Ingår i temat
Digga digitala verktyg
Läs senare

De dansar med datorn

Vad har sagodans med läs- och skrivutveckling att göra? Varför är det så ont om bilder på gråtande män? Hur blev prinsessan på smällen och Askungen en man?
Frågorna är många och svaren spännande, när förskoleklassen skapar sina egna sagoböcker med Powerpoint.

30 sep 2012

Foto: Susanne Lindholm

Det är inte alla som vet om det.
Men strax sydväst om Nydalasjön, i Tomtebo, där finner du Umeås sagoväsen. Vittran, sjöjungfrun, älvan, nymfen, huldran, hjältarna, pysslingarna och vättarna, alla har de sina vägar. Kortast är Sjumilavägen, som knappt hinner börja innan den slutar.

Och där, på Tomtebogårds skola vid Älvans väg, finns det alver, inte större än sex-åringar. Nyfiket undersöker de sin sagolika tillvaro och ibland, särskilt soliga dagar, dansar de liksom fram. Som denna dag i juni.

Den här dagen handlar det om Askungen. Men i förskoleklassen Alverna är Askungen en pojke som hunsas av sin styvfar och sina styvbröder.

– Vi tycker om att vrida och vända på perspektiven hos oss. Om man utgår från något välkänt, så känns det inte så farligt att tänka på nya sätt.

Det är förskollärare Christine Jokijärvi som berättar. Hennes väg till dansen gick via projektet ”Lust i läsandet”, som ville inspirera till läs- och skrivutveckling med hjälp av estetiska uttryckssätt.

– Jag och en kollega funderade över vilka uttryck vi saknade. Jo, dans! Så vi gick på en studiedag om dans i förskolan på lärarutbildningen – och sen var vi fast. Dans är ju så perfekt, man känner den i hela kroppen.

Att det blev just Askungen är ingen tillfällighet.

– Vi hade ett projekt som vi kallade ”Skon”. Barnen målade små porträtt av sina skor, smyckade dem på alla möjliga sätt, gjorde skor av lera och skoskulpturer. Vi läste sagor och gestaltade Mästerkatten i stövlar. Men vi ville mer, säger Christine Jokijärvi.

Tillgången till bärbara datorer är god även på Tomtebogårds skola. Datorer ska användas, också pedagogiskt. Sagt och gjort.

Att skriva veckobrev i Word är en sak, hur man inspirerar sexåringar att upptäcka läsandets och skrivandets glädje är en annan.

– Men när vi fick möjlighet att utbilda oss i PIM, så föll allt på plats.

PIM står för ”praktisk IT- och mediekompetens” och är en del av Skolverkets regeringsuppdrag för att främja utveckling och användning av informationsteknik i skolan (mer information på www.pim.skolverket.se/ läs mer på sidan 20 i denna tidning).

Där fann Christine möjligheter att på egna villkor, gratis, lära sig att använda och förändra egna och andras bilder, lägga till ljud, jobba med film…

På köpet fick hon en grundläggande kurs om datorns olika möjligheter och en chans att själv våga använda IKT utan rädsla för att göra bort sig eller att förstöra något. En vanlig vuxenrädsla, som bekant.

– Snart var vi inne på Powerpoint. Ett oändligt arkiv av bilder och ljud att ladda ner, också helt gratis. Ett lustfyllt sätt att närma sig både bildspråket och det skrivna och talade språket, säger hon.

Så kom berättelseproduktionen igång. Ohämmat! Två och två jobbar barnen, tekniken snappar de snabbt. Bilder hämtas, granskas och prövas. Klistras in och förändras vid behov.

Texter i eller utan pratbubblor skrivs in och hämtade bilder förädlas med barnens egna tillägg.

– Jag försöker ligga lite före sexåringarna men i många fall lär de av varandra eller kommer på det själva.

Strunt i att huvudpersoner byter utseende, ålder och kläder mellan bilderna. Eller plötsligt försvinner – som i Ismails och Arvids berättelse om ”Aporna och pilen”:

Visst fanns det apor och en pil – men bara på första bilden. Sen handlade det om en bil, om en giraff, en ko och några får, om en haj som äter fiskar och om en u-båt som också är på väg att slukas av hajen.

– Jag försökte få dem att fundera på hur aporna – och pilen – skulle komma in i handlingen igen.

Pojkarnas lösning var elegant. Pilen lades in på varje bild och förde handlingen vidare. Den pekade på bilen, fortsatte till djuren, pekade sen på den hungriga hajen och for på den sista bilden in i u-båten. Och där fanns aporna.

Allt kan hända. I Matilda och Lavins saga blev en söt prinsessa gravid (!) redan på sidan två, i en annan saga blev prinsessans vagn en snöskoter, när pojken i författarteamet fick säga sitt. Här handlar det om pur skaparglädje, läsningen och skrivandet kommer på köpet.

– Många är redan duktiga på att stava eller lär av varandra. En del sporras av att andra ska läsa deras böcker och ljudar sig envist fram med hjälp av oss vuxna. Sen kan vi skicka filerna, så att de kan läsa därhemma också. Eller till någon annan släkting eller bekant, långt bort. Det är stort, säger Christine Jokijärvi.

Störst av allt, i dubbel bemärkelse, är ändå klassens Active board, längst fram i klassrummet där barnen kan rita och skriva direkt på den jättestora skärmen med en datormus formad som en penna.

– Du förstår känslan att visa upp sagan som de just gjort i den bärbara datorn på storskärmen, att de andra kan läsa det de skrivit – och att få applåder. Men självklart räcker det med en vanlig dataskärm eller varför inte en hederlig OH-bild, säger Christine Jokijärvi.

När det blev dags att göra en dans av temat ”sko”, så var utgångspunkten naturligtvis en powerpointillustrerad saga på Active boarden. Den kanske mest klassiska av skosagor som barnen väl kände till och sett på film: Askungen.

Att styvsyskonen skar av både tår och hälar för att passa i skon av glas, det vet barnen. Bara detta skulle ju kunna leda till en intressant diskussion om skönhetsideal, självfixering och pressen att vara till lags.

Men Christine Jokijärvi och hennes kollega Nils Johansson valde alltså en annan vinkel: Askungen, en pojke? Nää, det går ju inte, sa en del. Jo, vi prövar, sa andra. Och så blev det.

Christine skrev korta och kärnfulla texter som tillsammans med powerpoint-bilderna skulle föra handlingen framåt.

– Bilderna valde vi tillsammans. Barnen lade märke till att det fanns fler bilder med arga män än det fanns på män som gråter, vilket ledde till diverse reflektioner, berättar hon.

Känslan av att inte vara något värd, att vara utanför eller att själv utesluta andra, att längta efter det man inte får, det är något som många kan känna igen sig i.

– Det här är en trygg grupp, där man kan prata om sina egna erfarenheter och känslor och våga säga om man är ledsen, likaväl som man visar om man är glad. Så det utgick vi från.

Det är nu det gäller, det sista steget. Bilder och texter är klara, dansinstruktionerna likaså och musiken är vald från skolans skivor.

– Musik som skolan köpt in kan användas i undervisningen har jag lärt mig. Annars måste var och en självklart kolla vilka rättighetsregler som gäller för det som man till exempel visar för andra eller lägger ut på nätet, säger Christine Jokijärvi.

Nu ska allt bli dans. Den första powerpointbilden och texten dyker upp på den stora skärmen. Och så börjar det. Christine säger hur barnen ska röra sig till musiken och spelar – tillsammans med Nils – styvfar och styvbröder med stor inlevelse:

– Askungen! Koka soppa! Damma! Diska! Gå ut med soporna! Nej, inte på riktigt, Leo!!

Christine och Nils ”skäller” på barnen och ”tvingar” dem att städa till mycket ”pushig musik”.

Men nu ska det bli fest på slottet! Prinsessan har bjudit in landets alla pojkar för att bestämma vem hon ska gifta sig med.

Vips blir alla rakryggade och stolta betjänter – ”sträck på ryggen och gör det lite snyggt” – och lämnar inbjudningskort i form av ärtpåsar till varandra med mycket bugningar och skrap med foten.

Till slottet åker man med häst och vagn. En i varje par blir häst och den andra åker i vagnen efter med händerna på ”hästens” axlar.

– Hästar, kom ihåg att röra er så att den som sitter bak kan åka bekvämt. Alla åt samma håll – till slottet.

En del ekipage far värdigt, för andra är färden mer skumpig men fram kommer de.

– Men hur kände sig Askungen när de andra åkte iväg? Ledsen, javisst. Fast det var ingen som brydde sig. Även om han också blivit inbjuden, så fick han inte gå på balen. Alldeles ensam var han. Nej, ni behöver inte gråta, bara känna efter.

Barnen drar sjalar över huvudet och försöker leva sig in i hur det känns att vara ensam, precis så som Askungen blev utesluten.

– Men vad hände då, Oliver?

Jo, minns Oliver:

– Då kom en fé och KABOOM var allt förändrat.

Askungen förvandlades till en prins med kostym, slips och glasskor med instruktion att vara hemma klockan tolv.

Barnen tvivlar på att skon på bilden verkligen är av glas men Christine Jokijärvi konstaterar enkelt att ”vi får väl låtsas”. Och sjalarna blir vackra kläder.

Dansen på slottet är vacker och fyller hela rummet. Men när klockan slår midnatt (klockans slag går också att hämta från Powerpoint, liksom många andra ljud), så måste Askungen fly – och tappar skon.

När barnen tar varandras och de vuxnas skor för att hitta ”den rätta” foten, så är det faktiskt rätt spännande: ska den passa?

Men allt går som bekant väl. Prinsessan och Askungen gifter sig – efter en ljudillustrerad motorcykelfärd till slottet. Allt medan barnen sjunger om den lyxiga bröllopsmiddagen: ”Jag vill ha silvermakaroner… ”.

Så slutade även detta högteknologiska askungebröllop mycket, mycket lyckligt. Precis som alla vackra sagor gör – vid Älvans väg i alvernas rike.

Alla artiklar i temat Digga digitala verktyg (9)

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin