Läs senare

Demokratikämpe i barnens land

Lyssna på barnen och säg ja! Elisabeth Arnér berör i förskolevärlden med sitt arbete för barns inflytande. Själv tackar hon sin lekfulla mamma och pojken Örjan.

24 maj 2012

Foto: Svenne Nordlöv
Elisabeth Arnér var 17 år när hon förstod. Hon sommarjobbade på kollo utanför Norrtälje och hade hand om tio pojkar i sexårsåldern. En av dem var Örjan. Han betedde sig inte som de andra utan ställde hela tiden frågor. Frågade om samma fråga tio gånger: Vad ska vi göra nu? En kväll innan de skulle gå in och äta bad hon barnen att tvätta händerna. Ska vi tvätta händerna… ska vi göra det nu? började Örjan fråga igen. Det brast för Elisabeth.
– Nä, du kan ta in flaggstången först, svarade hon ironiskt.

När barnen satt och åt i matsalen sa en pojke.

– Men var är Örjan?

Elisabeth fick panik och rusade ut nedför slänten för att leta. Var fanns han?

Till sist hittade hon honom.

Han stod vid flaggstången, höll sina små armar runt den, och slet i den.

– Men Örjan vad gör du?

– Fröken det går inte!

Han försökte vara henne till lags, förgäves.

– Jag blev fullkomligt förtvivlad. Jag kunde känna i hela min kropp hur jag fattade så otroligt mycket då. Allt ifrån vilken makt vi vuxna har till hur korkade vi är som inte fattar vilka skäl barn har, att jag inte hade varit intresserad. Jag förstod detta med hela mitt väsen.

Elisabeth Arnér talar sakta, rörd av minnet trots att det är så många år sedan. Hon försökte efter den kvällen komma nära Örjan den sommaren, förstå och mildra.

– Jag var känslig för en sådan händelse. Jag kunde ha varit en vuxen som skällt ut honom för att han inte fattat, skrattat, sagt att det är något fel på honom. Hur kommer det sig att den reaktion jag fick blev en insikt som ledde mig framåt? Jag tror det handlar om det vi fick lära oss av mamma.

På soffbordet ligger hembakta småkakor, flera sorter. Elisabeth Arnér sitter i skinnsoffan i trerummaren i Örebro och dricker kaffe. Här i vardagsrummet tronar sambons flygel och på väggarna hänger tavlor och bilder av familjen. Hon återkommer ofta till sin mamma. Hur uppväxten med en lekfull, samtalande förälder präglat henne.

– Hon lärde mig att vi ska ha varandra till varandra. Om någon var ledsen eller gjort något fel pratade vi om det. Hur kunde man ha gjort i stället? Hon gav verktyg och lärde mig att om man kan prata och hjälpas åt så får man hjälp.

Tidigt fick hon sin mammas ögon, säger hon. De blev hennes vägvisare.

– Det fanns inte teve, utan vi satt och pratade på kvällarna. Hon fantiserade fram sånger och berättelser. Hon hade en positiv livssyn och jag kunde alltid vända mig till henne.

Mamman kunde konsten att leka barnen i säng utan tjat och gnat. Hon började nattningen genom att fråga: Vilka vill åka till tvättlandet? Jag vill, sa syskonen. Efter att ha besökt tvättlandet reste de till pyjamaslandet och landade slutligen i sagolandet i sängen.

Barndomens detaljer är levande. Elisabeth Arnér har hela livet haft en stark kontakt med sina första år, hon härbärgerar dem alltid inom sig, säger hon, liksom sin avlidna mamma.

– Jag bär mamma här, i hjärtat, säger hon och lägger handen på bröstet.

Elisabeth, eller Lisa som hon kallas av sina närmaste, föddes 1941 tillsammans med sin tvillingbror Staffan. Med en äldre syster och så småningom tre yngre syskon bildade de en stor familj. De sex syskonen växte upp i Växjö där de lekte utanför villan med äppelträdgård. Föräldrarna var musiker, pappan Gotthard Arnér en välkänd organist som turnerade mycket. Mamma Borghild Arnér tog hand om barnen, men skrev också välkända barnsånger, som visan om Gullefjun. Elisabeth Arnér visar ett gammalt svart-vitt tidningsuppslag där familjen figurerar i ett hemma-hos-reportage där modern sitter vid pianot och barnen radar upp sig på balkongen.

Hon var tidigt uppmärksam på andra barn, ordnade lekar utomhus och såg till att alla fick vara med. Barnen var ute till mammorna öppnade fönstren och ropade att middagen var klar. Det var som två liv beskriver hon, ett liv med bara barn och ett med de vuxna. Hon minns att hon som sjuåring i Växjö en dag fick syn på ett resande tivoli mellan träden. Där skymtade en utbrytarkung och det strömmade musik av ett slag hon aldrig hört förut ur högtalare – schlager. Elisabeth Arnér börjar nynna: Varför sa jag att jag skulle fara till Shanghai? En svensk version av Doris Day-hitten Shanghai. Det var en musik fjärran från den klassiska som gällde hemma. Det fanns skilda världar.

– Jag var i himlen! Men jag förstod att detta kunde jag aldrig berätta för mamma och pappa. Det här var något bara för mig. Man är stor när man är liten och har förmågan att dra slutsatser.

När Elisabeth Arnér var tolv år flyttade familjen till Stockholm igen. Alla syskonen började samma skola och hon trivdes.

– Jag har alltid tyckt om det sociala livet, men jag har mycket att säga om skolans arbete. Lärarna hade favoriter och ibland uttryckte de sig nedsättande om elever.

Hon var inte särskilt duktig i skolan, men det bekymrade henne inte. Hon lärde sig framför allt det sociala samspelet.

– Det föll mig aldrig in att det skulle vara något fel på mig. Jag kände mig bra som jag var. Mamma lärde mig tidigt att stå upp för mig själv.

I skolan var Elisabeth Arnér väluppfostrad men hemma visade hon sitt heta temperament – hon beskriver sig som ”rätt obstinat”, särskilt i tonåren.

– Jag var nog rätt jobbig.

Hon var inte rädd att ge sig på äldre barn om de gav sig på hennes syskon.

Mamman sa: Lisa du får inte slå pojkarna på gatan, de är starkare än du!

Elisabeth svarade: Men jag är mycket argare!

Under tonåren fortsatte det egna livet utvecklas med ”killar och allt” vid sidan av familjen. Louis Armstrongs musik tog Elisabeth Arnér med storm och hon minns att hon såg filmen: Vänd dem inte ryggen som fjortonåring med Bill Haley som sjöng Rock Around the Clock.

– Jag ville vara fri. Jag var nog ganska självupptagen som alla tonåringar och skämdes för mamma och pappa.

Efter skolan ville Elisabeth Arnér börja jobba, gärna med barn. Hon utbildade sig till barnsköterska och gick hushållsskola. Vid 22 års ålder kunde hon flytta hemifrån och började förskollärarutbildningen på Stockholms socialpedagogiska seminarium. Den tvååriga linjen ansågs progressiv.

– Den var jättebra. Lärarna brydde sig om våra uppfattningar. Jag minns att jag var orolig för att jag inte var bra på att pyssla och sy med barn. Men då sa min lärare Britta Schill: Men Elisabeth det är inte du som ska pyssla!

1965 gifte sig Elisabeth Arnér. Hon arbetade på förskola i Stockholm, blev föreståndare och fick barn. 1971 flyttade hon och hennes man till Örebro med dottern Anneli, eftersom den dåvarande mannen fått ett jobb där. Elisabeth Arnér började läsa pedagogik på Örebro universitet där hon skulle bli kvar i 32 år som utbildare.

Hon skilde sig 1978. Ett år senare träffade hon sin nuvarande sambo Lasse som spelade piano på en universitetsfest.

– Jag vill göra allting tillsammans med dig, sa han, när hon föreslog att de skulle ses.

Och så blev det. Paret har bland annat drivit en jazzklubb i Örebro i många år.

Elisabeth Arnér är i dag känd för sitt mångåriga arbete med barns rättigheter i förskolan. Demokrati är för henne mer än ett fint ord i läroplanen. Hon förespråkar att vuxna oftare ska säga ja till vad barn föreslår istället för att sätta upp onödiga regler. Hon vill anpassa förskolan till barnen, inte bara anta ett barnperspektiv – vad vuxna tror är bäst för barn – utan anta barns egna perspektiv, något som kräver samtal med barn. Det låter självklart men är svårt för oss vuxna. I slutet av 90-talet påbörjade Elisabeth Arnér ett praktiskt utvecklingsarbete för barns inflytande i några av Örebros förskolor. Hon gick till Örebros dåvarande kommunalråd Johnny Andersson och sa: Jag vill pröva om det är möjligt att låta barn komma till tals i förskolan. Och det fick hon – ett arbete med olika arbetslag som numera fortsätter på andra förskolor i landet.

– Jag är oerhört tacksam för det. Det måste finnas folk på beslutsfattande nivå som förstår att barn är medborgare.

I utvecklingsarbetet träffar hon arbetslag som får olika uppgifter som de sedan analyserar. Det kan till exempel vara att säga ja till något initiativ från barnen – som en vattenlek i februari även om det blir kallt, blött och smutsigt – utan att fråga kollegorna först.

Elisabeth Arnér har utbildat massvis av studenter och personal i förskolan, skrivit en licentiatavhandling och två böcker om barns inflytande. Hon har nu en ny bok på gång som hon skriver tillsammans med Solveig Sollerman, en kollega från kommunen i Örebro. Hon arbetar helst tillsammans med andra.

– Jag är tvilling. Sedan födseln har vi pratat med varandra jag och min bror. När det ena spädbarnet uppger ett ljud svarar syskonet bredvid. Det passar inte mig att vara ensam.

Bara på en plats är Elisabeth Arnér ensam och trivs – på scenen. Hennes förmåga att trollbinda en publik utan papper eller powerpoints är känd. Många förskollärare har lyssnat på hennes storföreläsningar när hon berättar fängslande historier om barn som inte blir lyssnade på och om vuxna som sviker – men också om vuxna som bryter gamla beteenden. Jag blev själv djupt berörd första gången jag hörde henne. Inte bara för att hon verkligen ser hur barn har det, utan för att hon höjer ribban för hur människor borde samtala som vuxna. Det handlar om att lyssna och göra sitt bästa för att försöka förstå andra – men också om att förlåta sig själv när det inte går så bra.

Demokratikvinnan Arnér är hårdkramad i förskolevärlden. Men så har det inte alltid varit. Hennes tankar provocerade i början och kan fortfarande verka utmanande: Vadå, ska barn få göra som de vill? Vad ska kollegorna säga? Och föräldrarna? Vi kan ju inte gå till skogen en annan dag än torsdag. Barn behöver rutiner och regler, annars blir det omöjligt…

– Jag har varit arg på lärare och pedagoger som skäller och bestämmer över huvudet på barnen. Jag har tagit ställning.

Tidigare kunde hon bli besviken på de som inte förstod vad hon pratar om. I dag tänker hon:

– Så mycket vi behöver hjälpas åt för att förstå det här.

De flesta är överens om att barns inflytande är viktigt, men det är svårt att få till. Att ta två steg tillbaka och inte skälla på ett barn till exempel. Att vara en förebild.

– Vi kan säga: Barnen är viktigast! Men det behövs bara ett uppkäftigt barn så är vi där.

Elisabeth Arnér brukar fråga förskollärarna på sina föreläsningar: Vad åstadkommer man om man säger ja till barnen? De svarar: Demokrati och respekt!

– Om det är så, varför säger ni inte ja då? Ibland tror jag man är rädd att stöta sig med andra vuxna i gänget istället för att föra fram sin kunskap.

I förskolan handlar det mycket om gamla vanor, tror Elisabeth Arnér – att det sitter i väggarna. Entusiastiska studenter kommer ut och möter en verklighet där de får avslag på sina idéer på grund av tidsbrist, personalbrist eller en attityd av ”ni är i det blå på utbildningen”. Istället borde de nyexaminerade föreläsa för sina kollegor, önskar Elisabeth Arnér.

– Demokratiuppdraget är halva uppdraget. Oavsett vad vi iscensätter ska vi hela tiden ha med att barnen ska ha en röst. Demokrati är inte samma sak som att jag eller du alltid ska få vår vilja fram, men vi ska få komma till tals.

När hon intervjuade sexåringar om deras syn på vuxna fick hon en chock över vilka insikter barn har.

– När vi är små förstår vi tusen gånger mer än vad vuxna kan tänka sig, säger hon.

Det kom fram saker hon aldrig hört barn berätta om förut. Hon fick höra om oro, mod, ilska, vänskap och sorg. Om upplevelser av både fysisk och psykisk bestraffning, om orättvisor, skäll och förbud. Ett exempel är flickan Mona som berättar att hennes mamma är sjuk och har ont och att Mona är den enda som kan hjälpa henne.

– Jag tyckte jag visste hur man skulle samtala med barn och jag tyckte jag var en duktig, positiv förskollärare. Men jag förstod att jag aldrig riktigt samtalat med barn förut. Hela min världsbild vändes upp och ner.

Hon upptäckte skillnaden mellan att intervjua barn – ställa frågor till dem som de märkte att de förväntades svara vissa saker på – och att verkligen samtala med dem.

Elisabeth Arnér blir allvarlig på soffkanten.

– Det är mycket barn gör och säger som vi vuxna aldrig ser. Jag har upptäckt att genom att möta barn med allvar visar jag att jag är intresserad av vad de har att säga. Då leder samtalet framåt. Vad barn än gör eller säger så har de alltid skäl – och vi vuxna har i uppgift att ta reda på vilket det är.

Barnens röstkämpe är 71 år i dag men har inte en tanke på att slå av på takten.

– Jag kommer jobba så länge jag står. Jag tänker inte så, att jag ska sluta vid en viss ålder. Det jag gör, de slutsatser och resultat jag skapat, har jag gjort själv – med hjälp av andra. Jag har valt att formulera min kunskap på ett sätt som är efterfrågat. Man kan inte se det som ett arbete, mer som ett stort intresse.

Vid sidan av arbetet finns familjen; sambon Lasse, alla syskonen med familjer, vuxna dottern Anneli med särbo och tre barnbarn. Ett annat stort intresse är musiken, som funnits med i uppväxten, med Lasse och i det egna lyssnandet. När jag frågar vad hon gillar för musik går hon in i köket och säger åt mig att komma med. Det finns ett Youtubeklipp hon bara måste visa.

– Det här är så bra att jag får rysningar i hela kroppen.

Ur datorns högtalare strömmar den gamla jazzlåten The Lady Is a Tramp i en modern tolkning. Det är en ömsint duett mellan unga kaxiga Lady Gaga i blått hår och gamla belevade Tony Bennett i grått. När låten är slut omfamnar de varandra.

Det här är Elisabeth Arnér:

Ålder: Född 16 februari 1941

Yrke: Förskollärare, föreläsare, författare, fil. lic. i pedagogik

Familj: Fem syskon, sambon Lasse, dottern Anneli, barnbarnen Marcus, 24, Johanna, 22 och Alexander, 13 samt bonusbarnbarnet Pierre.

Bor: Lägenhet i Örebro.

Intressen: Barns inflytande, familjen, matlagning, koloniträd-gården, musik, samla bokmärken från 30–40-talet.

Läser just nu: Gustavs grabb av GW Persson och Jag är Zlatan av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz.

LÄS MER

Böcker av Elisabeth Arnér:

Barns inflytande i förskolan – en fråga om demokrati, 2009. (Studentlitteratur)

Barns syn på vuxna – att komma nära barns perspektiv, med Britt Tellgren, 2006 (Studentlitteratur)

Fråga

Vad tror du skulle kunna locka fler att bli förskollärare?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin