Ingår i temat
Hållbar utveckling
Läs senare

En dag vid havet

På förskolan Torpet i Visby får barnen upptäcka och uppleva kretsloppet i olika steg. Målet är att grundlägga intresse för natur och miljö.

13 apr 2008

Det är en decimerad femårsgrupp som ställer upp sig vid grinden till förskolan Torpet denna blekkalla januaridag. Ett elakt virus har gjort att hälften av de sexton barnen måste stanna hemma. Lärare Tina Ekedahl delar ut varsin gul visselpipa. All personal har gått ?Hitta-vilse?-utbildningen, berättar hon och får hjälp av Carita Österdahl att kontrollera att barnen har extra vantar och vattenfl askor i ryggsäckarna.
Promenaden till havet är ganska lång, men alla vet hur de ska bära sig åt på biloch gångvägar och skogsstigar. ?Stopp!? ropar Joel. ?Ossian behöver hjälp med sin väska.? Alla stannar bums och väntar på att han får assistans. Någon upptäcker en gran med ovanligt stora kottar. Carita Österdahl frågar om de kommer ihåg ramsan som handlar om hur man ser skillnad på olika sorters barr. Hon uppmanar dem att lyssna om de hör något ljud. ?Vatten!? ropar barnen.
På indianstigen bildar alla ett smalt led som smyger fram med öronen på helspänn. Väl ute ur skogen stannar gruppen till och berättar om de ljud de lagt märke till. Någon har hört rasslande stenar, många havet. Carita Österdahl hörde prasslande överdragsbyxor och snoriga näsor, skojar hon. Ingen har hört någon fågel. Turen fortsätter. Nästa stopp är femåringarnas ?eget? träd. De undersöker om det hänt något sedan sist och konstaterar att det fortfarande ligger vissna löv på marken.
– Det är viktigt med olika ritualer för att göra promenaden till uteplatsen rolig, förklarar Tina Ekedahl.
Trappan ner till naturreservatet är brant. Alla måste vara försiktiga, det kan vara halt, varnar en pojke. Ljudet från vågorna ökar och snart är gruppen nere vid grillplatsen. På ena sidan stupar det brant ner mot stranden. På andra sidan höjer sig den gråa kalkstensklinten. Ett kråkpar kraxar hest och fl yger iväg. De sega martallarna kämpar knotigt mot vinden. Mellan träden skymtar Visby och domkyrkans tre svarta torn.
Carita Österdahl och Tina Ekedahl plockar upp smörgåsar och varm choklad ur ryggsäckarna. Alla slår sig ner på stockarna runt lägerplatsen. ?God morgon och välkomna till skogen? ?Vilka barn är här?? tecknar och säger Tina Ekedahl och går igenom vilka som är närvarande. Hon påminner om att de var på Fornsalen innan jul och då passade på att gå in i domkyrkan. Efter en stunds betänketid kommer någon på att den heter Sankta Maria.
När fikat är slut och alla fått nya krafter sprider barnen ut sig på den övre sidan av stigen. Det finns tydliga regler som alla måste följa. Ett gäng försvinner raskt upp för den branta, steniga stigen. Ett par pojkar har en grotta som favoritplats. Andra leker bakom ett stort klippblock. Glada skratt studsar mot stenväggen när de rutschar ner igen.
– När vi är här är det aldrig någon som frågar efter leksaker. Det är väldigt lite konflikter.
Dags att gå till kojan, ett stenkast bort. Carita Österdahl tar fram ett ?tickehus?, en svamp som växer på träd, och visar hur hon bäddat med mossa till Ticketrollet. Barnen plockar fram sina egna svamphus ur ryggsäckarna. Alla är olika. Rasmus har ett pyttelitet. Vilma ett stort. Hennes troll är en grankotte med långt, ljust hår av lav. I ett hål har hon fäst en fjäder. Genom husen och trollen, som följer med ut i olika sammanhang, lär sig barnen om skogens växter och djur.
– Vi påtalar att det till exempel finns många olika sorters mossa, säger Carita Österdahl.
Ticketrollen behöver nya täcken och barnen ger sig av över stock och sten för att leta efter nytt naturmaterial att bädda med. Trots att det är januari spirar blåsippsblad. Ossian har torkade blå- och vitsippor i sitt hus, visar han. Löven ska bli mat till trollens bästa vänner gråsuggorna som bor i glasburkar på förskolan.

Trollen, som barnen får när de är fyra år, är första steget i Torpets kretslopppsarbete. Nästa steg i den ?gröna tråden? handlar om gråsuggorna, som är snabba nedbrytare och raskt förvandlar löv till näringsrik jord.
Tina Ekedahl berättar att de skämtsamt kallar de två olika sorterna för ?gotlänningar? och ?nollåttor?. Gotlänningarna är gråare och rullar ihop sig till små bollar, förklarar hon, och låter en gråsugga springa över handen.
I kretsloppet ingår också ?masklogier?. Barnen har precis börjat tillverka sina egna minikomposter av gamla mjölkförpackningar. Den undre delen, ?jordkällaren?, är avdelad med trädgårdsnät och pappersfilter. Ovanpå läggs jord och kompostmask. En tygbit, som går att lyfta på, skärmar av plastfönstret. Maskarna matas en gång i veckan med rivna morötter och får då och då lite kaffesump och trädgårdskalk. Barnen blåser frisk luft genom det övre sugröret. Det nedre släpper ut ?fisarna?, förklarar Carita Österdahl.
Jorden från gråsuggor och maskar används sedan i de gröna rum, slutna system som sköter sig själva, som barnen får ta med sig hem som minne från förskolan.

Målet med kretsloppsarbetet är att väcka intresse för natur och miljö. Får barnen dessutom kunskaper är det ett plus. Och även om en del inte alltid verkar så engagerade, så händer det att föräldrar vittnar om att barnen berättat om olika saker hemma. Intresset kan visa sig vid andra tillfällen, berättar Tina Ekedahl.
Det handlar om att trivas i naturen, uppleva med alla sinnen, utforska, reflektera över vad man lärt och upplevt och bli medveten om sin delaktighet i kretsloppet, förklarar hon.
De yngre barnen gör utflykter till en kulle på promenadavstånd och undersöker en myrstack och annat i närmiljön.
– Vi hoppas att vi grundlägger ett intresse. Men det viktigaste är att det är roligt. Det är ingen idé att tvinga någon. Barnen är med när de har lust.
Gruppen packar ihop sina ryggsäckar och går tillbaka till grillplatsen. Förskolan har fått tillstånd av markägaren att ha en trälåda med utrustning bredvid och slipper släpa med all matlagningsutrustning. Tina Ekedahl värmer tomatsås och grillar köttbullar och minimajs på elden. Carita Österdahl kokar couscous på spritkök och värmer en flickas frusna fingrar. I burkar finns gurkstavar och körsbärstomater.
Tina Ekedahl visslar till sig barnen som snabbt är på plats och packar upp vattenflaskorna. Tystnaden lägger sig när en efter en får det de vill i sina kåsor.
Utomhusmatlagningen har utvecklats under åren.
– Vi försöker hela tiden utöka repertoaren, men det måste vara smidigt. Våra barn äter jättebra när vi är i skogen.
Barnen staplar vant sina använda kåsor och de vuxna plockar ihop disken och samlar resterna i en ?hönspåse?.
Vägen hem går, trots trötta ben, ganska fort. På gården fl addrar den gröna fl aggan från stiftelsen Håll Sverige Rent i blåsten. Torpet fi ck sin första miljöcertifi ering 2003.
Till att börja tyckte vi det var omständligt, men när vi väl börjat så var det inte så svårt. Allt ramlade på plats, berättar Carita Österdahl.
– Att få en miljöcertifi ering är ett erkännande. Det är inte självklart att man får behålla den, säger Tina Ekedahl.
Även inne på avdelning syns spår av naturarbetet.
På en hylla ligger olika strandfynd. I fönstret gror bönor och ärtor i plastmuggar. Ett tips vi hittade i tidningen Förskolan, berättar Tina Ekedahl.
– Det är jättebra eftersom det går fort och rötterna syns.
Hon berättar att förskolan tar alla tillfällen till fortbildningar och studiebesök. Den senaste kursen handlade om stenar.
– Just nu håller vi på mycket med stenar och pratar om vad den prickiga, randiga och svarta heter. Målet är att alla ska ha samlat var sin av granit, gnejs och porfyr och ha hittat kalksten och fossiler. Barnen är jätteintresserade. Så är det med allt. Det vi brinner för, sprider sig till barnen.

Karin Björkman, Karl Melander

Alla artiklar i temat Hållbar utveckling (16)

Fråga

Vilken inskolningsmetod använder ni i er förskola?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin