Läs senare

Föräldrakontaktens ädla konst

KrönikaFörskolan som rankar ­vilka familjer som är ”de värsta” bör tänka om. Men vägen till föräldrarnas hjärtan är inte lång – den går via barnen.

av Erik Stenkula
25 nov 2019
25 nov 2019
Erik Stenkula, förskollärare och utvecklingsledare på Ripans Förskola i Norrköping.

Både jag och fyraåriga Tutta kan bli fascinerade över hur fort gryningshimlen ändrar färg när vi sitter och spanar på soluppgången en septembermorgon när jag öppnat. Först är den alldeles knallrosa borta vid trädtopparna, för att tio minuter senare ha bytt nyans helt.

Utvecklingen här på min nya arbetsplats kanske inte har skett på tio minuter, precis, men det har ljusnat i mitt huvud förvånansvärt snabbt sedan jag för första gången klev in här den 6 maj.

Var det något jag tidigt blev sugen på att utveckla så var det föräldrakontakten. Jag har haft många kollegor genom åren som nästan varit rädda för vårdnadshavarna.

Som den gången när femåringen låg kvar och sov fram till mellanmål, trots att han bara fick sova en timme. ”Tur att vi inte är kvar här när mamma kommer”, flinade mina kollegor menande mot mig.

För att inte tala om förskolan där jag fick personalens rankning av vilka familjer som var de värsta … Och på det under­laget ska man försöka få i gång ett ­förtroendeingivande arbete och i bästa fall en föräldrasamverkan? Jag säger lycka till.

Hur än stämningen mellan föräldrar och personal är, bra eller dålig, har jag
nu chansen att få börja från scratch här. Så resonerade jag.

Tänk om Tuttas pappa, som nästan varje morgon skällt på personalen för en borttappad Frozen-stövel, eller Rolfs mamma, som ständigt fått bannor för att hennes schema aldrig stämde, för omväx­lings skull skulle börja se fram emot lämning och hämtning? Hur skulle jag nå dit?

Kanske om jag matade dem med positiva nyheter om deras barn när vi träffades i tamburen? Men hur skulle jag kunna fixa fram sådana saftiga köttben?

Vän av ordning kanske skulle tyckt att vi först av allt skulle hivat ut alla vildbasar på gården, så att alla stillsamma själar kunde få en fridfull dag inne.

Nej, tro det eller ej: lite längre tänkte vi. Med hjälp av enfärgade armband av indianpärlor mixade vi vildbasarna med de mer stillsamma i lagom små klickar: ”Ut med er!”

Och de såg faktiskt fram emot det.

Trodde ni att det skulle rasa krig på gården?
Att de grusiga dockorna skulle få pisk av ilsket gula granruskor?

Visst var Rolf trygg med sin långa gren i handen rätt länge och Tutta såg ganska rädd ut.

Men snart blev granruskan ointressant för Rolf. Han ville hellre vara bebis i Tuttas mamma-pappa­-lek. ”Jag är kär i dig”, kan man ibland höra den förut rätt jagade själen Rolf säga till Tutta. ”Är du kär mig?”.

”Nähädu”, svarar Tutta.

Ändå fortsätter de att samspela. Eller kanske just därför.

Tror ni det är någon personal på min förskola som alltjämt bävar för när Rolfs mamma ska hämta sin son? Inte då. Hon till och med lyser som en sol när hon lämnar in de scheman vi alltid saknat.

PS.

Tack vare en sykunnig särbo leder jag numera samlingarna iförd en t-shirt full med fisk, och får napp direkt bland ungarna.

Fråga

Om du får önska dig vad du vill inför det nya förskoleåret 2020 – vad väljer du då?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin