Läs senare

”De första filosoferna var pedagoger”

ProfilenFilosofi för barn? En självklarhet, tycker Viktor Johansson. De lever hela tiden med att hantera alla de stora frågorna – och de små. Vad är en stol? Kan en tjuv dö? Hur smakar en mattfrans?

12 sep 2019
Foto: Johan Strindberg

– Filosofiska frågor blir väldigt brännande för det lilla barnet. Vi vuxna hanterar världen genom att kategorisera upp den, men innan man har gjort det är de här frågorna levande hela tiden. Det finns mycket lidelse i barnens sätt att fråga – de kan skratta medan de frågar, eller ha tårar i ögonen.

Viktor Johansson är lektor i pedagogisk filosofi vid Södertörns högskola och har skrivit boken Filosofi i tidig barndom: Omedelbarhetens pedagogik.

– Det är vanligt att man tar etablerade filosofiska idéer och diskuterar dem i olika sammanhang med barn. Jag har i stället velat se vilka idéer och frågor som uppstår naturligt hos barnen, och låta dem ta plats.

För barn är frågeställningar mer levande­ än för ­vuxna, som kategoriserat upp allt. Det finns mer ­lidelse hos barn, som kan skratta eller få tårar i ögonen medan de frågar.

Egentligen hade han inte alls tänkt skriva den här boken. Hans forskning skulle handla om barnlitteratur, men efter en diskussion med en kollega och en förläggare stod han i duschen, ”då de bästa idéerna alltid dyker upp”, och så kom boken till honom.

Den är både riktad till förskollärare och inte, menar han. Den är till för folk som är intresserade av barn, och av de stora existentiella frågorna som alltid kommer att finnas där oavsett hur förskolan eller samhället förändras.

Namn: Viktor Johansson

Ålder: 39 år.

Yrke: Lektor vid Södertörns högskola.

Aktuell: Med boken Filosofi i tidig barndom: Omedelbarhetens pedagogik (Gleerups förlag).

– Fokus har inte varit på pedagogrollen, utan jag har velat förmedla upptäckten av hur barn resonerar. Man måste lyssna, det är nyckeln. Det pågår så mycket i barnen som vi inte ser för att vi har en viss uppfattning om vad filosofi innebär. Man ska sitta i ett seminarierum eller på kafé med basker och läsa väldigt tjocka böcker.

– Jag tror att vi i vuxenvärlden har en tendens att skapa en sofistikerad yta av allt, vi vill göra något väldigt avancerat med ett komplicerat språkbruk. Vi tror att om vi kan hantera begreppen så kommer vi ner på djupet med frågorna. För ett barn, eller kanske bara vem som helst som struntar i det där, så finns det en annan möjlighet att ta tag i saker. Man måste möta barnen där de är.

Samtidigt, säger han, finns det en poäng i att faktiskt använda ordet filosofi för att det uppvärderar barnens funderande, och att lyfta tanken om filosofi som ett slags praktik snarare än en begreppsapparat.

– De första grekiska filosoferna var lärare, verkligen pedagoger. De var engagerade i ungdomar och deras resonemang handlade om att undervisa och om att öva sig i att leva på olika sätt. Platon, till exempel, han återkommer gärna till barndomen för att kunna ställa de stora filosofiska frågorna.

Viktor har själv fem barn, mellan fem och femton, som finns med i boken på olika sätt. De har inspirerat resonemang och erfarenheter men får också ta plats som konkreta exempel.

– Om man nu tänker att filosofi är ett sätt att leva, så måste det ju också finnas nära ens eget liv. Jag och mina barn kan prata om saker jag tar upp, och jag försöker att inte göra det till en föreläsande monolog utan vänta in när de kommer på egna saker och lyssna på dem.

– Jag fick själv inse att jag ibland har svårt att vara den där lyssnande pedagogen som jag argumenterar för. Det är enkelt att komma in som forskare på en förskola, barnen älskar att det händer något nytt. Det är betydligt svårare klockan åtta på morgonen, med overaller och tandborstning, att lyssna på sina barn och vad de vill.

– På ett ställe blir det ett plötsligt avbrott i texten. Jag satt och skrev tidigt på morgonen och så kom en son och började köra framför datorn med en leksaksbil och så hade vi ett litet samtal. Sen hade jag tappat lite av resonemanget jag höll på med, så jag lät det som hade hänt komma in i texten. Man kan få ganska mycket av att låta barn störa och komma in med sina egna tankar.

Förhoppningen är att boken ska uppmuntra till att gå vidare, snarare än komma med enkla svar och tips. Kanske kan den till och med störa lite.

– Det är verkligen inte en bok där man ska hålla med om allt. Det handlar mer om att inse att man inte behöver vara rädd för att inte ha svaren, man får vara i frågan. Jag tänker att den är lika mycket för pedagogen som människa som för pedagogen i sin yrkesroll.

Du får möta läsaren där den är också?

– Ja, precis!

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin