Ingår i temat
Alla ska med
Läs senare

Barnet är inte problemet

Det är aldrig fel på barnet. Problemet och lösningen ligger i verksamheten, menar specialpedagogen Azarina Kander Birgersson.

16 feb 2015

Foto: Fredrik Persson

När en förskola i Kristianstad för några år sedan tog emot två barn med Downs syndrom gick åsikterna isär. En del tyckte det var bäst att ha barnen på samma avdelning för att kunna samordna insatser. Andra ansåg att det var just därför de inte skulle vara tillsammans. Till de senare sällade sig specialpedagogen Azarina Kander Birgersson som hade kopplats in för att arbeta med barnens särskilda stöd. Hon såg inte vitsen med att ha dem ihop bara för att de har samma funktionsnedsättning, snarare en risk i att inte se dem som individer. Därför hamnade barnen på olika avdelningar.– Vi ville dela på dem för att titta till behoven hos varje individ och försöka möta den individen där den är, säger Azarina Kander Birgersson.

Situationen fångar hennes syn på inkludering i ett nötskal. Barnet ska inte anpassa sig efter verksamheten – förskolan ska anpassa sig efter barnet. Därför är barn hon arbetar med alltid placerade i den allmänna gruppen precis som alla andra.

– Jag tänker inte att det är barnet som är bärare av ett problem utan omgivningen.

Med ett förflutet som förskollärare spenderar Azarina Kander Birgersson i dag lite mer än hälften av sin tid som handledande specialpedagog mot två förskolor i Kristianstads kommun och resterande hälft som Marte Meo-utbildare i kommunen. Marte Meo är en form av samspelsbehandling som ska hjälpa exempelvis lärare och föräldrar att stödja en positiv utveckling hos barn de ansvarar för. Det kan vara alla möjliga barn. Azarina Kander Birgersson möter allt från de som har fysiska funktionsnedsättningar till barn som har fått diagnoser strax efter födseln och barn som förskollärarna tycker har en avvikande utvecklingskurva. Det kan också vara barn som biter eller stökiga grupper.

När förskollärarna uppmärksammar ett behov av stöd utarbetar de en frågeställning som Azarina Kander Birgersson kallas in för att hitta en lösning på. Hur man kan hjälpa Ella att utveckla sin koncentrationsförmåga eller hur man hjälper Rodrigo i samspelet med kamraterna, eller Nils att hantera situationer som skapar oro och konflikter så att hans aggressiva utbrott minskar?

Förskollärarna frågar först föräldrarna om det är okej att Azarina Kander Birgersson handleder kring deras barn. Hon säger att det är viktigt att visa ödmjukhet och förståelse så att föräldrarna inte går i försvarsställning och skyller barnets svårigheter på förskolan eller andra yttre omständigheter.

– Men det går aldrig att säga ”jag förstår hur du känner” för det förstår man inte om man inte själv har ett barn som har precis samma svårigheter.

I vissa fall ser hon också till att avdelningen förstärks med en person, i de allra flesta fall en förskollärare. Med hur många timmar beror på barnets behov och vistelsetid.

En person utses också som ansvarspedagog för barnet, vilket innebär att hen alltid är med Azarina Kander Birgersson på möten med exempelvis habiliteringen, psykologen eller den sociala förvaltningen.

– Det är viktigt att vi jobbar som ett team för att kunna stötta och hjälpa barnet.

Den utsedda förskolläraren får inte en roll som barnets assistent. Azarina Kander Birgersson vill inte att barnet blir beroende av en person, hon tror det är bättre att barn möter och umgås med olika personligheter. Då blir de inte heller lika känsliga för förändringar.

– Är den enda ansvariga personen sjukskriven i två veckor eller borta på semester rasar ju världen för det här barnet. Är det meningen att vi ska bygga upp världen kring barnet så att det blir så skört?

För att undvika att ansvarspedagogen blir som en assistent har alla förskollärare ett uttalat ansvar för att arbeta med barnet. Ofta skiftar ansvaret dem emellan under olika dagar för att se till att det verkligen blir så. Det tonar också ned bilden av att barnet är annorlunda och måste ha en ”egen” lärare. I ytterst få ärenden kan en person få rollen som assistent ändå, men då oftast bara till en början.

När Azarina Kander Birgersson möter ett barn som behöver särskilt stöd börjar hon med att observera barnet och förskollärarna. Hon tittar särskilt på tre saker: bemötande, den pedagogiska miljön och organisationen.

Hon granskar interaktionen mellan förskollärare och barn, om något skulle kunna göras annorlunda för att gynna barnet. Ibland använder hon sig av Marte Meo-metoden vilket innebär att hon filmar samspelet mellan pedagogerna och barnet. Efter att ha tittat på och analyserat materialet sätter hon sig sedan ned med förskolläraren och fokuserar på guldkornen, de där små sakerna i interaktionen med förskolläraren som är viktiga för barnets utveckling. Aldrig negativa saker.

– Man kan väldigt lätt knäcka någon om man visar att det de gör inte är bra. Jag måste kunna visa utifrån barnets synvinkel vad det är som är viktigt, säger Azarina Kander Birgersson och tillägger:

– Filmen använder jag för att få pedagogerna att förstå vad som är viktigt för barnet, för att komma ett snäpp till. Det finns inte någon mall eller metod för hur man ska göra, utan det måste man göra utifrån varje enskilt barn.

Guldkornen kan komma som en aha-upplevelse för förskolläraren som kanske känner att ingenting fungerar. Men de finns alltid där och går oftast att utveckla. Det krävs bara att få ta ett steg tillbaka och se det med egna ögon.

– Många gånger kan det finnas irritation och frustration och man kanske känner sig som en dålig pedagog. Arbetet med filmen blir som en mentaliseringsprocess. Det gäller att skapa nya bilder hos pedagogerna utav det här barnet, skapa tro och hopp på barnets förmåga.

Azarina Kander Birgersson tittar även på den pedagogiska miljön. Om omgivningen lockar barnets intresse och om det finns saker som utmanar dem. Är materialet kanske för torftigt för barnet som har koncentrationssvårigheter? Finns det något annat som skulle passa barnets intresse mer?

Likaså tittar hon på hur dagarna är organiserade. Ett barn på en av förskolorna hon arbetar med kände sig väldigt otryggt och grät hela tiden. Efter ett tag fann man att problemet låg i att barnet inte gillade när det var ostrukturerat. Oftast är lösningarna inte så komplicerade. En sådan sak som att klä på några barn i taget innan man ska ut på gården i stället för alla klädde på sig på en gång visade sig göra stor skillnad i barnets beteende.

– Man kan förändra den organisation man har, se över strukturen på olika sätt. Finns det något vi kan förändra, kanske vara fler vuxna på förmiddagen? Kanske kan man flytta på något?

Sedan drygt ett år tillbaka besöker Azarina Kander Birgersson varje avdelning kontinuerligt även om det inte finns barn som är i behov av särskilt stöd. Hon vill att förskollärarna hela tiden ser över verksamheten och att den är utformad så att alla inkluderas. Eftersom hon utöver sin specialpedagogutbildning också har pedagogistautbildning i bagaget tror hon på Reggio Emilia-filosofins idé om att barnen har hundra språk, det gäller bara att ge barnen möjligheter att använda och utveckla dem.

– Vi tappar lätt de här barnen som har fantastiska möjligheter och förutsättningar, men kanske inte på det sätt vi tänkt eller utifrån vad som anses normalt. Hur kan vi skapa förutsättningar för alla barn att använda sitt språk?

Fråga

Vilken inskolningsmetod använder ni i er förskola?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin