Läs senare

Bilbygge på gymnasienivå

På Björkängens förskola i Hallsberg samarbetar de äldsta barnen med gymnasieelever i teknik. Tillsammans bygger de lådbilar.

17 jan 2013

 
I gräset bredvid Skrotgården råder full aktivitet klockan nio på morgonen. 21 femåringar från avdelningen Magneten och åtta gymnasieelever från teknikprogrammet har samlats på gården. De ska bygga lådbilar ihop.

Ellen, 16 år, funderar tillsammans med Felix, 6 år, på vad som behövs till deras bil.

– Vi behöver fyra hjul, däck, en lykta och ett snöre, säger Felix som byggt en lådbil förut, hemma.

– Är den klar sen? frågar Ellen Johansson. Vi behöver nog en järngrej också att sätta under…

– Något som sätter fast hjulen, skruvar, säger Felix.Foto: Ulla-Carin EkblomFörst får förskolebarnen rita ritningar av hur deras bil ska se ut. De har haft lite olika önskemål berättar förskolläraren Emelie Danielsson, som att den ska ha snabba hjul, gå att styra eller se tuff ut. Tidigare har barnen tittat på leksaksbilar för att studera hjulkonstruktionen.

– Det viktigaste är att vi visar hjulaxeln, hur den fungerar, säger Emelie Danielsson.

Nu går hon och teknikläraren från gymnasiet runt och ser till att allt flyter på. Samarbetet mellan förskolan och Alléskolans tekniklinje, som ligger precis intill, har pågått ungefär två år och båda verksamheterna bidrar med material så att kostnaderna delas.

Under taket vid Skrotgården, sitter Emma, 5 år, och hennes kompis Felicia, 5 år, och diskuterar sina teckningar med Alva från gymnasiet.

– Behöver man något att sitta på i bilen? frågar Alva.

– En stol, säger Emma.

– Hjul?

Emma nickar.

– Tuta, säger hon.

– Något att styra med, föreslår Alva.

Ja, det håller förskoleflickorna med om.

Varje grupp har fått varsin kartong med ett hjulaxelpar till en lådbil i, men de ska själva skruva ihop dem och såga till träplankor och fästa dem. Gymnasieeleven Johan öppnar pappkartongen med hjälp av en vass spik, till förskolebarnen Alvin och Ellas stora förtjusning.

– En liten såg! säger Alvin om spiken.

Hjul, hjulaxel och skruvar kommer fram ur lådan.

– Hur ska pinnen sitta fast, ska vi ta en spik och sätta fast den med, undrar Alvin.

– När man har i den sätter man i en sån, förklarar Ella och visar i luften hur man sätter ihop hjulet med hjulaxeln med hjälp av en bult.

– Ja, det var rätt, säger Johan.

– Det var lätt att gissa. Sätta fast hjul, det var ju enkelt, säger Ella.

Alvin får banka ihop hjul och hjulaxel med en hammare.

Sen mäter de på plankan var de ska såga av den. Ella får pröva att såga. Hon blir trött. Alvin får ta över. Till sist ska de skruva fast hjulen i plankbitarna med en skruvdragare.

Foto: Ulla-Carin Ekblom

De får hjälp av varandra och turas om att pröva verktyg och sitta och tynga ner plankorna så de inte åker iväg när de sågas itu.

Samarbetet med skolan har flera fördelar tycker förskolläraren Emelie Danielsson. En av dem är social utveckling.

– I små grupper får alla chans att pröva, prata och höras. Ingen stryker på foten för att de företagsamma är där först.

Att alla lyckas i tekniken är viktigt och att verktygen blir välbekanta.

– Alla kan och alla får prova, killar och tjejer. De får självförtroende och blir stolta över vad de lyckats med. Och när de kommer till skolan och möter teknik eller ska göra gymnasieval så är inget av det här något konstigt, säger Emelie Danielsson.

En del förskolebarn kan bli blyga när de ska träffa gymnasieelever. Men snart ser de att de äldre är snälla och imponeras av allt som skolbarnen kan. För de äldre är mötet en övning i tålamod och att lyckas förklara byggandet och stötta de små med verktygen.

Många tror att det är svårt och farligt för barn att handskas med verktyg, enligt Emelie Danielsson, men här på Magneten har det aldrig hänt någon olycka. Det är alltid vuxna i närheten och det finns tydliga regler. Var sak på sin plats.

– En såg ska man såga med, inte fäktas med!

Emelie Danielsson tycker verktyg och skruvande ger bra motorisk övning. Visst, barnen hamrar sig på fingrarna ibland, men det är en del av livets skola, resonerar hon.

– Det går inte att slå in dem i bubbelplast.Foto: Ulla-Carin EkblomBarnen är redan introducerade för olika sorters sågar, syl och tänger. Förskollärarna använder alltid de rätta namnen.

– Vi säger inte en skruvis när det heter skruvdragare. För det heter inte en skruvis i högstadiet.

Uppdraget att starta en avdelning med teknikprofil på kommunala Björkängens förskola kom först från kommunpolitikerna. I dag är profilen både teknik och naturvetenskap. Emelie Danielsson har, liksom sin förskollärarkollega Linda Antonsson, rekryterats hit för att hon är teknikintresserad. De fick gå en fortutbildning på KomTek, en kommunal teknikskola, och lära sig använda återvinningsmaterial i olika konstruktioner. Föräldrar och företag skänker plankspill, frigolit, äggkartonger, tyger, hinkar och papprullar till förskolan som används flitigt.

Inomhus på avdelningen arbetar i dag en liten grupp barn med att bygga ”ballongbilar” som ska drivas av luften i ballonger. De sitter i förskolans teknikateljé där förskolläraren Linda Antonsson och en vikariekollega guidar dem.

– Man blåser luft i röret så kommer det in i ballongen, så åker bilen, förklarar Adrian.

Den tomma ballongen sätts fast i ett kort plaströr som tejpas fast på bilen. Bilkroppen är gjord av en tom plastflaska med hjul av kapsyler och hjulaxlar av två blompinnar som rullar runt friktionsfritt inuti två sugrör. Allt fästs med silvertejp och smältlim. Adrian testar sin färdiga bil genom att försöka blåsa upp ballongen, men den är väldigt trög. En liten bit rullar bilen i alla fall.

Foto: Ulla-Carin Ekblom

Inne i teknikateljén ligger massvis av saker som barnen byggt. Till exempel linfarkoster som drivs med ballongluft enligt samma princip som ballongbilarna. På en bänk ligger frigolitbåtar som drivs av gummiband som snurras runt en träpropeller.

– Jag vet inte hur många konstruktioner vi byggt. Man lär sig hela tiden, även om sitt eget förhållningssätt, säger Linda Antonsson och tar fram fyra gamla lock till ännu en ballongbil. Emma, 5 år, vill ha pärlor på sin.

Förskollärarna har två timmar i veckan i egen planeringstid samt en gemensam timme. Det är då de kan läsa böcker, leta tips på nätet och testa nya konstruktioner.

– Man vill inte tända 21 ögonpar och sedan blev det inget, säger Linda Antonsson som alltid provbygger konstruktionerna själv först.

Men teknik handlar inte bara om byggande, utan de lär framför allt barnen att ställa hypoteser, betonar hon.

– Vad tror vi hände? Vad använde jag för material och verktyg? Vad gjorde jag?

Ritningar är en stor del i arbetet. Antingen ritar barnen innan de konstruerar vad de behöver ha för delar, eller så ritar de i efterhand för att förstå mer av vad de byggt. Förskollärarna har också hjälpt barnen göra bildinstruktioner av legofigurer. Barnen väljer själva vilka ritningar och foton de vill spara i sina personliga lärpärmar, vem som ska titta i dem och när saker ska tas hem.Foto: Ulla-Carin EkblomRasmus, 5 år, visar upp en maracas han gjort av en glödlampa som de virat tjockt med papier-maché runt. Sen kastade de den i golvet så att lampan inuti gick sönder.

– Man måste vara arg och kasta den hårt. Sen blir varje ljud olika, säger Linda Antonsson med ett leende.

Bygga maracas kan också vara teknik. Förskollärarna på Magneten talar om att sätta på sig ”teknikglasögonen” i vardagen. Hur kan vi benämna det vi redan gör inom teknik och behöver vi köpa in något nytt material eller kan vi återanvända något? På förskolan finns en el-låda med olika mindre apparater som förskollärarna byggt. Barnen kan seriekoppla så att en lampa lyser eller en tuta tjuter. Rasmus visar också en stav med en superstark neodymmagnet på. Med den kan man leta efter vad som svarar på magnetism. I Skrotgården, där gruppen är varje tisdag, tycker barnen det är kul att skruva isär saker, en radio till exempel, för att se om det sitter en gubbe och pratar därinne? Det viktiga är inte att barnen förstår allt – utan att intresset väcks.

– Vi visar vardagstekniken, presenterar och låter dem uppleva. Förståelsen kan komma senare, säger Linda Antonsson.

Alla barn nappar inte på allt, en del vill mer än andra, men oftast inspirerar de varandra. Förskollärarna tycker pojkarna och flickorna brukar konstruera lika mycket. Men i vissa barngrupper har de behövt göra en insats. Pedagogerna skriver då upp hur många barn, och vilka som leker i en viss vrå. För att locka in fler barn till exempelvis byggrummet har de medvetet tagit in olika leksaker dit, som hästar, bilar, tågbanor och tyger för att uppmuntra till vidare lek.

Ute på gården börjar dagens lådbilsbyggarpass att lida mot lunch och hejdå. Några bilar har kommit ända till provrullning. Ella, 5 år, tycker inte att en skruv på hennes bil är iskruvad ordentligt. Och hon och Alvin vill bygga ett ryggstöd också. Johan från gymnasiet är med på noterna. Eleverna och förskolebarnen kommer att träffas minst en gång till för att göra klart bilarna enligt alla önskemål.

– Nästa gång vi ses ska vi bygga över tak och måla, säger Felix, 6 år, stolt bredvid sin bil.

Sedan blir det åka av på förskolans gård.

BYGG EN BALLONGBIL

Foto: Ulla-Carin EkblomBilkropp: 1 tom plastflaska

Hjulaxlar: 2 blompinnar, 2 sugrör

Hjul: 4 burklock, 4 kapsyler

Blåsrör: 1 plaströr, 1 ballong

Fästen: Silvertejp, smältlim

Gör hjul genom att göra hål i burklocken med en syl. Fäst ihop dem två och två med hjulaxlar av blompinnar som rullar runt friktionsfritt inuti två sugrör. Sätt fast kapsyler utanpå som fälgar. Sätt ihop dem med bilkroppen av en tom plastflaska. Den tomma ballongen sätts fast i ett kort plaströr som tejpas fast ovanpå bilen. Det är viktigt att ballongen sluter helt tätt mot röret. Fäst med silvertejp och smältlim. Utsmycka bilen som du vill.

Testa bilen: Blås upp ballongen och bilen far i väg av luften i ballongen.

Man kan även göra enklare ballongbåtar enligt samma princip då man tar bort hjulen och hjulaxeln.

Alla artiklar i temat Löser problem och förklarar fenomen (6)

Fråga

Vad tror du skulle kunna locka fler att bli förskollärare?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin