Läs senare

Filosofi i ständig rörelse

I de kommunala förskolorna i Reggio Emilia ser man barnet som en skapande resurs. Grundaren Malaguzzi ville aldrig skriva ner hur Reggio Emilia ska användas praktiskt, men genom att studera hans förskolor har många svenskar fått ”reggio-inspiration”.

11 apr 2011

Reggio är en pedagogisk filosofi, ett konkret italienskt förskoleprojekt och ett förhållningssätt till barn som ständigt utvecklas. Därför är det svårt att beskriva hur man arbetar reggio-inspirerat. Det finns ingen färdig pedagogik eller metod, inget rätt sätt, även om det vuxit fram traditioner. Reggio-filosofin har inte nedtecknats på något sätt i Reggio Emilia eftersom det anses stagnera den ständiga förändringen.

–Försök förstå hur vi tänker och glöm oss sedan, sa grundaren Loris Malaguzzi.

Det är upp till varje förskola att tolka filo-sofin i praktiken utifrån sina lokala förutsättningar. Genom en ständig diskussion kring värderingar, med estetiska miljöer och en respektfull barnsyn vill man stödja lärandelust. Pedagogerna ska vara medskapare och medupptäckare istället för att ge auktoritära pekpinnar åt barnen. Förskol-orna i Reggio Emilia vill inkludera både föräldrarna och det omgivande samhället i verksamheten. Arbetssättet i förskolorna i Reggio Emilia springer ur den lokala historien, ur motstånd mot krig, fascism och den auktoritära katolska kyrkan. Man betonar demokrati, solidaritet och subjektivitet. Det är viktigt att ifrågasätta, uttrycka sig kreativt och utveckla egna intressen samtidigt som man värnar gemenskap och respekt för andra.

Pedagogerna arbetar i tematiska projekt utifrån barngruppens intressen just nu, gärna i små grupper för att ge alla individer plats. Inget som barnen tar upp är fel eller fult. Skräpkultur eller svåra frågor bemöts med nyfikenhet. Allt kan ifrågasättas, målas, dramatiseras och byggas ur vad som helst.

–Jag tror att de ord som bäst sammanfattar vår verksamhet är utforskande och delaktighet, sa Malaguzzi.

Tankarna i reggio är influerade av den sovjetisk-ryske psykologen Lev Vygotskij (1896–1934) vars verk väcktes till liv i västvärlden under 1960- och 80-talet. Han la grunden till den kulturhistoriska skolan där man anser att tänkandet utvecklas genom en internalisering av kulturella verktyg, som språket. Det kallas den sociokulturella teorin, att den omgivande kulturen, både de människor som finns nära barnet och samhällsklimatet i stort, har stor betydelse för hur vi utvecklas under uppväxten. Vi lär oss i meningsfulla sociala samspel och av varandra. Vygotskij ansåg att fantasi, kreativitet och skapande utgår ifrån de erfarenheter barnet upplevt. Ju mer ett barn upplevt desto mer vet det. Därför är det viktigt att barn får uppleva och upptäcka saker tillsammans med vuxna och varandra för att lära sig. Skalan mellan vad ett barn kan själv och vad det kan uppnå tillsammans med andra kallade Vygotskij den ”närmaste” eller ”proximala” utvecklingszonen.

Att dokumentera arbetet för att få syn på lärandet är viktigt. Noggrann dokumentation synliggör och utvecklar förskolans arbetssätt. Pedagogerna reflekterar över dokumentationen med varandra och ihop med barnen. Varje förskola i Reggio Emilia har en ”pedagogista”, en pedagogiskt ansvarig som oftast inte arbetar direkt med barnen utan med att utveckla personalen och pedagogiken, bland annat genom att tillhandahålla modern forskning.

I Reggio Emilias förskolor är miljön estetiskt utformad med låga möbler på barn-ens nivå, en välfylld ateljé och öppna ”piazzor”, små torg för möten. Förebilden för torgen är Malaguzzis barndomsminnen från de italienska byarna där människor stannade till för en pratstund på torget. Malaguzzi skapade också yrkestiteln ”ateljerista” – en konstnär eller bildpedagog som ansvarar för ateljén och den konstnärliga pedagogiken. Tanken med ateljeristan var att få in ny inspiration.

–Det behövs lite salt i verksamheten, sa Malaguzzi som talade om döda respektive levande förskolor.

I ateljén uppmuntras barnen i sitt eget skapande istället för att leka med färdigbyggda leksaker eller se färdiga berättelser. Vårt mediesamhälle är redan så genomsyrat av färdiga bildflöden att barnen behöver få forma sina egna bilder och för att göra verkligheten begriplig, resonerar man. Förskolornas ateljéer ser ofta ut som små konstnärsverkstäder. Spännande rum anses inspirera barnen att uttrycka sig på ”de hundra olika språken”. Att låta barnen uttrycka sig i bild och form är en stark tradition i Reggio Emilia.

Teater och rollspel är en annan populär uttrycksform i Reggio Emilia. Barn kan i dramat uttrycka svåra och förbjudna känslor och leka med nya identiteter. Men att skapa en fin bild eller utställning att hänga upp är aldrig syftet. Det är att låta barnen skapa, upptäcka, ha roligt och samtidigt lära tillsammans med pedagogerna.

Källor: Sammandrag ur reportage i Förskolan nummer 4/00, Nationalencyklopedin.

Viktiga ord i Reggio Emilia

Ateljé
Ateljé med stafflier – att barnen får skapa egna bilder är viktigt
i Reggio Emilias filosofi.

Barnhöjd
Låga möbler och material i barnhöjd – lokalerna ska vara anpassade till barnen.

Ateljerista
Ateljerista – en bildpedagog eller konstnär som ansvarar för ateljén och den skapande pedagogiken.

Piazza
Piazza eller torg – en plats att mötas och samtala på. Italienska bytorg
är förebilden.

Pedagogista
Pedagogista – en pedagogiskt ansvarig för förskolan som utvecklar personalens arbetssätt.

Dokumentation
Dokumentation av teman – man jobbar med teman utifrån barngrupp-ens intressen och dokumenterar arbetet noga för reflektion.

Alla artiklar i temat Reggio Emilia under luppen (9)

Fråga

Om du får önska dig vad du vill inför det nya förskoleåret 2020 – vad väljer du då?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin