springa omkring ganska fritt. De klättrar på stora granstammar och leker med plastdinosaurierna. Linda Svensson arbetar med ett skolprojekt på temat dinosaurier och ger barnen instruktioner innan hon börjar dokumentera deras lek med videokameran.

Vid lägerplatsen har de byggt en egen hinderbana och på en trädstam hänger ben och skelettdelar från döda djur. Förra gången de kom hit låg en död ren här. De funderar över vilket stort djur som kan ha fällt den. Kanske en björn, men björn är inte så vanlig här. Däremot finns det gott om älgar, renar, rävar, lämlar, harar och ekorrar.

Tidigare hade de rastplatsen under en gigantisk gran, som är så tät att den fungerar som ett perfekt regnskydd. Inte en droppe tränger igenom. Nu går det 17 barnvagnsbarn på Skutan, men för några år sedan när det bara var 4–5 mindre barn, kunde de följa med hit upp i bärstolar. Då låg de och sov under granen i sovsäckar.

För några veckor sedan gjorde de större barnen den årliga utflykten upp till fjälltoppen Totthummeln, en vandring som de gör varje höst och som tar sammanlagt flera timmar upp och ner. I år vräkte regnet ner. Som tur var tittade solen fram när de kom upp till toppen så att de kunde hänga sina kläder på tork medan de åt. På nervägen öppnade sig himlen igen och Hedda fastnade med vatten upp till midjan i en tjärn.

– Så länge vi behåller lugnet tar barnen det bra. De är fantastiska på att gå. Jag skulle aldrig få med mina egna barn på en sådan tur, säger Sara Lindell.

– Visst händer det att vissa barn inte känner för att gå ut, men då försöker vi att peppa dem att komma med och det brukar funka.
Det är viktigt att tänka på vår egen attityd också, säger Linda Svensson.

– Om vi säger usch när det regnar så tycker barnen också att det är läbbigt. Istället får man försöka säga: Oj, det regnar, vad kul!

Framför allt gäller det att föräldrarna skickar med barnen ordentligt med kläder, vilket inte alls är självklart ens i Åre. Fryser man är det inte kul att vara ute.

Eftersom barnen bor här är det viktigt att de lär sig och kan anpassa sig till att vara ute även om det är 30 minusgrader.

– Det är inte farligt om man gör det på rätt sätt, lagom länge, säger Sara Lindell.
Därför finns det knappast dagar då det är för kallt att vara ute. Är det minus 30 grader på fjället, vilket är sällsynt, är man ute en kort stund och går sedan in och värmer sig.

Nästan alla som bor i Åre har valt det för att de önskar ett aktivt uteliv för sig själva och sina barn. De flesta är inflyttade och har blivit kvar efter att bara ha tänkt stanna en säsong eller kanske två. Det bor exempelvis en hel del gotlänningar här som har säsongsarbetat både här och på Gotland. Douglas familj bor och arbetar fortfarande på bägge ställena så han har två förskolor att växla mellan.

Alla förskolor i Åre är ute mycket eftersom naturen är det som orten framför allt har att erbjuda. Men Skutan är den förskola som har profilerat sig allra mest på uteliv och som har flyttat ut en stor del av verksamheten utomhus, till förskolegården och fjället. På gården har man plockat bort gungorna och fått en plan som fungerar perfekt för fotboll, cykling och som skridskobana. Och strax intill finns en fjällbäck som man kan ha mycket roligt med.

– Vi vill ha aktiva barn här. Vi tycker inte att de ska sitta passivt och bara gunga, säger Åsa Mårtensson.
Från januari ordnar personalen skidskola för barnen 1–2 gånger i veckan.

– Även om vissa knappt kan stå på benen när vi börjar kan alla ta sig ner från toppen i slutet av säsongen. Det är jättehäftig, säger Sara Lindell.

– Men vi skulle aldrig göra det här om vi inte var helt trygga i backen. Skidskolan ger så mycket mer än själva åkandet. Barnen lär sig att stå i kö och vänta på sin tur och att ta ansvar för andra. Läroplanen finns med även ute på fjället.
En annan förutsättning för att de ska fungera är att det finns föräldrar som ställer upp och skjutsar till backen.

– Vi är så glada för föräldrarna och allt de gör för att hjälpa och stötta oss. Till exempel ordnade en mamma så att vi fick komma och bada på hotellet där hon arbetar. Det betyder mycket när man är en kommunal förskola med begränsad budget, säger Åsa Mårtensson.

Efter ett par timmars lek, lunch som lagats över öppen eld, och fika börjar det bli dags att packa ihop. Matresterna skrapas ner i en särskild kompostgrop. Barnen ropas in för en samling med ringdans och sång. Sedan börjar alla barnen rusa nerför skogsstigen. De får ta sig ner själva till en bestämd samlingspunkt vid stigens slut. Och nu skuttar Ida glatt nerför.

Ute på förskolegården sover de mindre barnen i sina vagnar. För utflyktsbarnen är det dags att varva ner inomhus och ta det lugnt efter turen.

Nere i Åre by är det riktigt varmt och mina termobyxor och mössan får åka av. Trots att solen gassar är gatorna och uteserveringarna tomma. Bortsett från fågelkvitter och en och annan porlande fjällbäck hörs bruset från några förbipasserande bilar och här och där lite hamrande och sågande från några hus som byggs ut och snyggas upp. När som helst, bara det blir ett par grader kallare, kommer hela byn att täckas av dimman från snökanonerna. Och i mitten av december, när skidturisterna börjar strömma in, kommer tystnaden att ersättas av tjutet och knäppandet från skidliftar, hasandet av tunga skidpjäxor och sorlet från terrasser och uteserveringar.

Skutans Förskola

Förskolan byggdes 2005 eftersom det be- hövdes fler förskoleplatser i det nu verkligt barnrika Åre. Byggnaden präglas av stora, fria ytor, stora fönster och ljus och rymd.

Här går 33 barn i åldrarna 1–5 år. Förskolan har inga avdelningar utan arbetar integrerat.
Personalgruppen är 6 heltidstjänster för- delade på 7 personer. Alla som arbetar här vill vara ute mycket. Flera är utbildade skidlärare.

Alla artiklar i temat Naturen bortom gården (6)

Fråga

Har du fått någon fortbildning senaste året?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin