Ingår i temat
Fokus på de yngsta
Läs senare

Bockar som lockar till prat

Bokläsning är en självklar ingång till språket för pedagogerna på Svejserdalens förskola i Mölndal.

16 jan 2014

Foto: Emelie Asplund

– Ska vi kolla vad som händer?
Barnens blickar pendlar nyfiket mellan boken Bockarna Bruse på badhuset och förskolläraren Marie Eriksson. Sakta vänder hon sida och vips – ett nytt uppslag fullspäckat med intryck. Allas ögon spärras upp.

– Kan ni se var den stora bocken är?

– Däär! ropar barnen i kör och pekar.

– Kan ni se var den mellersta bocken är?

– Däär! ropar de återigen med deras små pekfingrar i högsta hugg.

– Och var är den lilla bocken?

Även den hittar de snabbt, när fingrarna sökt igenom sidorna likt metalldetektorer efter en gömd skatt.

Det är en tisdagsmorgon på Svejserdalens förskola i Mölndal. Klockan närmar sig halv tio på avdelningen Kasperdockan. På en rund, grön matta har ett halvdussin barn i två- till treårsåldern samlats i en ring kring Marie Eriksson. Alla ligger på mage med fullt fokus på bokens sidor som domineras av badhusets blåa toner. Marie Eriksson läser med inlevelse. Hon växlar ton och röstläge, låter blicken pendla mellan boken och barnen.

– Vad är det på trollets ögon? frågar Marie.

– Tårar!

Selma lutar sig över boken och pussar på det ledsna trollet. De andra barnen följer hennes exempel.

– Ni är så omtänksamma, konstaterar Marie.

Lässtunden är den andra för dagen, men inte den sista. Läsning är nämligen en viktig del av verksamheten på Svejserdalens förskola, som är en så kallad litteraturförskola sedan flera år tillbaka. Det innebär bland annat att bokens möjligheter ska användas i det dagliga arbetet, att barnen ska få positiva upplevelser av böcker och läsning och att förskolan ska ha ett aktivt samarbete med biblioteket. Pedagogerna har till exempel haft biblioteksrepresentanter med på arbetsplatsträffar och studiedagar. De får också besök av bokbussen regelbundet.

På Svejserdalens förskola ses högläsning som en självklar ingång till språket.

– Vi vill stärka barnens språk på så många sätt som möjligt. Vi använder boken för att lyfta fram det kommunikativa. Många gånger läser jag för barnen en gång först, sen läser jag den en gång till med mycket pauser, då blir det barnen som berättar. De kommenterar allt och har egna teorier till varför det är som det är, säger Marie Eriksson.

Något så enkelt som att barnen sätter ord på det de ser visar också hur bra läsning är för språk, tillägger hon. Morgonens lässtund ger exempel på dessa saker. När sista sidan av Bockarna Bruse på badhuset avklarats tar Marie Eriksson fram den klassiska versionen av sagan. Som många av er vet slutar den med att den stora bocken stångar i väg trollet. Men Marie Eriksson nöjer sig inte med det utan plockar i stället fram en silvrig sagopåse. Först tar hon ut en grön tygbit som symboliserar gräs och lägger den på golvet. Bredvid den lägger hon en blå tygbit (vatten) och en liten träbro som går över vattnet. Till sist tar hon ut de tre bockarna och ställer dem på gräsplätten. Men inget troll syns till.Foto: Emelie Asplund– Var är trollet? frågar Marie.

– Han är i påsen, säger Atle.

– Ska vi ropa?

Barnen stämmer in i en kör.

– Trollet! Trooollet! Troollet!

Sedan tar Marie ut den lilla figuren. Evelina är först med att ge trollet en rejäl kram.

– Vad säger bockarna då? frågar Marie.

– Förlåt att jag stångade dig! svarar Atle.

Maries frågor leder till att barnen får göra egna tolkningar och förklara med egna ord. Atles svar visar också att han har förstått sagan och innebörden av exempelvis ordet ”stånga”.

– Det kan ju vara så enkelt att ett litet barn säger ”dä” och pekar. Då kan ju vi sätta ord på det. Det är oftast så frågorna kommer från de allra yngsta barnen. De lite äldre resonerar lite kring det de ser och ofta har de mycket kloka svar själva, säger Marie Eriksson.

Att hitta tid till läsning har inte alltid varit lika självklart på Svejserdalens förskola. Marie Eriksson minns när pedagogerna för många år sedan resonerade om hur de skulle få in mer läsning i verksamheten. Lösningen var bättre organisation. I dag jobbar pedagogerna i mindre grupper, vilket gör att det lättare skapas naturliga tillfällen till läsning. Är det många barn i en grupp blir det krångligare att få alla barnen delaktiga.

– Vi hade jättesvårt att få in läsningen naturligt i vardagen en period. Nu kan jag inte förstå hur vi kunde känna så, säger Marie Eriksson.

Sedan handlar det mycket om tillgänglighet, förklarar Marie som vill ta vara på det spontana bokintresset som barnen tycks ha. Därför är böcker placerade på minst fyra olika ställen på avdelningen, så att barnen antingen kan bläddra i dem själva eller komma till pedagogerna och be dem läsa. Problemet med att mindre barn lätt kan ha sönder böcker har lösts genom att ha dem placerade på olika nivåer. Till exempel kan böcker i lite hårdare kvalitet finnas inom ett-åringarnas räckvidd, medan lite ömtåligare exemplar är placerade högre upp på en hylla så att bara de större barnen kan ta ner dem.

Böckerna har inte bara en självklar placering vid sofforna, en hylla finns också i tvättrummet till exempel.

– Det finns ingen anledning att slösa bort någon tid i förskolan. Är man i tvättrummet och väntar på att gå ut i tamburen för att det är fullt med barn där så utnyttjar vi den stunden och sätter oss och läser en bok till exempel. Det gäller att ta vara på varje småstund som dyker upp, säger Marie Eriksson.

Även om det oftast blir lässtunder före och efter frukost och efter vilostunden är läsningen alltså inte knuten till fasta tidpunkter.

Men vad ska man läsa? Marie Eriksson som också är bokrecensent åt tidningen Förskolan har inget självklart svar. Hon tycker att det viktigaste är att ha en stor bredd. Barnen får gärna välja själva.

Förutom Bockarna Bruse fylls bokhyllorna på avdelningen Kasperdockan nu av böcker om Bu & Bä, Alfons Åberg och Ludde. Böckerna behöver inte heller bytas ut så ofta som man kan tro. Marie Eriksson ser inget problem med att samma bok används om och om igen – snarare tvärtom.

– För mig handlar det om upprepning, upprepning och upprepning. Jag tycker att det bästa lärandet blir när barn har hört, sagt och gjort något jättemånga gånger. Barnen suktar också efter att höra samma saga och de vill läsa samma bok många gånger, säger Marie Eriksson och tillägger:

– Ju mer man upprepar, desto mer kommer också barnens egna tankar och reflektioner fram.

Barnen på avdelningen Kasperdockan får med andra ord fortsätta bekanta sig med Bockarna Bruse och de andra böckerna på avdelningen, även om det tillkommer nya då och då. Men läsning tycks vara lika roligt för det. När morgonens andra bok är utläst och Marie Eriksson plockat undan sagopåsen frågar hon barnen vad de ska göra härnäst. Atle är snabbast att svara:

– Läsa!

Alla artiklar i temat Fokus på de yngsta (27)

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin