Ingår i temat
Olika barn leka bäst
Läs senare

Det är olikheten som är poängen

I Umeå bor en familj, där alla är olika varandra. Och det är poängen!
Barbapapa är i centrum när Tomtebogårds förskola arbetar med projektet ”Jag och Du och Vi tillsammans”.

11 okt 2014

Foto: David Dahlberg
En dag i höstas hände något märkligt i skogen nära Tomtebogårds förskola i Umeå.

Några av barnen säger att det kom en ängel till dem. Andra tror att det var en drottning, eller kanske en fe. Men vitklädd var hon, vingar hade hon och hon hade gåvor med sig. Nio magiska frön, förvirrande lika pumpakärnor, och nio krukor – ett för varje frö. Barnen fick lova att vattna och vårda så att fröna skulle trivas och växa. För det var just här, hos Myrans och Trollsländans ett- till femåringar, som något fantastiskt skulle hända!

Bara vänta och se, sa ängelfedrottningen. Så var hon borta.

Barnen sådde, vattnade och vårdade och en dag såg de äntligen det som alla väntat på: nio skott i olika färger började försiktigt tränga upp ur jorden, en pytteliten bit i taget.

När barnen kom en morgon, berättar Ann-Louise Asplund, så låg det jord på golvet:

Det var hur konstigt som helst. För strax bredvid krukorna låg nio figurer som barnen kände igen från böckerna som vi läst om barbafamiljen.

Här var de ju allihop, mjuka som gosedjur: Barbapapa och Barbamama naturligtvis, men också den blåa och händiga Barbaflink, den svarta Barbaskön som älskar vackra ting, den oranga och bokslukande Barbabok, den gula djurälskande Barbazoo, den röda Barbastark som gärna prövar sina krafter, den lila Barbafin som älskar att vara just fin och naturligtvis också den gröna musikaliska Barbalala. Alla olika varandra med olika intressen och styrkor – och ändå så lika.

Här har de bott sen dess i en låda och blivit en naturlig del av barnens lekar. Barnen har tecknat, gjort collage med mycket paljetter, målat sina egna ”barbisar” på stenar, gjort versioner av lera och trolldeg.…

Men framför allt, säger Ann-Louise, så har vi funderat på hur det är i barbafamiljen, där alla är bra på olika saker. En del är konstnärliga, någon älskar att läsa, andra är praktiska eller tycker om att undersöka saker. Och alla behövs, var och en på sitt sätt.

– Så började vi tänka på hur det är hos oss och vad vi själva är bra på och kom fram till att vi också var bra på olika saker. Minns ni?

Visst minns barnen fast hösten snart är slut. Egentligen är de ju bra på samma saker fortfarande:

– Jag är bra på att göra pannkakor, säger Charlie.

– Jag är bra på att klättra, säger Matilda. Och att rita och fixa. Och baka.

Julia är bra på att sjunga, precis som Barbalala, och på att leta snäckor.

– I går så pratade vi ju om vår kompisförskola i Hanoi i Vietnam, säger Ann-Louise. Då berättade Alva om var Hanoi ligger. Det var hon bra på!Foto: David Dahlberg
Att Barbamama fick vara instängd i ett skåp en hel dag var kanske inte så bra, förstås.

Hon skulle bara vara i skåpet medan jag var på toa, förklarar en av pojkarna. Men sen glömde jag bort henne.…

– Men så hörde du ju att det pep från skåpet och tog ut henne igen, säger Ann-Louise Asplund. Och det var ju bra!

Andra barn vet inte riktigt vad de är bra på, i alla fall inte just nu. Men en sak är säkert, säger Ann-Louise Asplund:

– Vi är bäst på att vara just dem vi är. Jag och du och vi tillsammans.

Och detta är just temat varje höst på Myran och Trollsländan: att upptäcka och uppskatta varandras olikheter.

Idén med att låta barbafamiljen växa i krukor är lånad från en annan förskola, säger Ann-Louise Asplund:

Men sen har vi fantiserat vidare. Barbafamiljen är ju så bra som exempel på hur man kan vara bra var och en för sig men också i gemenskap. Att alla behövs och ska respekteras.

På ett stort papper på väggen finns förskolans trivselregler: vi ska vara snälla mot varandra, vara bra kompisar, fråga en kompis om han eller hon vill vara med och leka men också fråga om vi får vara med. Vi hjälper den som inte kan det som vi kan.

Till exempel att läsa för den som inte kan läsa själv, säger Alva som håller på att knäcka läskoden.

Det är bra för här går barn från ett till fem år på samma avdelning. Här finns många tillfällen att stötta, trösta, läsa, skoja och leka.

– Småbarnen tycker om att leka med oss, säger Oliver. Ibland leker vi ”gå-tagen”, det är som en slags kull. Storbarnen får gå och småbarnen springer!

Men i dag är det storbarnen som ska samarbeta. Barbafamiljen har nämligen börjat tröttna på att bo i en låda och klagat för Ann-Louise Asplund. När man har så många barn, då hjälper det inte ens att man kan förvandla sig till en fluga vid behov.

Nu undrar de om vi kunde bygga ett hus åt dem. Ett hus där alla kunde få rum, med dörrar och fönster och tak.

Klart att barnen är med på det. För visst har de anat att ballongerna och krukorna i olika fasoner som de täckte med papier maché för ett tag sedan skulle användas till något men de visste inte riktigt till vad. Nu får de förklaringen.

Det är Marlene Ödling och Veronika Brännlund som är byggledare för femåringarna som är uppdelade i två grupper i ateljén.

Krukorna är borta och ballongerna har smällt, säger Marlene Ödling. Nu ska ni sätta ihop dem tillsammans och alla måste lyssna på varandra.

Den som läst en bok om barbafamiljen känner igen ett barbahus, byggt i barbacement med klotrunda rum som sitter ihop, ett rum för vart och ett av barnen. Barbapapa och Barbamama bor romantiskt i en klotrumsvilla strax intill en bäck med ett litet vattenfall.

Barnen på Tomtebogårds förskola vet hur deras hus ska se ut. Alla får minst varsitt ”rum” att jobba med och kommer snart på att dörrar och fönster kan se ut precis hur som helst – runda, kvadratiska, rektangulära, triangelformade… Kanske behöver man inte ens ha dörr om hela rummet kunde fällas upp!

Hoplimningen går snabbt och utan större diskussioner. Det blir två mycket spännande hus som borde kunna rymma alla familjens behov. Behövs det ett hål i taket till Barbaflinks stjärnkikare, så är det bara att be barnen att klippa till. Problem är ju till för att lösas.Foto: David Dahlberg
När limmet torkat blir det dags för målning i alla möjliga färger. Bra mycket roligare än många av dagens nya bostadsområden. Och mycket lättare att bygga!

Under tiden arbetar Tahereh Shami Teherani och Helena Hellström med ett- och tvååringarna i ett rum strax bredvid. Tahereh har precis som Ann-Louise arbetat på Tomtebogårds förskola sedan starten för 18 år sen och det riktigt lyser om henne när hon berättar.

– Varje höst har vi samma tema och det är lika roligt varje gång. Även vi leker med barbafamiljen som är med i nästan allt vi gör. På det sättet lär sig ju barnen färger men det inbjuder också till samlek och små diskussioner på barnens nivå om hur man är tillsammans.

I dag har Emma, Michelle och de andra barnen klistrat utsmyckningar på målade barbafigurer av papper. På samlingen sitter gruppen på golvet och Helena Hellström sammanfattar dagen:

– I dag på ”skapandet” har vi använt lim och så fick ni bestämma var ögonen och blompaletterna skulle sitta. Meja, känner du igen din Barbafinbild? Och är du nöjd med den?

Det är Meja. Att barnen kan känna stolthet för det de gör är viktigt, säger Tahereh Shami Teherani. Men också för vilka de är:

Även de minsta barnen förstår det här med likheter och olikheter. Vi har alla två ögon och två öron. Och hår. Men vi har olika färger på ögonen och på håret också. Vi är olika långa, olika tunga, tycker om olika saker.… Precis som i en familj, vår egen eller barbafamiljen. Vi på förskolan är ju också som en sorts familj, där alla behöver och tar hand om varandra.

Tahereh går utbildningen till specialpedagog och har just skrivit ett PM om likabehandlingsplaner utifrån arbetet i Tomtebogårds förskola.

– Det är ju det som ”Jag och Du och Vi tillsammans” handlar om. Alla är vi olika men ändå lika viktiga. Att höra ett jublande ”Hej”, när vi leker Gubben i lådan – fast med barnens namn i stället för ”Gubben” och ett rosa skynke över lådan – det är fantastiskt!Foto: David Dahlberg
Det ”hejet” betyder ”Välkommen tillbaka, vi har saknat dig” – även om barnet bara varit ”borta” några sekunder. Och det är lika roligt och lika trygghetsskapande varje gång.

Men barnen har också träffat barbafamiljen på Ipad, berättar Marlene Ödling och visar:

Vi använder oss av appen Puppet Pals, ett program där man kan klistra in bilder av dem som ska agera, barn såväl som barbadockorna, i olika miljöer. Här har barnen träffat och lekt med barbafamiljen på riktigt. Barnen kan flytta bilden på sig själva hit och dit, långt bort och nära på skärmen och dialogen som är spontan talar vi in på paddan.

– Även de barn som inte själva har ett utvecklat språk gör sin egen film där de själva spelar huvudrollen och kan berätta vad de är bra på och till och med leka kurragömma. Och visst är det här härligt, när treårige Abdi som är bra på att springa förtjust säger: ”Titta jag är stor. Jag är längre än Barbabok” – och hoppar över henne! Vilken känsla!

Barnens filmer, knappt minuten långa, har visats på förskolans öppna hus, där de gjorde stor succé.

Så kan en bok också användas. Som ett sätt att skapa trivsel, uppskattning och gemenskap trots – eller tack vare – det som skiljer. Och säkert går det med Tomtebogårdsbarnens nybyggen som det står på allra sista sidan i Barbapapas nya hus: ”Och alla sov gott på natten. Här skulle de stanna så länge de ville”.

Som ängelfedrottningen sa: ”Bara vänta och se”!

Alla artiklar i temat Olika barn leka bäst (6)

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin