Läs senare

Det händer i luften

Det visuella språket blir extra viktigt på förskolan Bronsåldersgatan 27 eftersom flera av barnen och lärarna har hörselnedsättningar.

09 nov 2015
Det händer i luften
Foto: Emelie Asplund

Emir, fyra år, är ivrig när han kommer in i hallen på förskol­an Bronsåldersgatan 27 i Västra Frölunda på morgonen. Han vill visa sin ryggsäck. Först pekar han på en bild av Spiderman på framsidan och sedan vänder han på ryggsäcken och pekar upprepade gånger på en tecknad spindel som nästan inte syns, men som sitter bakom remmarna.
– Åh, en spindel! säger barnskötaren Sofie Lindblom samtidigt som hon använder teckenspråk.

Emir och Sofie Lindblom sitter böjda och beundrar den gömda spindeln och kommunicerar med teckenspråk. De har ögonkontakt och använder olika kroppsrör­elser. Emir skrattar med hela ansiktet, när han delar med sig av sina tankar om spindeln.

Wilda, fem år, kommer skuttande ut i hallen. Hon drar Emir lätt i armen och pekar in mot lekrummet.

– Kom! säger hon.

Innan de två kompisarna lämnar hallen, undrar förskolläraren Emma Davies om de kan visa sina persontecken. Eftersom Wilda är hörande och Emir är döv, använder Emma Davies både svenska och teckenspråk när hon pratar med de två barnen. Wilda håller upp tre fingrar i luften. Det ser ut som ett W. Sedan snurrar hon snabbt med fingrarna vid sitt mörklockiga hår.

– Wilda, säger hon samtidigt som hon gör rörelserna.

Alla barnen på förskolan har ett eget persontecken som är unikt för var och en. Tecknet kan till exempel symbolisera något som är karaktäristiskt för barnet eller något som barnet tycker om. En del barn har fått sina persontecken hemma, medan andra barn har fått hjälp av kamrater och lärare på förskolan att skapa sina tecken.

– Wildas persontecken kom vi på tillsammans. Det var lätt. En av de första sak­erna man tänker på när man ser Wilda är hennes härliga lockar, som hon symboliserar genom att snurra fingrarna nära håret, säger Emma Davies.

Emir pekar på smilgropen på sin kind. Det är hans persontecken.Foto: Emelie Asplund
Det är dags för samling på avdelningen Krabban. I dag blir det en liten grupp. Barn­en sätter sig i en cirkel på den gröna mattan framför whiteboardtavlan. Emma Davies sätter upp ett kort på tavlan där det står tisdag med bokstäver och tecken. Hon fäster även ett kort på tavlan med en bild av barn som har samling och sätter därefter upp en bild på barn som leker i en sandlåda.

– Först ska vi ha samling, sedan ska vi ha utelek, säger Emma Davies samtidigt som hon använder teckenspråk och pekar på bilderna.

Hon sätter sig ner i cirkeln, mitt emot de barn som har hörselnedsättningar så att de tydligt kan se hennes ansikte. När de har större samlingar brukar hon även använda headset med mikrofon som via en hörsel­slinga i rummets väggar, förstärker ljudet av det hon säger till barnens hörapparater.

Emma Davies tar fram en hjärtformad liten ask. Inuti ligger en röd fjäder. Barnen får i uppgift att blåsa den till varandra. Några av barnen som inte är så vana vid att prata får anstränga sig för att forma munnen så att de kan blåsa på fjädern. Plötsligt blåser treåriga Lova rakt i ansiktet på fyraåringen Frank. Alla barnen skrattar åt hans förvånade min.

– Det blåser jätte jättemycket, säger Frank och viftar yvigt med armarna så att de andra också kan känna vinddraget.

På förskolan Bronsåldersgatan 27 går barn med och utan hörselnedsättningar tillsammans på de tre avdelningarna. På Krabban finns tretton barn, varav fyra stycken har nedsatt hörsel eller är döva. Det arbetar en förskollärare och två barnskötare på avdelningen och en dag i veckan har de även tillgång till specialpedagog. Förskolan öppnades förra hösten och samfinansieras av kommun och resursverksamhet.

– Tidigare fanns det en separat förskola för barn med hörselnedsättningar. Men med förbättrad hörselteknik och efter önskemål från föräldrar om inkludering, satsade poli­tikerna på den här verksamheten, berättar Emma Davies.

Barn med hörselnedsättningar från Göteborg garanteras alltid plats på förskolan. Även barn med hörselnedsättningar från närliggande kommuner, till exempel Borås och Kungälv, kan få plats. Resterande platser fördelas till barn i den kommunala förskolekön.

– Den stora skillnaden jämfört med en vanlig förskola är att vi har mer personal och mindre barngrupper. Alla barnen får också chansen att lära sig både svenska och teckenspråk om de vill, säger Sofie Lindblom.

All personal på förskolan har utbildning i teckenspråk. De har också kunskaper om hur de kan underlätta kommunikationen med barn som har hörselnedsättningar.

– Det är till exempel viktigt att vi anpassar oss fysiskt till barnen med hörselnedsättningar så att de tydligt kan se våra ansikten, miner och rörelser, säger Emma Davies.

Med hjälp av bilder försöker de också förbereda barnen inför aktiviteter. Om de ska åka till biblioteket, visar de bilder på spårvagnar och bibliotek före besöket.

– Bilderna förstärker kommunikationen och gör att barnen lättare förstår vad som ska hända. Det har även de hörande barnen nytta av, säger hon.

Både Emma Davies och Sofie Lindblom har själva hörselnedsättningar. Sofie Lindblom bär hörapparat.

– Vi vet hur lätt det är att hamna utanför när man inte hör. Därför är vi nog extra uppmärksamma på att barnen inte ska behöva hamna i den situationen, säger Sofie Lindblom.

De anpassar hela tiden kommunikationen efter barnens behov. Ibland använder de talad svenska, ibland enbart teckenspråk. Ofta pratar de och tecknar samtidigt.

– Vi använder mycket ögonkontakt för att försäkra oss om att barnen förstår. Vi är också väldigt tydliga i mimik och rörelser. Om jag är arg eller glad måste jag kunna uttrycka den känslan med kroppen och i ansiktet, säger Emma Davies.Foto: Emelie Asplund
De hörande barnen får ingen speciell undervisning i teckenspråk, utan kommer naturligt i kontakt med teckenspråket. Sofie Lindblom berättar att barnen hittar olika sätt att förstå varandra i vardagssituationer och lekar. De pekar mycket, pratar, låter, gestikulerar och använder tecken i teckenspråket.

– Det är även vanligt att de yngsta hör­ande barnen lär sig teckenspråk, som är mer kroppsligt, innan de börjar prata. Teckenspråket blir som en brygga till det talade språket. För förskolebarn med invandrarbakgrund kan teckenspråket bli en första väg till svenskan, säger Emma Davies.

Det är utelek på den grönskande gården. Leo, fyra år, och Filippa, tre år, har hittat pinnar som de använder som nycklar för att låsa gungbåten. De använder få ord, men det händer hela tiden nya saker i leken.

– Laga, laga! säger Leo.

Nycklarna förvandlas till verktyg. Filippa och Leo böjer sig ner och börjar skruva och hamra på båtens botten.

En bit bort springer Emir och Wilda. Med snabba steg följer de efter en flygande fjäril. Ibland stannar de upp och tittar på varandra. De pekar mot himlen och fjärilen och skrattar.

FAKTA

Teckenspråk är ett eget språk med egen grammatik och uppbyggnad. Språket uppfattas med synen och produceras med händerna, men också med axel-, huvud-, mun- och ögonrörelser. 1981 erkände Sveriges riksdag, som första land i världen, teckenspråket som ett fullvärdigt språk och som dövas ”modersmål”. Teckenspråket är inte internationellt, utan varje språkområde har sitt eget teckenspråk.

Vill du veta mer om teckenspråk och hörselnedsättningar i förskolan? Gå till:
horselboken.se

(Specialpedagogiska skolmyndigheten)

Förskolan frågar

Hur arbetar ni med språk i din förskola?

Marie Enefjord
Förskollärare
Personalkooperativet Daggmasken
Gävle

– Vi arbetar jättemycket med TAKK, tecken som stöd, och med bilder och böcker. Vi läser jättemycket för barnen. Genom TAKK kan man nå alla barn, även de som inte har de verbala språket. Ibland använder vi bilder med tecken på, som vi håller upp, när vi sjunger exempelvis. Jag är lite nyfiken på att testa att använda QR-koder som ett kommunikationssätt. Till exempel att använda koder som spelar upp olika sånger när man läser av dem.

Erika Selin
Förskollärare
Förskolan Renen
Åsele

– Jag jobbar med barn i 1–4-årsåldern och har gått en utbildning i sagopedagogik. Vi har läst Mors Lilla Olle under en längre tid, sjungit den mycket långa sången i sin helhet, minst en gång om dagen, och även använt rekvisita.

Även de yngsta och de som också har annat modersmål hänger med och lär sig.
Att arbeta på de här sättet har gjort det tydligt för oss att man utvecklar språket bättre om man kombinerar bild, ord och sång.

Göran Andersson
Förskollärare
Förskolan Juno
Landskrona

– I min förskola finns många barn med annat modersmål än svenska. När vi arbetar med språk använder vi mycket bilder, sång, TAKK och lånar böcker skrivna på barnens modersmål på biblioteket. Vi tar mycket egna bilder med paddor som vi pratar om tillsammans utomhus och använder bilder som knyter an till ämnet under samlingarna. I dag har vi exempelvis pratat om former och letat efter olika former. Vi har också börjat spela in sånger så att barnen kan sitta vid paddan och lära sig texterna i lugn och ro.

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin