Läs senare

Extra hjälp vid psykisk ohälsa

Ny forskning visar hur förskolepersonal bättre kan stödja barn vars föräldrar lider av psykisk ohälsa.

10 Nov 2010

Barn behöver omsorg och känslomässig närhet. Någon som ser, lyssnar, förstår och bryr sig om. Som tröstar, uppmuntrar och berömmer. Men detta kan vara en bristvara för barn med föräldrar som lider av psykiska problem. Att växa upp i ett hem där det inte finns någon vuxen att söka tröst hos och få känslomässig närhet till kan leda till att barnet blir ensamt och förlorar sin tillit till andra personer. Helt enkelt får svårigheter med det sociala samspelet.–Den första delen av barnens tid är väldigt betydelsefull och många barn i dag börjar tidigt förskolan. Naturligtvis är föräldrarna de primära anknytningspersonerna, men har inte barnen någon trygg anknytning hemma så kan förskolan vara ett komplement, säger Birthe Hagström som just kommit med sin avhandling Kompletterande anknytningsperson på förskola.

Hon arbetar som utvecklingsledare för Alma, som är en kommunövergripande verksamhet i Malmö för barn till föräldrar med psykiska problem. I hennes forskningsstudie erbjöds fyra pedagoger vid en förskola fortbildning samt att ansvara för var sitt barn som uppmärksammats för de aktuella problemen.

Föräldrarna till de fyra barnen gav sitt medgivande till att barnet erbjöds en kompletterande anknytningsperson och till att vara med i studien. De såg till att barnen hämtades och lämnades på överenskommen tid och deltog även i återkommande samtal. Gemensamt för de fyra barnen, som vid studiens början var mellan ett och fyra år, var bland annat att de hade problem med tilliten och det sociala samspelet. De höll sig mest för sig själva och var svåra att få kontakt med.

Vissa förändringar gjordes så småningom av lokalen på förskolan; bland annat sattes draperier upp för att skapa utrymmen för lekro. En avskiljd plats där enbart läraren och barnet kunde vara eller där barnet så småningom kunde leka med någon kamrat.

En av pedagogerna berättar att ”hennes barn” vid starten av studien inte visade något intresse för vare sig lärarna eller de andra barnen. Han pratade inte och gick inte att förstå på något sätt eftersom han heller inte visade några känslor. När han lämnades gick han rakt in på avdelningen utan att säga hej då till sina föräldrar eller visa något intresse för pedagogerna eller sina förskolekompisar. Pojken hade tidigare haft resursperson och ett visst specialpedagogiskt stöd. Dock inte kontinuerligt med samma person under en längre tid. Dagarna planerades nu utifrån en återkommande rytm, för att göra det så förutsägbart som möjligt för pojken. Hon tog emot pojken på morgonen, hade sin plats bredvid honom vid måltiderna, försökte uppmärksamma och svara på hans signaler, hade den främsta föräldrakontakten och sade adjö till honom på eftermiddagen. Minst en gång om dagen gick de undan för att leka ostört. Främst handlade det om småbarnslekar, som till exempel att rulla en boll mellan varandra. Trots att pojken vid tiden var nästan fyra år.

–Det är viktigt för barnen att känna att du finns här för mig, att man kan lita på den vuxne. Får de den tryggheten underlättas utvecklingen av lek och samspel med andra barn och att ingå i sociala sammanhang, berättar Birthe Hagström.

Pedagogen berättar i sin loggbok att hon efter två månader började känna att pojken sökte sig till henne när han verkade osäker. Efter fem månader gav pojken henne vid ett tillfälle ett par riktiga kramar. Under den andra terminen började pojken själv ta initiativ till lekar. Han började visa känslor, genom att till exempel skratta, men också genom att trotsa och säga emot henne. Efter ett och ett halvt år började han även leka med de andra barnen. Mönstret såg i stort likadant ut för de andra tre barnen. Successivt fick de förtroende för sin anknytningsperson och därifrån utvecklades de gradvis på olika sätt.

Dessa barn behöver en grundläggande tillit. Sen vill vi gärna tro att insatser ska gå snabbt. Men samspel och relationer tar tid för barn som tidigare blivit svikna.

Under de tre åren som studien pågick så gick lärarna samtidigt en fortbildning med studiecirkel, föreläsningar och kontinuerlig handledning. De förde även loggbok varje vecka om barnens utveckling avseende kontakt, samspel och lek.

Enligt forskaren utvecklades hela barngruppen på den aktuella förskolan positivt på grund av att lärarna fick nya idéer och lärde sig tänka på ett annat sätt. De har fått mer kunskap om barns tidiga utveckling i samspel med andra.

En av lärarna berättar i avhandlingen att hon förut ägnade tid åt att fundera på vad de skulle hitta på för aktiviteter. Nu tänker hon i stället på hur aktiviteterna ska utföras.

Ju mer tiden gick desto mer vände personalen blicken inåt och ställde sig frågan vad de kan förändra hos sig själva. Både de själva och hela arbetslaget fick fördjupade kunskaper och utvecklades som lärare under de här åren. Sen spelar det säkert roll att samtliga pedagoger som fick den här utbildningen jobbade på samma avdelning.

Birthe Hagström poängterar i sin avhandling att det inom förskolan finns en lång tradition av specialavdelningar för barn med olika slags funktionsnedsättningar, som till exempel fysiska handikapp, autism och barn med språkstörningar. Dock har barn som lider av omsorgsbrist oftast hamnat vid den ordinarie verksamheten med förhoppningen att problemen kommer att lösas där. Enligt Hagström är forskningen i ämnet eftersatt och lärarutbildningarna prioriterar hellre utbildningsdelen än omsorgsbiten.

Ändå står det klart och tydligt i läroplanen att alla barns individuella behov ska tillgodoses, påpekar hon.

Redan i början av 2000-talet gjorde Birthe Hagström en kartläggning av barn som växer upp med en förälder som lider av psykiska problem i en storstad i Sverige. Enligt kartläggningen handlar det om ungefär fyra procent av barnen i åldern ett till sex år. Men Hagström påpekar att det här finns ett stort mörkertal. En sak som blev tydlig då var den bristande samverkan som finns mellan olika kommunala verksamheter. För att utveckla samverkan påbörjades efter det ett verksamhetsövergripande arbete för att så tidigt som möjligt uppmärksamma föräldrarnas och barnens behov av hjälp. I och med den aktuella studien ingår nu även förskolan.

–En bra samverkan mellan kommunens instanser underlättar det här arbetet mycket. Tar vi tag i problemet när barnen är små så är det enklare att komma till rätta med det. Och någon gång måste ju samhället ändå göra det. Jag tycker man borde öppna upp för detta i lärarutbildningen, sen gäller det också att förankra det hos politiker och chefer.

Fotnot/ Birthe Hagström, med ett förflutet som förskollärare på 70-talet, disputerade med sin avhandling Kompletterande anknytningsperson på förskola vid Malmö Högskola i februari i år. Avhandlingen har blivit uppmärksammad från både förskolan och psykiatrin.

Rösta

Är du nöjd med er gård?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin