Ingår i temat
Olika barn leka bäst
Läs senare

Bron till det nya hemlandet

Hög personaltäthet och långsamt tempo. Dessutom involverar personalen på introduktionsavdelningen på Tornérhjelms förskola i Helsingborg hela familjer i sin verksamhet.

11 okt 2014
Bron till det nya hemlandet
Hela familjerna involveras i verksamheten. – Om föräldrarna känner sig trygga med vår verksamhet, blir även barnen det, säger Eva Dustler. Foto: Stefan Lindblom

På introduktionsavdelningen på Tornérhjelms förskola är personalen denna morgon en smula bekymrad. Två syskon har inte dykt upp och eftersom pedagogerna vet att familjen skulle ner till Malmö och Migrationsverket för nytt möte igår, befarar de nu det värsta.
– Visst, det händer ju förstås. Att något av våra barn plötsligt slutar från en dag till en annan för att familjen får avslag på sin uppehållstillståndsansökan och omedelbart blir utvisad, säger förskollärare Eva Dustler.

Och det är svårt. Plötsligt måste ett barnfotografi vid en av platserna i hallen plockas ner, en dokumentationspärm ur hyllan tas bort.

– Vi knyter ju såklart an till barnen och familjerna, även om vi är i professionen. Svårast är det när det blir avslag efter att ett ärende pågått under flera år och barnen är födda här och inte känner till något annat land än Sverige.

Men nu har Jida Mazhar, som är resurspedagog på avdelningen och fungerar som tolk eftersom hon själv har arabiska som modersmål, fått tag på mamman i familjen i telefon.

– Det är ingen fara, det gick bra i går. Men barnen är väldigt förkylda och kommer inte i dag, informerar hon lättad resten av personalgruppen.Foto: Stefan Lindblom
Introduktionsavdelningen har plats för 20 barn, men än så länge har terminen inte riktigt kommit igång och enbart åtta barn är inskrivna.

– Allt beror på hur det ser ut med flyktingtillströmningen i kommunen. Förra året kom det väldigt många familjer från Syrien som hystes in i stugor på en camping strax söder om staden. Då åkte vi dit och informerade om vår verksamhet, förklarar Eva Dustler.

Informationsarbetet sker i samarbete med handläggarna på de sociala myndigheterna. En månad efter ankomsten till Sverige är det nämligen tänkt att flykting- och invandrarfamiljer med barn i förskoleåldern ska erbjudas en förskoleplats.

– Barnen behöver det, att snabbt komma ut i samhället. Att bara gå hemma och vänta på att få sin uppehållstillståndsansökan behandlad kan vara mycket påfrestande för familjerna, säger Eva Dustler.

Men vad är det då som skiljer den här avdelningen från en ”vanlig”? Först och främst syns det på personaltätheten: här jobbar tre förskollärare och minst en resurspedagog. I rekryteringen av medarbetare försöker man täcka in flera språk för att på bästa sätt underlätta i kommunikationen med barn och föräldrar. Just nu är samtliga barn på avdelningen arabisktalande, så Jida Mazhar har en viktig roll.

– Vi jobbar också mycket aktivt för att stötta och få kontakt med hela familjerna. Ofta får vi en viktig social roll i deras liv, här ska de alltid känna sig välkomna och vi försöker stötta hela familjens väg in i det svenska samhället. Vi ser att det är det bästa för barnen, säger Eva Dustler.

Snabbt dyker ett statuerande exempel upp, vi avbryts av att en mamma från en av förskolans ordinarie avdelningar kommer in med ett papper från en myndighet som hon inte riktig förstår. Hon har tidigare haft barn på introduktionsavdelningen, men nu har familjen fått uppehållstillstånd och barnet har slussats över till ordinarie förskoleverk-samhet. Jida Mazhar småpratar och skrattar på arabiska tillsammans med mamman, och förklarar hur hon ska göra med det där pappret.

– Många har lämnat sina vänner och hela sin släkt. Speciellt för kvinnorna i familjen, som ofta haft ett rikt socialt liv i det privata, kan isoleringen bli väldigt påtaglig. Därför uppmuntrar vi föräldrarna att stämma träff med varandra under dagtid när de inte är upptagna av SFI, säger Eva Dustler.Foto: Stefan Lindblom
Att möta det svenska förskolesystemet för första gången, ofta efter en svår flykt och traumatiska upplevelser, kräver dessutom sin tid och tålamod för såväl barn som föräldrar. Hur fungerar det? Vad behövs det för slags kläder? Och måste man verkligen gå ut även när det är kallt, snålblåst och regnar?

– En hel del skiljer sig ju, rent kulturellt. Vi lyssnar naturligtvis på och lär av familjerna, men förklarar också varför vi till exempel tycker att det är bra för barnen att vara ute i alla väder, säger Eva Dustler.

Av någon anledning är det ofta fäderna som sköter lämning och hämtning, berättar Eva Dustler, och hon och kollegorna jobbar medvetet för att bjuda in föräldrarna i verksamheten.

– De vill ofta få lämning och hämtning snabbt avklarat, är inte vana vid allt prat och det personliga i hallen. Här vill vi ju få till det motsatta, ta med dem in och visa. Om föräldrarna blir trygga med att barnen har det bra här, då blir även barnen lugna.

Avdelningen ordnar också regelbundet utflykter där hela familjerna bjuds in.

– Vi kanske tar en förmiddag på biblioteket med hela familjerna, eller åker till skogen med stadsbussen ihop. Det är ett bra sätt att lära känna varandra mer, visa vårt arbetssätt och få tillfällen till många spännande samtal.

Personalen ordnar dessutom fler föräldramöten än på en ordinarie avdelning. Och eftersom det oftast är papporna som dyker upp även där har avdelningen börjat ordna riktade ”mammaträffar” för att öka direktkontakten också med kvinnorna.

– Till sådana riktade inbjudningar kommer mammorna. Och för att göra det mer lättsamt har vi ibland haft knytkalas där alla tar med en rätt från sitt ursprungsland. Och så betas olika temasamtal av, om alltifrån var man kan köpa prisvärda regnkläder till diskussioner om barnuppfostran, säger Eva Dustler.Foto: Stefan Lindblom
I ateljén sitter Fatou Ström Jawo och formar play doh-lera tillsammans med Janat, 3 år, och Mahmad, 4 år. Tempot är lugnt, samtalet ständigt pågående. Den svenska språkutvecklingen är naturligtvis basal på en introduktionsavdelning för nyanlända.

–Vi pratar och pratar och pratar. Jag märker hur jag benämner precis allting och repeterar ännu mer än vad jag gjort i tidigare roller som förskollärare, säger Eva Dustler.

Och de har dessutom tillgång till en extra skatt. För i källaren ligger Sveriges första förskolebibliotek som invigdes i våras. Dit ner går de ofta och varje vecka har den särskilda litteraturpedagogen sagostunder med avdelningens barn.

– Böcker på såväl svenska som barnens modersmål är ett jätteviktigt språkstärkande verktyg för oss.

Hur länge barnen går på introduktionsavdelningen varierar. Men i snitt blir det ungefär ett läsår, säger Eva Dustler.

Tillsammans med specialpedagogen som är knuten till avdelningen gör personalen regelbundna utvärderingar och en individuell bedömning i varje fall.

– Det handlar inte bara om att barnet ska kunna tillräckligt mycket svenska, språket kommer ofta överraskande snabbt. Lika viktig är den sociala biten, att barnet är tillräckligt tryggt, samspelar socialt och vågar ta för sig.

Planeringen och verksamheten ser förstås också annorlunda ut på en avdelning där barn kommer och går och ingenting är särskilt beständigt.

– Ingen dag är den andra lik, det handlar mycket om att känna av var barnen befinner sig just i stunden. Vi planerar i tvåveckorssjok. Ofta får vi stanna upp och helt enkelt fortsätta på samma vis i två veckor till. Vi går långsamt fram. Det gör också att barnen bör lämna oss så snart de är redo, för att få större utmaningar.Foto: Stefan Lindblom
Det är dags att gå ut på gården. Det spritter i benen på Mohamed, 5 år. Förskolläraren Ulla Björk pekar mot fönstren och frågar om han är sugen på att cykla och gör samtidigt tramprörelser med händerna. Mohamed nickar glatt. Samtidigt har Janat uppfattat ordet ”ut” och tar på sig skor och fleece. Hon lyckats stolt få i båda armarna rätt i fleecen och fortsätter med jackan, men då skakar Eva Dustler på huvudet och säger vänligt nej.

– Det är inte så kallt ute, Janat. Det räcker med fleecen.

På gården blandas introduktionsavdelningens barn snabbt med övriga barn på förskolan, om än i tryggt sällskap av en pedagog inom räckhåll. Eva Dustler är glad för det, att avdelningen numera är inhyst på en vanlig förskola.

– Tidigare låg våra lokaler för sig själva, i en gammal fabriksbyggnad nere i hamnen. Men det är jätteviktigt att befinna sig så här på en vanlig förskola. Det ger så mycket språkligt och socialt till våra barn.

Dessutom får hon följa en del av de barn hon har haft, om de råkar bo i närområdet och fortsätter i byggnadens ordinarie förskoleverksamhet efter tiden på introduktionsavdelningen. Nu kommer just en sådan pojke rusande från andra sidan gården, ropar Evas namn och ger henne en jättejättelång och hård kram.

Alla artiklar i temat Olika barn leka bäst (6)

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin