Läs senare

”Det här bör ni reagera på”

Blickpunkt: orosanmälanKristina Renard-Hård är utbildad förskollärare men jobbar sedan många år med föräldrastöd på socialtjänsten i Sundsvall. Här svarar hon på några vanliga frågor om orosanmälan.

av Emilie Stendahl
24 Okt 2018
24 Okt 2018
Foto: Jan Olby

Vilka tecken bör förskollärare reagera på?

– Till att börja med är det så att ju yngre barnen är, desto viktigare blir det att uppmärksamma olika tecken på omsorgssvikt. I takt med att barnen blir äldre får de ett bättre språk och kan själva berätta mer.

Vad är det man bör uppmärksamma?

– Titta på samspelet mellan barn och förälder vid lämning och hämtning. Myser barn och förälder med varandra? Är föräldern glad i barnet? När de kommer i konflikt – som när en arg och trött treåring springer och gömmer sig vid hämtning – kan föräldern då hjälpa barnet reglera sina känslor? Eller blir hen väldigt arg själv? Det skulle i så fall kunna vara ett tecken på att förälderns känslomässiga tillgänglighet brister. Är barnet rädd för föräldern? Är barnet smutsig om mun och händer? Har hen alltid för små kläder? Aldrig gummistövlar när det är dags för utflykt? Om något eller flera av dessa tecken upprepas gång på gång, trots att man pratat med föräldrarna, då finns det fog för oro.

Man kan tycka olika som kollegor om vad som bör anmälas. Därför är det bra att ha gjort fall­diskussioner innan.

Vilka fler tecken finns?

– En förälder som är aggressiv mot personalen är en signal att ta på allvar. Sedan bör man reagera ifall det finns barn som har lång frånvaro som föräldrarna inte kan förklara. Visar det sig till exempel att ett barn som varit borta haft sin mormor på långt besök är det förstås en helt rimlig förklaring. Frånvaro som däremot inte har någon förklaring skulle kunna bero på oförmåga att få iväg barnet till förskolan – det kan vara en förälder som har utvecklingsstörning eller annan diagnos, eller som är deprimerad.

– Man kan också observera hur barnet samspelar med andra barn och pedagoger, och om lekarna präglas av något avvikande eller märkligt. Leker barnet sexuella lekar och använder konstiga ord eller uttryck? Barns beteende i den här åldern kan förstås bero på mycket annat också.

Hur ska man tänka kring barns berättelser?

– Om barn berättar saker som att ”pappa slog mig” eller ”mamma var full” – försök då att ta det lugnt, konsultera dina kollegor på avdelningen och förskolechefen. Titta på helheten, har ni varit bekymrade för barnet tidigare? Hur verkar relationen vara? Efter det kan ni bättre avgöra om ni ska prata om saken med föräldern eller om ni behöver göra en orosanmälan.

Finns det något man inte bör anmäla?

– Alla tecken kan vara normala – om de kan få sin förklaring. Eller om de sker någon enstaka gång. Varje grej i sig kan man inte oroa sig för, men om det finns ett mönster över tid ska man reagera. Man kan tycka olika som kollegor om vad som bör anmälas. Därför är det bra att ha gjort falldiskussioner innan.

Är det några barn man bör uppmärksamma särskilt?

– Ett barn med funktionsnedsättning kan löpa större risk att fara illa, för det blir mycket runtomkring barnet som kan stressa föräldrarna. Sök kontakt med dem! Och för en dialog tillsammans. I en del familjer i behov av stöd har föräldrarna själva farit illa.

– Man brukar prata om risk- och skyddsfaktorer. Riskfaktorer är till exempel dålig ekonomi och ett dåligt nätverk – då har man mindre avlastning och blir mer pressad. Eller familjer där det är mycket konflikt, till exempel för att föräldrarna är separerade. Medan ett stort nätverk, med till exempel en mormor som är delaktig, utgör en skyddsfaktor.

Vem bör göra orosanmälan?

– Förskollärare identifierar problemet, men de ska inte stå på egen hand med orosanmälan. Det blir inte bra. Om en förälder med svårigheter blir arg så blir denna förskollärare syndabocken.

Hur menar du?

– Familjer som mår dåligt fungerar inte alltid rationellt i kris, och en anmälan blir en kris. Så när en förskola har gjort en orosanmälan och får mycket emot sig är det viktigt att ta in stöd och handledning, till exempel kommunhälsan. Man får bädda mycket runt.

Hur blir en orosanmälan så bra som möjligt?

– Är någon full när de ska hämta anmäler man direkt, men med annat får flera i personalen hålla koll under en tid. Involvera föräldrarna så mycket som möjligt – inte för att läxa upp dem utan för att erbjuda stöttning. Blir det inte bättre eller om man inte får någon förklaring till de observationer man gjort, säger man ”Kommer ni ihåg – om det inte blev bättre skulle vi göra en orosanmälan enligt våra rutiner, nu är det läge för det”. Ha en beredskap för att ta hand om föräldern när de får beskedet – gå undan och sätt er någonstans, kanske med en kopp kaffe, så att föräldern får reagera. Inte fredag eftermiddag klockan 17, utan vänta till efter helgen om det inte är akut.

Det finns förskollärare som gör en orosanmälan, men sedan händer inget, tycker de. Varför är det så?

– Om det kommer en anmälan från en förskola ser vi allvarligt på det. Socialtjänsten kan ändå välja att inte inleda en undersökning om föräldern har relevanta förklaringar, så ibland får förskolan göra flera orosanmälningar för samma barn. Personalen i förskolan  är viktig eftersom den ser barnen i vardagen. Sedan ska man veta att förändring sker i små steg för familjer med stora bekymmer. Även om det tar tid kanske socialtjänsten uppfattar att föräldrarna tar emot stödet och att det går åt rätt håll.

Vilken återkoppling kan förskolan få från socialtjänsten?

– Om föräldern samtycker till att lämna feedback till förskolan får socialtjänsten göra det. Vilket oftast sker hos oss, så länge föräldern inte är förbannad på förskolan. Det här är föräldrar som mår dåligt, skäms och som av förklarliga skäl kan ha bristande tillit till myndigheter. Personalen på förskolan kan också själva fråga föräldrarna: ”Du blev arg först, men hur har det gått? Har du fått något stöd?”.

Hur hanterar man föräldrar med psykisk ohälsa?

– Underskatta inte föräldrasamtalen. Öppna för en dialog med föräldern över en kopp kaffe i lugn och ro. Forska i hur det är för barnet utan att ha en anklagande ton. Att inte orka med sitt barn är oerhört skamfyllt. Uppmuntra föräldern att söka stöd i sin situation hos bvc, psykiatrin eller socialtjänsten. Det finns bra hjälp att få. Och kom ihåg att förskolan är superviktig för de här barnen – de får rutiner, struktur, bra och näringsrik mat, möta vänliga vuxna, sjunga och leka. Det kan vara barnens trygga punkt i livet där de får erfarenhet av vuxna som fungerar bra.

Fråga

Vad skulle betyda mest för att din arbetsmiljö ska bli bättre?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin