Läs senare

Dokumentation för förändring

När pedagogisk dokumentation blir ett sätt att få syn på vart verksamheten är på väg, är det ett bra verktyg för systematiskt kvalitetsarbete, visar Ingela Elfströms
avhandling.

24 maj 2014

Foto: Pelle Hybbinette
I sin avhandling Uppföljning och utvärdering för förändring har Ingela Elfström, vid sidan om de teoretiska delarna, gjort en fältstudie på en förskoleavdelning. Under ett helt läsår följde hon tre pedagogers arbete med pedagogisk dokumentation på en avdelning med 20 femåringar.

– Jag valde en avdelning där pedagogerna själva ansåg att de hade kommit en bit i processen med att arbeta med pedagogisk dokumentation. För det är en process, som tar tid.

Ingela Elfström har själv en bakgrund som förskolechef med lång erfarenhet av att ansvara för utvecklings- och kvalitetsfrågor i den Stockholmsstadsdel där hon jobbade. Och även om hon började med sin avhandling flera år innan den reviderade läroplanen kom år 2010, med ett helt nytt avsnitt om uppföljning, utvärdering och utveckling, så var diskussionen redan aktiv inom förskolesverige: kan pedagogisk dokumentation vara ett verktyg för att komma åt utvecklings- och kvalitetsfrågor?

– Det var det jag ville ta reda på genom att på nära håll studera den här avdelningen, den får statuera exempel utan att jag påstår att den är representativ, säger Ingela Elfström.

Hon hamnade mitt i ett projekt kring skelett och mögel. Idéen till det hade pedagogerna fått när barnen hittade ett dött rådjur under en utflykt föregående termin.

– Barnen hade blivit fascinerade och intresset höll i sig, vecka efter vecka. Pedagogerna valde att arbeta vidare med alla frågor som barnen hade.

När det nya läsåret satte igång, provade pedagogerna ett för dem nytt arbetssätt: under tre förmiddagar i veckan arbetade de med projektet. Då fick hela barngruppen stanna inne, i stället för som förr då halva gruppen hade gått ut. Nu fick alla samsas i samma rum och under morgonsamlingen presenterade pedagogerna ett antal stationer med aktiviteter som de hade förberett för barnen. Det kunde vara alltifrån teater till måleri, ibland fanns upp till sju olika valmöjligheter. För välja själva, de ville de att barnen skulle göra.

– Ibland fick inte alla sitt förstahandsval, men de lärde sig snart att då fick de möjlighet till det vid ett annat tillfälle, säger Ingela Elfström.

Hon såg snabbt att det här arbetssättet ledde till att barnen fick ”ett rikt utbud av att förändra sitt kunnande”, som hon uttrycker det. Och det blev sällan varken hög ljudvolym eller stora konflikter, trots att så många samsades på relativt liten yta.

– Det var i stället ett plus att alla var i samma rum och såg vad kompisarna höll på med, de fick idéer av varandra. Så koncentrerat gick de in för aktiviteterna.

Två av avdelningens tre pedagoger rörde sig mellan stationerna. Den tredje höll sig vid en enda och dokumenterade vad som hände där. Som verktyg användes bandspelare och block: pedagogen skrev vad barnen sa och gjorde.

Efter ”stationspassen” gick gruppen ut med två pedagoger. Den tredje, som hade dokumenterat, stannade kvar inomhus och renskrev dokumentationen. Hon fyllde också i ett schema över vilka barn som hade varit vid vilken station och kort om någon iakttagelse av vad som hänt.

Varannan vecka hade pedagogerna sedan ett gemensamt möte då de tillsammans gick igenom och reflekterade över dokumentationen. Förutom deras egna anteckningar bestod den också av barnens teckningar och andra alster.

– Det här satte igång samtal mellan pedagogerna om varför det blev som det blev, vad syftet var med det de gjorde och hur de skulle gå vidare med de idéer som barnen tagit fasta på, säger Ingela Elfström.

När läsåret var slut kunde hon konstatera att arbetet hade startat ett ständigt pågående samtal mellan pedagogerna om bland annat vad kunskap egentligen är. Ju djupare de kom i sin pedagogiska dokumentation, ju mer lyhörda blev de i situationerna med barnen. De stod inte bredvid och observerade eller lät sig distraheras av själva dokumenterandet, vilket lätt kan bli en fälla i början av en process med pedagogisk dokumentation, enligt Ingela Elfström.

– I stället gjorde de regelbundna samtalen kring den pedagogiska dokumentationen att de blev än mer intresserade av barnens lärande. De blev allt mer lyssnande ju mer erfarna de blev.

Ingela Elfström kunde konstatera att svaret på hennes övergripande forskningsfråga var ja: den pedagogiska dokumentationen kan fungera som ett bra verktyg för systematiskt kvalitetsarbete. Men för att det ska kunna ske behöver en del förutsättningar vara uppfyllda. Ingela Elfströms fortsatta arbete handlade om att sätta fingret på dem.

– För det första handlar det om att inte fastna i att redovisa vad man gjort utan se den pedagogiska dokumentationen som ett verktyg till att försöka förstå vart man är på väg. Det är också viktigt att inte glömma att ta med barnen i den processen.

Men för att lyckas med det, måste man vara överens om att ett av målen med pedagogisk dokumentation just är förändring, menar Ingela Elfström.

– Allt förändras ju hela tiden. Barnens kunnande, pedagogernas kunnande, rummet, tingen. Och tanken är att verksamheten ska följa detta.

Hon poängterar att förskolans uppdrag är dubbelt: dels ska den överföra kultur, vetenskap och traditioner till barnen, men den ska också vara öppen för barns tankar och låta dem färga verksamheten.

– Men för att kunna arbeta så, och verkligen få syn på barns tankar och idéer, behöver vi ett verktyg. Den pedagogiska dokumentationen kan vara det verktyget, visar min forskning, säger Ingela Elfström.

Men hon poängterar också att huvudtanken inte är att endast rikta in sig på enskilda barn. I stället handlar pedagogisk dokumentation om att fokusera på processerna: det som sker mellan barnen, mellan pedagoger och barn och också vad som sker runt varje barn i förhållande till vad som erbjuds.

– Det är alltså detta man bör vara intresserad av att utforska: hur förändrar barnen sitt kunnande i relation till vad verksamheten erbjuder?

Bästa förutsättningen för att nå dit är en nyfikenhet hos personalen. Ingela Elfström betonar också vikten av att välja.

– Dokumentera inte allt. Börja hellre i liten skala och dokumentera gärna när det händer något oväntat och överraskande. Och använd dokumentationen. Ta er tid att vända och vrida på den och våga låt de tankar och insikter som föds ur era reflektioner påverka verksamhetens utveckling och hur ni ska ta tillvara på barnens engagemang och frågor.

LÄS MER

Ingela Elfströms avhandling Uppföljning och utvärdering i praktiken – pedagogisk dokumentation som grund för kontinuerlig verksamhetsutveckling och systematiskt kvalitetsarbete i förskolan går att hitta via Stockholms universitets hemsida: su.se

Fråga

1 juli träder förskolans reviderade läroplan i kraft – har du hunnit sätta dig in i förändringarna?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin