Läs senare

Datorernas ­mänskliga värld

PorträttRuby är ett programmeringsspråk – och huvudpersonen i Linda Liukas älskade böcker. Möt IT-­tjejen som fokuserar på barns digitala utveckling.

15 jan 2020
Foto: Maija Tammi

Liten knut på huvudet och färgglad klänning, och förstås den mjuka finska melodin när hon pratar – det är lätt att gissa att Linda Liukas ofta får höra jämförelsen med Lilla My. Själv tänker hon sig mer som storasyster Mymlan, eftersom hon inte alls är lika arg eller full av kaos och upptåg som My. Vi kommer överens om att hon nog är någon av småmymlorna som springer omkring och är nyfikna och glada, och inte lika bekymrade som Mymlan.

Hon är i Stockholm för att föreläsa för pedagoger om teknik och internet. Hennes tredje bok, Hej Ruby – Expedition internet, har precis kommit på svenska. De tidigare två har förklarat vad kod och programmering är och hur insidan av en dator funkar. Målgruppen är barn från förskoleklass och några år uppåt.

– Det är inte böcker om hur man kodar, utan böcker om hur man ska förstå världen och hur den drivs av datorer och kod, säger hon.

Datorer är ett språk, och språk lär man sig genom att tala och sjunga, inte bara genom att traggla.

Alla böckerna om Ruby – en nyfiken liten tjej med många kompisar, men också namnet på ett programmeringsspråk – har börjat med en enda fråga från ett nyfiket barn. Den här gången var det: ”Är internet en plats?” Linda Liukas började förklara om servrar, om ”informationsmotorvägen”, om att surfa, och insåg mitt i en mening att hon lät helt uråldrig och att knatten som frågat hade levt hela sitt liv med internet överallt omkring sig och i alla saker. Så hur förklarar man internet?

Linda Liukas

Född 1986 i Helsingfors. Är barnboksförfattare, föreläsare och programmerare. Har skrivit tre böcker i serien om Ruby, som översatts till över 20 språk. Hedersdoktor vid Tammerfors universitet och utsedd till ”Digital Champion of Finland”.

Och, kanske också – varför förklara det i en bok? Varför inte ett spel, en app, en hemsida?

Linda Liukas menar att boken kan vara som en lägereld att samlas kring:

– Föräldrar och barn kan uppleva den tillsammans, läsa på kvällarna, och ta det lite i taget. Dessutom är den avgränsad på ett helt annat sätt, både för den som ska skriva och den som ska läsa. Man ser att en bok kommer att ta slut, det går att få en känsla av överskådlighet. Och så älskar jag böcker!

Linda Liukas är inte heller så hyperdigital som vissa kanske tror. Hon lägger upp flera fina inbundna anteckningsböcker på bordet och förklarar att de är hennes långtidsplanering, korttidsplanering och dagbok.

Dessutom är hon överlag ganska skeptisk till de ökande kraven på programmering och datorkunskap i skolorna.

– Den här idén om att lära sig att koda är lite av en ängel och en djävul på samma gång. Den innebär att folk förstod vad böckerna handlade om och var intresserade, men jag får hela tiden frågan om varför barn ska lära sig att koda. Jag bryr mig faktiskt inte om ifall barn lär sig det – jag vill att de ska förstå teknologi!

Linda Liukas tänker på sig själv främst som barnboksförfattare, inte programmerare. Även om det tagit ett tag, och flera böcker, att våga säga det högt. Men hon gillar, som hon uttrycker det, ”bindestrecks-identiteter.”

Hej Ruby – Expedition internet är Linda Liukas tredje bok om datatjejen Ruby.

– Det är klart att man kan vara en programmerare-illustratör. Vi vet inte hur identiteter ser ut i framtiden, och det säger jag också till barnen. Du kanske blir en ballerina som programmerar, eller en astronom som kodar.

Vägen till bindestrecken var inte heller helt rak. Familjen fick sin första dator när hon var sju, och eftersom hennes pappa sa att det inte fanns något de kunde göra med den som inte gick att laga (och det blev helt riktigt några ominstallationer och fix efter att de hade lekt) satt hon och syskonen där och gjorde allt möjligt.

– Från mamma fick jag nog nyfikenhet och fantasi, och där fick jag oräddheten och förmågan att både testa och laga saker. Jag hör också till en lite mittemellangeneration. De som är lite äldre var tvungna att jobba med kommandorader, de fick göra mer ordentlig programmering. Vi hade ju lyxen av mer renodlade program, för att skriva och rita och sedan för att surfa på internet, men vi fick inte den där råa interaktionen med datorn.

De där idéerna om vad som är riktig programmering är en av sakerna hon vill få bort. Att kunna och vilja använda datorn som ett verktyg för att uttrycka sig och lösa problem är det viktiga, och hur det ser ut i framtiden går inte att veta, menar hon.

– Vi måste ha olika metaforer och modeller för vad en dator är och vad den kan göra. Det måste vara påtagligt och förståeligt, och så nära verkligheten som möjligt.

Efter gymnasiet började hon en utbildning inom finans – ”jag hatade det” – som långsamt gled över i mer och mer kod och teknik, och lite humaniora, och sedan pluggade hon produktutveckling i ett år på Stanford i USA. Där, med Silicon Valley och startupkulturen runt hörnet, kunde hon och en massa andra nyfikna och påhittiga människor prova en massa olika saker, som projektet Rails Girls som lärde kvinnor att programmera. Och där föddes också början till Ruby-projektet. Först var det små skisser i marginalerna när hon antecknade, som utvecklades till ganska satiriska små seriestrippar om kod- och teknikvärlden. Vissa av djuren som fick representera olika företag och fenomen har fått följa med in i böckerna.

Långsamt växte idén om boken fram, som blev en Kickstarter, som blev en enorm succé och samtidigt en enorm stressfaktor. Linda Liukas kunde vakna på nätterna med hjärtat i halsgropen, över folk som var arga för att det tog för lång tid.

Foto: Maija Tammi

– Jag trodde att förlagsbranschen var som programmering, man trycker på en knapp och kör ut saker allt eftersom de är klara, men det är jättelång tid mellan att boken är färdig och att den finns på riktigt. Det var bland det bästa jag varit med om, men också det jobbigaste.

Det var många utmaningar i själva skrivandet. Inte bara hur man förklarar saker, men också hur man gör en bok med aktiviteter och övningar som sen också funkar på bibliotek, där man förstås inte får skriva i boken. Och, senare, hur man översätter böckerna så att de funkar för olika kulturer och språk. (Till exempel var det lite svårt för thailändska barn att relatera till metaforen som handlade om snökojor och snöflingor.) Men till slut kom den, och livet blev en orkan av föreläsningar och resor.

Linda Liukas har jobbat med förskolor, skolor och skoldistrikt över hela världen, och satt ihop många olika sorters material för att hitta sätt att förklara och förstå. Det är lite olika ton om hon förklarar för vuxna eller barn, men inte så annorlunda som man kanske kan tro.

– Teknik och datorer är ett språk, och språk lär man sig genom att tala, sjunga och dansa, inte bara genom att traggla grammatik. Vi lär oss om oss själva, och om varandra och världen, och det är jätteviktigt.

– Jag tror också att vi behöver tänka på hur vi pratar om teknik, att det inte bara är en mörk framtid vi målar upp. Vilken fantasi kommer dagens barn att använda för att bygga teknik, om de bara är rädda? Vi behöver skriva utopier, vi behöver skriva om en rimlig framtid.

Hennes ledord, hennes filosofi, är att vi behöver utveckla och fostra tre egenskaper i våra barn: nyfikenhet, oräddhet och förundran. Och i oss själva. För att förstå och utforska teknik, förstås, men också över huvud taget.

Fråga

Vad tror du skulle kunna locka fler att bli förskollärare?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin