Ingår i temat
Gruppdynamit
Läs senare

Expedition Korparna

Ibland blir inte utflykten som man tänkt sig. Ibland blir den till ett äventyr.

23 Aug 2015
Expedition Korparna
Foto: Viktor Gårdsäter

De möts av en sjö – ja, nästan ett hav. Gården utanför den lilla stugan på Långholmen i Stockholm, dit barnen på avdelningen Korpen på Nicolaigårdens förskola brukar åka för att leka, är helt täckt av vatten. Runt borden där de skulle ätit sina medhavda matsäckar, simmar nu några kaxiga gräsänder.
Inte för att det är något fel på vatten, pölar är kul att plaska i. Problemet är att det är så djupt att inte ens gummistövlar förslår, det hade behövts vadarstövlar – eller till och med badkläder. Men när det är nio grader i luften och tunga regnmoln lurar i fjärran är det ändå alldeles för gråkallt för att bada. Och man vet inte riktigt vad som döljer sig där i djupet – kanske sjöodjur – eller sådana där jättesköldpaddor som de såg förra veckan när de var på Cosmonova och tittade på en film om djuren på ”Galapå-någonting” och fick ha på sig roliga glasögon.

Det allra värsta med översvämningen är att de inte kommer åt kojan. Den ligger där, på andra sidan havet och vill inget hellre än att det ska komma några fem- och sexåringar och fortsätta bygga på den, eller leka rollekar i den.

De står där, lite handfallna och tittar.

Inte nog med det, mystiska omständigheter har gjort att de inte fick med sig nycklarna till stugan så de kan inte gå in i sitt korpnäste om de vill, till exempel gå på toa, så i stället måste de uträtta naturbehoven just i naturen.

De måste rädda sig upp i bergen.

Foto: Viktor GårdsäterEn av de fyra vuxna korparna, genuspedagogen Hanna Egge-Grandert, föreslår för kompisarna att de ska ta sig upp till lekplatsen. På Nicolaigårdens förskola säger man kompisar om man pratar med många, annars använder man tilltalsnamnen. Lekplatsen ligger bredvid stugan men att ta sig upp för den lilla backen är ett äventyr i sig i dag, de måste klafsa i lera, vada genom en vattenpöl och ta sig upp för de slippriga stenhällarna.

Expeditionen lyckas, alla lyckas ta sig upp utan värre missöden än smutsiga händer och blöta knän och rumpor. Euforin är total och det spritter i benen av leklust. Och det finns så mycket att göra där på lekplatsen, det finns två snurrgungor, en grävskopa, stora klippblock att bestiga och finfina klätterträd.

Alla leker med alla, säger de. Alla är ju kompisar. Men det klart att man också kan ha sina bästisar. Som Lisa och Joel, de har varit bästisar sedan de var ett år. De kan leka med andra också men rätt vad det är måste Lisa visa vänskap genom att gnugga Joels kinder lite kärvänligt. Och Hugo passar på att krama lite på Axel medan de väntar på att gungan ska bli ledig.

Det finns massor av spännande saker bland stenarna och på marken. Smådjur till exempel. De hittar en spindel, en fluga, en myra, en snäcka, en mask – nej, förresten, stryk det i blocket, det var visst en snigel. Uppenbarligen råder det ingen, som för människor i Stockholm, bostadsbrist bland sniglarna. Barnen hittar massvis med tomma snäckor – övergivna snigelhus. Kanske man kan ta hem dem och göra ett snyggt halsband?

Amina är den mest entusiastiska småkrypsskådaren och har utrustat sig med lupp. Hon kommer på att vissa djur lever under stenar – har någon lust att hjälpa till? Det har Fanny, Samir och Axel och tillsammans sliter de och drar, bökar och stökar, tills de lyckas välta en av stenbumlingarna. Det blir bingo direkt – en spindel, en mask och en alldeles vild gråsugga som springer som en galning kors och tvärs och vägrar att låta sig infångas och studeras.

En sak som är bra med naturen är att det inte finns något – som till exempel i skyltfönster, reklam på teve, i tidningar eller leksakskataloger – som säger åt en att det är typiskt flickigt eller pojkigt. Naturen är för alla. Men å andra sidan bryr sig inte barnen på Korpen så mycket om sådant, de gör vad de är intresserade av och har på sig sådant de tycker är fint. Fanny till exempel har i vanliga fall en förkärlek till prinsessklänningar och Batmandräkter. Det är väl det som är minus med att åka på utflykt, man måste klä sig så praktiskt.

Foto: Viktor Gårdsäter

En annan sak som är bra är att naturen erbjuder något annat, att den bryter barnens egna normer om vad som är kul eller intressant att göra. Dessutom går det bra att leka många samtidigt – och man kan klättra, springa omkring och utforska. Det blir mindre konflikter än inomhus. Det finns inte så mycket att bråka om, det finns tillräckligt mycket plats och inte så många bråkvänliga saker, det är ganska svårt att kivas om till exempel sten eller pinnar som det finns massor av.

Fast det är klart, vissa pinnar är magiska.

Sten har fått tag i just en sådan pinne. Tillsammans med Alva och Lina leker han mamma, pappa, monster. Eller förresten – pappa är död så det får bli två mammor. För tillfället är Alva lite lätt illamående efter att ha snurrat som en galning i liangungan, så familjen sitter på en stock och tar det lugnt och diskuterar den magiska pinnens egenskaper. Det visar sig att det är en sådan där lurig pinne som sprutar eld på människor man inte känner, som reportrar på tidningen Förskolan. Så vad som sker är att först brinner anteckningsblocket upp och sedan slukar lågorna reporterns händer. Hon får rådet att åka iväg till sjukhuset och operera dem.

Korpen består av trettiotre barn men de brukar dela upp dem i två grupper, till exempel när man går på utflykt. Hanna Egge-Grandert tycker det är lagom stor grupp för att gå i trafiken, åka buss och tunnelbana, leka och äta medhavd matsäck. Och det ska de göra nu, högt uppe på stenhällarna. Man blir hungrig av alla äventyr.

Vilken tur att stenhällarna var lediga i dag när matplatsen är översvämmad. Ofta är andra förskolor där och leker, folk har picknick och är det fint väder ligger folk där och solbadar – alldeles nakna eftersom de vill bli bruna över hela kroppen.

Trots snålblåsten och fuktiga skor och kläder är det härligt att sitta där uppe på berget och titta ut över alla gröna träd. Men faktum är att man har ännu bättre utsikt en bit bort, uppe på några klippor. Korparna bestämmer sig för att gå dit. Och vad de än gör i dag så blir det som ett äventyr i sig. Stigen som i vanliga fall brukar vara lätt att gå är slipprig och hal och allt blir med ens spännande och lite farligt.

Och äventyret är långt ifrån slut. Att åka kommunalt med barngrupper i Stockholm är ett äventyr i sig och innan de kommer till busshållplatsen ska de ta sig över hala klipphällar, vattenfyllda vägar och ner för världens brantaste och lerigaste backe. Både små och stora korpar kommer att slinta, halka och vara allmänt leriga när de kommer tillbaka till Nicolaigårdens förskola.

Men detta vet de inte ännu. Just nu står de där uppradade på berget och blickar ut över Stockholm, ser Norr Mälarstrand på andra sidan fjärden, Långholmsbron, Stadshuset, många kyrktorn – och ända bort till Gamla stan där förskolan ligger.

Faktiskt, där högt uppe på klipporna kan de se hela världen.

FAKTA

Nicolaigårdens förskola:

Har ungefär 100 barn i åldrarna 1–6 år, fördelade på 5 relativt åldershomogena grupper. På avdelning Korpen är för närvarande 33 barn inskrivna.

På utflykten närvarade 14 barn, fyra pedagoger – två kvinnor och två män – varav en personlig assistent. Nicolaigården har en hög andel manliga pedagoger, vilket är ett led i det som de kallar ”pedagogik för ett helt livsutrymme”, att arbeta med genus och jämställdhet.

Förskolan är också HBT-certifierad.

Alla artiklar i temat Gruppdynamit (6)

Fråga

Vad skulle betyda mest för att din arbetsmiljö ska bli bättre?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin