Ingår i temat
Hållbar utveckling
Läs senare

En titt i backspegeln

Leken – äkta och ursprunglig eller ett pedagogiskt redskap? Synen på leken har förändrats från 1970-talet och framåt. Anne-Li Lindgren har forskat i ämnet med utgångspunkt från utbildningsprogram i tv.

24 sep 2009

Leken har gått från att vara något utan mål till att vara en del av ett lärande. Synen på leken visar också på vilka föreställningar det fi nns om barn och barndom.  
  – Att man skulle se så mycket ideologier när man tittar på lek gjorde mig förvånad. Leken blev under 70-talet ett ideologiskt spänningsfält och är väl till viss del det fortfarande, säger Anne-Li Lindgren som är tyduniversitetslektor vid institutionen för Tema barn vid Linköpings universitet.  
  Hon har genom att granska utbildningsprogram på tv riktade till barn, föräldrar och förskolepersonal analyserat hur samhällets syn på leken har förändrats från 1970- talet och fram till början av 2000-talet. Anne-Li Lindgrens forskning visar att bilden ständigt har förändrats. Men också att det är ungefär samma frågor som lyfts hela tiden men som tar sig olika uttryck.  
  – Ska leken vara fri eller styrd är en ständigt återkommande fråga. Ofta är det samma diskussioner som återkommer fast i en annan kontext.  
  Under 1970-talet präglades Sverige av en kraftig politisk rörelse åt vänster. I den så kallade barnstugeutredningen föreslås en kraftig utbyggnad av daghem. Detta för att möta behovet av barnomsorg när allt fl er kvinnor börja arbeta.  
  -Den svenska förskolan är väldigt tydligt en del av ett jämställdhetsprojekt som handlar om klass, kön och etnicitet, säger Anne-Li Lindgren.  
  Bilden av barns lek blev därmed viktig för att skapa en positiv bild av förskolan. Föräldrar skulle ju kunna tänka: "Om inte mina barn får leka på dagis kan jag ju inte gå och jobba". Den synen bidrog till att leken fick hög status.  
  – Vid den här tiden var en vanlig åsikt att barnen var samhällets och inte föräldrarnas. Att vara förälder ansågs svårt. Det var forskare och professionella som visste hur man skulle hantera barnen, säger Anne-Li Lindgren. 

Under 1970-talet sändes de första utbildningsprogrammen i tv om lek. Enligt Anne- Li Lindgren stod tv villigt i samhällets och politikernas tjänst för att föra ut de nya tankarna. Dokumentära scener från förskolor blandades med intervjuade forskare och experter som gav sin bild av hur leken borde se ut.  
  Anne-Li Lindgren anser att utbildningsprogrammen med sina rörliga bilder och effektfulla klipp haft stor effekt. Filmerna har ofta använts som fortbildning för förskollärare. Programmen har i hög grad anammats av professionen och skapat en homogen bild av leken i förskolan.  
  -Det är svårt att förklara hur dagis slår igenom så snabbt i Sverige under 70-talet om man inte tar med mediebilden. Utbildningsprogrammen är klara exempel på hur man för ut politik på ett vardagsplan, säger Anne-Li Lindgren. Men Anne-Li Lindgren tycker att det inte bara är ett uppifrån och ner-perspektiv när utbildningsprogrammen lär ut nya rön om lek.  
  -De första tv-programmen på 70-talet påverkade barnstugeutredningen, säger hon.  
  Trots att utbildningsprogrammen hela tiden talar om barnens inflytande är det de vuxnas syn på barnens lek som visas upp, menar Anne-Li Lindgren.  
  – Programmen säger att barn ska vara medskapare och man ska lära av barnen men trots det så ställs inte en enda fråga till dem i utbildningsprogrammen.  
  Anne-Li Lindgren menar att vuxna i Sverige i hög grad har en bild av det som brukar kallas den romantiska barndomen, där barnet får leka mycket och vara fri att göra vad det vill.  
  – Filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker bär den bilden i hög grad. Det är en mycket nordisk tradition som står i motsats till många andra länder där man börjar skolan tidigare och relationen till barnen präglas mycket mer av disciplin. Lek och särskilt den fria leken hör ihop med detta romantiska ideal. 

Under 1970-talet finns samhället tydligt närvarande i förskolan. Man ska lära sig om närsamhället och gå till biblioteket och affären. Naturvetenskap förs också in i förskolan.  
  Under samma period gör Vardagsgruppen, med bland annat Jujja och Tomas Wieslander, barnprogram för Utbildningsradion och barnradio för Sveriges Radio och de spelar stor roll för en förändrad syn på barns lek. För dem är leken något där känslor och natur är det viktigaste. Leken är en kommunikationsform och barn lär sig naturligt när det leker fritt.  
  Det finns alltså inte bara en enda trend i synen på leken, barnen och förskolan, utan flera samtidigt.  
  Under lång tid är också utvecklingspsykologiska teorier väldigt styrande i synen på barnen. Enligt dessa har vuxna stor vikt för hur barns lek är.  
  – Enligt teorierna hade leken en avgörande betydelse för en människas utveckling. Därmed höjs också förskolans status för den kan göra något åt leken, säger Anne- Li Lindgren.  
  Under 1980-talet poängteras lekens pedagogiska funktioner. Det är vanligt att det ges en bild av att leken inte är tillräckligt bra. Barnen måste få hjälp att leka.  
  – I tv-programmen definieras en del barn som lekförstörare. De som inte leker naturligt ska lära sig leka. Det finns en norm att barn måste vara med och vilja leka. Idealet som visas i programmen är förskolläraren som kanske deltar i leken en kort stund, men bara om det verkligen behövs, säger Anne-Li Lindgren.  
  På 80-talet kommer också en reaktion mot det samhällstillvända. Det tas avstånd från inlärning och utvecklingspsykologi. Fantasileken hålls fram som ett ideal. Leken ska vara ett sätt för barn att "lämna" verkligheten. Sagor och litteratur ska vara lekens inspirationskällor. Nu försvinner samhällskontakten helt och hållet i utbildningsprogrammen på tv. Förskolan ska vara hemlik, inte en institution som skolan. Den fria leken får nu också allt mer plats i förskolan. Något som inte är helt okomplicerat för förskollärarna.  
  – Synen på den fria leken blir hela tiden kluven eftersom förskolan är i en pedagogisk kontext. Då blir det lite konstigt om personalen inte behövs.  
  I tv-programmen får sedan det som kallas för ett lekpedagogiskt arbetssätt stort genomslag. Det presenteras som något helt nytt. Lekpedagogiken skulle skapa närmare relationer mellan barnen och förskollärarna. De vuxna skulle vara med i leken och styra den. Fantasin och pedagogiken skulle vara ett redskap för att få barn att refl ektera över sin situation. Ett vanligt tema var att barnen skulle utmana sina rädslor.  
  – Fast jag menar att det egentligen handlade mycket om att förskollärarna själva skulle utmana sina egna rädslor och föreställningar, säger Anne-Li Lindgren.  
  När de vuxnas roll i leken förändrades innebar det en väldig styrning, menar hon.  
  -Det är inte säkert programmakarna tänkte på att det faktiskt var de vuxna som bestämde vad barnen skulle leka och vad de skulle leka om. 

Synen på populärkultur och kommersialism förändrades mycket under den period Anne- Li Lindgren undersökt. Från att ha varit det mest förbjudna i förskolan under 70-talet blir det under 90-talet en naturlig och accepterad del av barns lek.  
  Anne-Li Lindgren tycker att det är anmärkningsvärt att det i utbildningsprogrammen plötsligt förs in en helt ny åsikt utan att programmen alls förhåller sig till tidigare åsikter, som vara raka motsatsen.  
  – Jag tror att populärkultur är ett sätt att diskutera samhället, förstå sin samtid och blir en mediebrukare. Det blir inte bra om man bara säger att "det är skit" och "titta inte på det här".  
  När förskolans läroplan införs under 90-talet sker återigen en tydlig förändring i synen på leken i utbildningsprogrammen.  
  – Precis samma tv-bilder som tidigare använts för att prata om lek används nu för att prata om lärande. Att barn ska vara medforskare och att vuxna ska lära av barn blir mer uttalat när läroplanen införts. Ett mer jämlikt förhållande mellan barn och vuxna är ambitionen, säger Anne-Li Lindgren.  
  En generell slutsats som Anne-Li Lindgren drar är att den konfl ikt som har stått mellan lek och lärande sedan 1970-talet, därmed är löst. Ett lärande barn är ett lekande och ett lekande barn är ett lärande. Barnsynen förändras därmed också. Barnet ska själv välja vad det vill lära sig.  
  Anne-Li Lindgren föreläser på lärarutbildningen för blivande förskollärare och då tar hon med exempel från hennes forskning på synen på lek.  
  – Jag försöker visa att det ofta fi nns intentioner bakom hur barn och vuxna framställs. Det är viktigt att försöka förhålla sig till sin egen samtid och då har man nytta av att se frågor ur ett historiskt perspektiv. 

Johan Tufvesson 

Alla artiklar i temat Hållbar utveckling (16)

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin