Läs senare

De fick pris för flerårigt sagotema

Pedagogerna Elisabeth Berggren och Sandra Söderlund tog fasta på barnens intresse för Bockarna Bruse och följde med. Nu får de årets Ulla-Britta Bruun stipendium för sitt projektarbete med sagan som utgångspunkt.

05 dec 2012

Foto: Lasse Nyman
Tallåsplans förskola i Eskilstuna öppnade 2009 och fick direkt ett stort antal barn med annat modersmål än svenska. 95 procent talade knappt någon svenska alls. Många hade dessutom levt på flykt och hade ingen riktig uppfattning om vad en svensk förskola är.

– Vi hade laddat med massor av material och tänkte att nu ska barnen få tillgång till allt detta. Men de visste inte hur materialen skulle användas så det kastades mest omkring, säger Elisabeth Berggren.

Varken Elisabeth Berggren eller Sandra Söderlund hade så mycket erfarenhet av barn med annat modersmål men de insåg snabbt att barnen, som var mellan tre och fem år, behövde skolas in i hur förskolan och materialen fungerar. För att komma igång behövde de fånga barnens intresse. De jobbade mycket med sång och dramatisering av olika sagor och märkte ganska snart att berättelsen om Bockarna Bruse hade något speciellt. Den var tydlig, lätt att förstå och innehöll massor av olika begrepp.

– Vi tänkte att vi kunde använda sagan för att lära barnen hantera materialen, säger Sandra Söderlund.

I början handlade det mycket om att förmedla berättelsen. De dramatiserade sagan med hjälp av figurer och tyg i olika färger: grönt för gräset på andra sidan, blått för vattnet och brunt för det torra gräset på bockarnas sida. Till att börja med hade de också inskolningsstöd som kunde barnens eget språk och som översatte berättelsen. När det sedan kom nya barn så tog barnen över och hjälpte de nya genom att översätta.

– Då kunde man se på barnens mimik var i sagan de var, även om vi inte förstod vad de sa. Det var väldigt häftigt. För några av barnen kom de första svenska orden från sagan om Bockarna Bruse, säger Sandra Söderlund.

Barnen fick möta sagan med olika rekvisita och versioner av böcker. Efter att de dramatiserat sagan fick barnen ge uttryck för sin upplevelse, till exempel genom att rita och sedan berätta på svenska vad de gjort. På så vis fick barnen öva sitt bildskapande och pedagogerna fick höra vilka ord barnen tillägnat sig.

De fick en timme i veckan avsatt för reflektion och att utveckla sitt arbete och då tog projektet form på allvar. De skapade drama där barnen också fick vara med och göra kostymerna och teaterns kuliss och de gjorde filmer som barnen i grupp fick regissera och fota. Till filmerna skapade de en landskapskuliss i papier maché.

– Sagan var med hela tiden. När vi var ute i skogen så spelade vi upp sagan med pinnar och kottar och den kom in i barnens egen lek överallt på förskolan. Vi hade räknat med att de skulle tröttna efter ett tag men de fortsatte att vara intresserade, berättar Sandra Söderlund.

Under den här tiden började de jobba mer metodiskt med pedagogisk dokumentation. De fotade och reflekterade, först tillsammans och sedan ihop med barnen.

– Då försöker vi se vad det är barnen visar och har intresse för. Det styr vilken väg vi ska fortsätta, säger Elisabeth Berggren.

När första terminen gått tänkte de båda att de skulle hitta något nytt att jobba med. Men när de kom tillbaka pratade barnen fortfarande om Bockarna Bruse så de fortsatte. Denna gång hamnade bron och matematiken i fokus. De åkte in till staden och tittade på hur broar ser ut och är konstruerade och så fick barnen göra en ritning på hur deras bro skulle se ut. De måttade genom att till exempel lägga ut piprensare och när ritningen var klar tog de med den till en av stadens gymnasieskolor. Där tog eleverna vid och snickrade ihop barnens bro och levererade den till förskolan. När terminen var slut trodde de återigen att barnen skulle ha tröttnat. Men inte. Nu hamnade istället vattnet under bron i fokus. Sammanlagt har de jobbat utifrån Bockarna Bruse i drygt tre år.

– För oss har det varit roligt att se hur långt det gick att ta det. Men jag tror inte vi kommit så här långt om vi inte varit lyhörda för barnens vilja och vägval, säger Sandra Söderlund.

Projektet har hela tiden använt dokumentationen som vägvisare. Från början fotade de massor och slängde väldigt mycket bilder. I dag ser de vad som är viktigt att dokumentera och gör det lättare under arbetets gång. När de reflekterat över bilderna ihop med barnen har de velat markera att projekttiden är betydelsefull. Därför har de suttit i separata samtalsrum och de har satt en stoppskylt på dörren för att inte bli störda.

Trots att det är barnens intresse som styr projektet har de inte haft några problem att få in alla läroplanens mål. Snarare tvärt om. Med projektet har målen blivit sammanlänkade med verksamheten.

– Det blir som en helhet. Vi får ofta höra av andra att de inte hinner jobba i projekt för de ska ha matematik till exempel. Men vi slår ihop alla ämnen och kunskapsområden. Projektet blir verksamheten, förklarar Elisabeth Berggren.

När de stämt av mot läroplanen har måluppfyllelsen visat sig bli hög och i dag jobbar alla förskolor i området på liknande sätt. De har fått ett gemensamt tema, luft, som pedagogerna sedan kan låta vandra i den riktning just deras barngrupp styr.

Till andra som funderar på att jobba i projekt kan de bara ge rådet att prova.

– Många tror att det är svårt men alla kan. Fast jag tror det är svårt att förmedla den aha-känsla vi fått. Det är nog något man måste uppleva själv, säger Elisabeth Berggren.

Ulla-Britta Bruuns stipendium

Stipendiet delas ut till minne av en av förskolans förgrundsgestalter. Bland annat var Ulla-Britta Bruun landets första pedagogkonsult. Under 1961-1967 var hon redaktör för Barnträdgården, tidningen Förskolans föregångare. Minnesfonden inträttades 1985 och stipendiet är till för att förskollärare ska kunna dokumentera och sprida sina kunskaper.

Fråga

Vilken inskolningsmetod använder ni i er förskola?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin