Ingår i temat
Naturen bortom gården
Läs senare

Forskare efterlyser kritisk reflektion

Inom förskolan kopplas barndom och natur samman och nästan alltid beskrivs naturen som positiv och god. Att förskolebarn mår bra av att vara i naturen anses som en självklarhet. Forskaren Gunilla Halldén efterlyser ett mer kritiskt förhållningssätt.

16 mar 2010

Gunilla Halldén ifrågasätter det oreflekterade sätt man inom förskolan omfamnar naturen som något allmänt gott. Hon saknar en diskussion om vad vistelse i naturen innebär för barnen i förskolan. Vad kan den tillföra och vilka begränsningar finns?

– Det är inte riktigt så enkelt att naturen är god och att förskolebarn alltid mår bra av att vistas utomhus, säger Gunilla Halldén som forskar på förskolan som en arena för barns vardagsliv.

Hon anser att man inte kan sätta likhetstecken mellan barnperspektivet, natur och utomhus. Vad i naturen som är bra och naturligt behöver diskuteras.

– Är fästingar också av godo eller är det bara vissa djur? Och hur är det med stormar och översvämningar eller jordbävningar? De är ju naturliga förlopp – men knappast något positivt. Dessutom är natur inte bara orörd vildmark utan också en resurs som vi försöker kontrollera och utnyttja, säger Gunilla Halldén.

Hon är professor vid Tema Barn vid Linköpings universitet och redaktör för den nyutkomna boken Naturen som symbol för den goda barndomen. Där diskuterar hon och sex andra forskare hur naturen på olika sätt kopplas ihop med barndomen och vilken betydelse den har för barns liv. Boken har sin utgångspunkt i projektet ”Naturen som symbol för den goda barndomen och förskolan som platsen där den realiseras” där Gunilla Halldén varit projektledare.

Forskarna är kritiska till att det inom förskolan sällan definieras vad som menas med natur. Att det finns olika slags natur och olika sätt att förhålla sig till naturen belyser de genom att i boken ta upp skillnaden i perspektiv mellan Naturbarnehagen i Norge och Ur och Skurförskolorna i Sverige.

Ur och Skurpedagogiken bygger mycket på Mulleskolan och på kopplingen till en sagovärld med olika sagogestalter när man lär sig om växter och djur. I Ur och Skurförskolan går man ofta till samma platser; en liten äng eller en skogsdunge.

I Norges Naturbarnehage ger man sig däremot längre bort och är ute nästan hela dagen. Barnen kallar sig ”nomader” och får lära sig att klara sig utomhus, röra sig över långa sträckor och inte frysa utan hålla sig varma. De är gäster i naturen, det ska inte synas var de varit, de ska inte bygga hyddor utan lämna naturen orörd.

– Det är en ganska stor olikhet i perspektiv. Och det är intressant att fundera över hur utomhusrörelsen kan utformas på många olika sätt.

I boken analyseras också hur tidningen Förskolan skildrat natur och utomhusvistelse under perioden 2000–2008.

– Tidningen Förskolan lyfter i temanummer fram naturen som något väldigt viktigt men samtidigt utgör naturtemat en liten del av det totala innehållet. Och då kan man ju ställa sig frågan hur stor betydelse naturperspektivet egentligen får, säger Gunilla Halldén.

Hon anser att natur och utomhusliv behandlas okritiskt i reportagen och att naturbegreppet borde problematiseras mer.

– Artiklarna om utomhuspedagogik handlar mycket om att bryta upp klassrummet, till exempel genom att göra laborationer utomhus. Det centrala blir då att pedagogerna menar att man lär sig bättre i en laborativ form utomhus, inte att man förordar ett friluftsliv där idealet är att komma ut i mer orörd natur.

De olika perspektiven på natur borde diskuteras mer, anser forskarna i boken. Ofta blir natur liktydigt med utomhus och när tidningen Förskolan vill att barnens ”känsla för naturen” ska uppmuntras preciseras det inte närmare på vilket sätt.

– Vad är det som saknas och vad ska förbättras? Att förbättra känslan för natur kan ju innebära många olika saker och kan kopplas både till utmaning och till lust. Det är inte heller konkretiserat i reportagen vad som är bra med naturen, det blir bara allmänt värdeladdat att skogen är något positivt, något som ger en stark känsla.
Enligt forskarna tar reportagen inte heller upp om det finns några nackdelar eller svår-igheter med utomhuslivet och hur man möter dem. Inte heller diskuteras på vilket sätt aktiviteterna i naturen är bra för barn och hur verksamheterna kan utvecklas eller hur pojkar respektive flickor påverkas av lek och lärande utomhus.

– Studier visar att naturen inspirerar till lekar där kön inte är så centralt. Pojkar kan mycket väl vara med i familjelekar utomhus där man kan vara djur. Och i naturen kan man ha flera mammor och även pojkar kan vara mammor. Här finns inte dockvråns begränsningar, man har låtsaseld och fiske och det liv man leker ute är inte så könsstereotypt, säger Gunilla Halldén.

I läroplanen för förskolan står att förskolan ska verka för att varje barn ”utvecklar förståelse för sin delaktighet i naturens kretslopp och för enkla naturvetenskapliga
fenomen, liksom sitt kunnande för växter och djur”. Det är framförallt miljöfrågor och naturvetenskapligt lärande som lyfts fram i läroplanens resonemang om natur.

Att det anses naturligt i Sverige att barn vistas utomhus har lång tradition. Föreställningen att natur och människa hör ihop har sina rötter i 1800-talets romantik och utvecklades inom friluftsrörelsen. Olika ungdomsrörelser drog ut barnen i det fria och under hemmafruarnas era på 50-talet växte Skogsmulleskolorna fram. I början av åttiotalet dök Ur och Skurförskolor upp och med dem utomhuspedagogiken.

– Att ha sinnesupplevelser av naturen är en gammal tradition och något som länge ansetts viktigt. Det har genomsyrat barnträdgårds- och förskolerörelsen från allra första början; att barnen lär sig om växter och djur och att det är hälsosamt att vistas i natur och frisk luft.

Och den allmänna inställningen inom förskolan är att barnen mår bra av att komma ut i naturen.

– Men om vi med att säga att barnen ska vara i naturen menar att de ska vara utomhus så är det frågan om det är förskolegården vi menar. Och räcker det i så fall? Borde inte utomhus också innebära speciella kvaliteter, säger Gunilla Halldén.

Forskare i Alnarp (se även ”Läs mer”) som studerat förskolegårdar anser att de bör vara utformade på ett sådant sätt att det stimulerar kreativ lek och gör det möjligt för barnen att dra sig undan och samtidigt kunna vara trygga. Men många förskolegårdar är medvetet överskådliga utan alltför många buskar eller prång att gömma sig i.

– Kanske är det rädsla för inkräktare eller brist på personal som gör att förskollärarna lätt måste kunna överblicka alla barn. Och det innebär att man röjer på gården och ser till att det inte finns några gömställen, säger Gunilla Halldén.

Men trots att Gunilla Halldén alltså ifrågasätter det oreflekterade sätt man ser på barn och natur är hon positiv till att barn ska vistas mycket i naturen. Hon påpekar att pedagogerna i Ur och Skurförskolor kan vittna om att barnen där har god balans och lär sig gå snabbare, och kan gå långt på annat underlag än asfalt och golv.

– Att man har som ideal att barnen ska komma ut är ju bra. Det finns faktiskt mycket som visar på att det är hälsosamt och nyttigt att vara utomhus, att det minskar infektioner och minskar bråk och konflikter om leksaker och förhoppningsvis också lägger grunden till att man även vill skydda naturen som vuxen.

Men Gunilla Halldén varnar för att den oreflekterade tilltron till naturens goda inverkan som är vanlig inom förskolan gör det svårt att utnyttja naturens pedagogiska potential.

– Om utomhuspedagogiken ska utvecklas måste förskollärarna ha ett mera kritiskt förhållningssätt, säger Gunilla Halldén.

Alla artiklar i temat Naturen bortom gården (6)

Fråga

Hur återhämtar du dig under julledigheten?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin