Läs senare

Förskolan för alla och (nästan) allt

Forskaren Birgitta Hammarström-Lewenhagen har undersökt perioden från 60- talets barnstugeutredning till läroplanens införande. Till sin hjälp har hon tagit tidningen Förskolan.
Leif Mathiasson, tidningens chefredaktör i början på 90-talet, möter Birgitta Hammarström-Lewenhagen i en intervju om politik och pedagogik.

13 aug 2014
Förskolan för alla och (nästan) allt

Jag tror att jag vågar utnämna henne till den mesta läsaren någonsin – alla kategorier – av tidningen Förskolan. Alla trogna läsare till trots så kan det hur som helst inte vara många som slår henne när det gäller närläsning och analys av tidningen under en längre tidsperiod.
Birgitta Hammarström-Lewenhagen har nämligen lusläst hela 31 (!) årgångar av tidningen inför sitt avhandlingsarbete. Tillsammans med statliga utredningar, regeringspropositioner och olika programtexter från samma period och en debattserie om förskolan i Dagens Nyheter i mitten av 1980-talet utgjorde det grunden för Den unika möjligheten – en studie av den svenska förskolemodellen 1968–1998 som hon disputerade på strax innan jul vid Stockholms universitet.

När vi träffas för att prata om avhandlingen berättar hon att tidningarna – som hon fick med sig från förskollärarutbildningen i Södertälje när den lades ner – legat i travar på golvet i hennes hem. Och hon har verkligen detaljstuderat varje enskilt nummer och omsorgsfullt fogat in läsresultaten i sin avhandling.

– Men nu kan jag erkänna att jag är ganska trött på just de årgångarna av tidningen, säger hon och skrattar.Den tidsperiod som Birgitta Hammarström-Lewenhagens projekt omfattar sträcker sig från tillsättandet av Barnstugeutredningen 1968 till förskolans första läroplan 1998, det vill säga den moderna svenska förskolans stora expansions- och etableringsfas. Det var de åren som förskolan utvecklades från den stora utbyggnaden som skedde inom ramen för rekordårens välfärdsprojekt till att erkännas som det första steget i ett samlat utbildningsväsende.

– Jag ville se hur professionen hanterade det faktum att förskolan plötsligt växte och expanderade och alla blev intresserade av den. Men också hur professionens dialog med den statliga nivån såg ut.

Men varför valde du tidningen Förskolan?
– Det var den professionella arenan på textnivå – och där man kunde se hur frågorna diskuterades internt. Men jag insåg också att den var en megafon, alltså ledarna, för organisationen. Och det var många gånger under läsningen som jag tänkte: men vem skriver de för egentligen?

Du menar om det var medlemmar eller politiker?
– Ja, i bland var det mycket självklarheter – och väldigt mycket retorik. Jag trodde nog att det skulle ha varit mer av en professionell diskussion av innehållskaraktär.

Vilka vänder sig ledarna och opinionsmaterialet till?
– Det riktade sig i huvudsak mot stat och regering – och det var en strategi som innebar att man missade mycket av möjligheten att utveckla den egna professionens kunskapsbas.

Tidningen Förskolan gavs under större delen av den här perioden ut av Sveriges Förskollärares Riksförbund. Ledarna var organisationens officiella ståndpunkt och hade fram till uppgåendet i Lärarförbundet 1991 vinjetten ”SFR-styrelsen tycker”. Efter det var ledarna signerade och skrevs i huvudsak av tidningens chefredaktör.

Det är fascinerande att följa Birgitta Hammarström-Lewenhagens grundliga granskning av den här perioden i den svenska förskolans historia. I långa stycken blir det något av en tidsresa – det är nästan så att man kan höra slagorden från 1970-talets demonstrationståg ”Ropen skalla, daghem åt alla!” tränga fram ur sidorna.

Det är verkligen – åtminstone fram till sent 1980-tal och hela 90-talet – en annan tid, ett annat samhällsklimat och fram för allt en annan politisk debatt som blottläggs. Tilltron till staten och kollektiva lösningar på gemensamma samhälleliga problem var stark – ja, närmast självklar. Det var inom ramen för det offentliga som frågor om jämställdhet, rätten till bostad och arbete, barnomsorg, social omsorg och skola hanterades. Kraven och förväntningarna, inte minst under de så kallade rekordåren på 1960-talet, var stora.

Fram träder politiker och andra aktörer som i dag är ganska okända för de flesta, Gertrud Sigurdsen, anställd på LO, socialdemokratisk riksdagsledamot och socialminister i slutet av 1980-talet, Camilla Odhnoff socialdemokratisk minister med ansvar för bland annat familjefrågorna 1967–1973, Gabriel Romanus folkpartistisk riksdagsman och senare socialminister i slutet på 1970-talet, Gertrud Schyl-Bjurman, en av Barnstugeutredningens sekreterare och en av konstruktörerna av dialogpedagogiken, Carl-Eric Sandblad, chefredaktör för tidningen Förskolan i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, Britt Mogård, moderat skolminister 1979–1981. Men också namn som fortfarande är välkända, Alva Myrdal och Olof Palme, även om de kanske inte i första hand associeras till förskolan – och Ulla-Britta Bruun vars namn lever vidare genom den fond som är döpt efter henne.

– Jag ville få fatt i vilka frågor det var som diskuterades – och vilka röster det var som fick komma till tals, säger Birgitta Hammarström-Lewenhagen.

Barnstugeutredningen (BU) var startskottet för den stora utbyggnaden av förskolan. Den tillsattes i maj 1968 och var en utredning med stor politisk tyngd. Dess förste ordförande var Ingvar Carlsson, sedermera socialdemokratisk partiledare och statsminister. Redan från början stod klart att utredningen skulle forma en förskola med det dubbla syftet att kombinera både vård och fostran, både omsorg och lärande, alltså det som senare kommit att kallas educare-modellen eller den svenska modellen.– Det där bådeoch:et gav förskolan en stark legitimitet, säger Birgitta Hammarström-Lewenhagen. Ambitionen att skapa en integrerad verksamhet, alltså både pedagogik och tillsyn, gav också förskolan ett starkt föräldrastöd.

Förskolan blev en viktig byggsten i den svenska välfärdsstaten. Den skulle göra det möjligt för kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden, den skulle främja jämställdhet och förändra familjen – ja, den skulle till och med kunna vara ett alternativ till fosterhems- och barnhemsplaceringar för barn i utsatta familjer.

– Radikala krafter inom socialtjänsten ville att man skulle arbeta mer samhällsinriktat, säger Birgitta Hammarström-Lewenhagen. Man ville så långt som möjligt undvika att skilja barn och föräldrar åt – och då var förskolan det positiva alternativet.

Tilltron till förskolans möjligheter var med andra ord stor – många gånger liknade den en övertro på vad man skulle kunna åstadkomma. Den blev satt på piedestal, som Birgitta Hammarström-Lewenhagen formulerar det. Och det var inte alltid av godo:

– Ofta har det handlat om ett slags förhärligande. Det har gjort att man sökt bekräftelse på det man redan gör och det har förhindrat att man tagit itu med att tydliggöra och diskutera vad man kunde gjort annorlunda.

Framför allt har det varit förödande för den didaktiska reflektionen, anser hon. Den pedagogiska verksamheten skulle enligt BU – som kom med sitt betänkande 1972 – vila på det man kallade dialogpedagogiken. Den bygger, som namnet anger, på dialogen som grund för att utveckla barnets begreppsbildning och kommunikationsförmåga och främja barnets jag-utveckling. Den blev omhuldad men också tidigt ifrågasatt. En del kritiker ansåg att den inte tillräckligt tydligt lyfte fram utvecklingen av barns kognitiva förmågor.

Men den kritiken var inte rättvis, menar Birgitta Hammarström-Lewenhagen. I utredningens så kallade ämnesbilagor fanns gott om stoff för att arbeta med de pedagogiska innehållsfrågorna. Men förskollärarkåren tog inte riktigt chansen att utveckla den delen – och därför uppstod ett, som hon kallar det, didaktiskt tomrum.

– Den läroprocess som man värnar i förskolan ställer ju egentligen betydligt högre didaktiska krav på förskollärarna. Men jag har till exempel inte sett någon diskussion om ämnesbilagorna i tidningen Förskolan.

Senare under den period som Birgitta Hammarström-Lewenhagen studerat kom de interna innehållsdiskussionerna igång. Även om man från kårens sida inte fullt ut, som hon uttrycker det, problematiserade frågeställningarna på det sätt man skulle kunna ha gjort.

I stället förlitade man sig på staten. Återkommande under alla år är kraven på statlig styrning och reglering. Man efterlyser styrdokument och läroplan – det ställs till och med krav på att de ska innehålla ”konkreta metodbeskrivningar”.

– Ja, det är lite märkligt, medger Birgitta Hammarström-Lewenhagen. För samtidigt säger man att man hävdar och värnar den professionella suveräniteten.

Det finns ett antal paradoxala drag i utvecklingen under hela den här tidsperioden. Det handlar om kårens – eller i alla fall dess företrädare på nationell nivå – kamp mot att tillhöra socialtjänsten, trots att det är just inom socialtjänsten som förskolans allra starkaste försvarare fanns. Det handlar om kampen för att tillhöra utbildningsväsendet, trots att ”skolan” inte var särskilt intresserad och trots att förskolan och dess företrädare värjt sig med näbbar och klor mot att skolifieras.

I stället har man envist och envetet hävdat förskolans särart. Birgitta Hammarström-Lewenhagen definierar förskolans syn på lärande som en ”kvalitativ annorlundahet”. Skolan är förskolans motbild, den är allt det som förskolan inte är.

– Det ligger ju någonting i det, säger hon. Förskolan står för en annan bildningstradition och kunskapssyn.

Men det starka särartstänkandet har inte varit oproblematiskt:

– Om man i stället för att tala om särart hade talat i teoretiska termer om hur man ser på lärande så hade inte särarten behövt polariseras mot skolan.

I tidningen Förskolan förstärktes särartstänkandet i ledare, texter från organisationsföreträdare och i delar av debatt- och opinionsmaterialet. Men inte bara där, när tidningen från slutet av 1970-talet får en mer utpräglad journalistisk inriktning så färgar det också reportage och artiklar, menar Birgitta Hammarström-Lewenhagen.

Hon är inte nådig i sin beskrivning – tidningens reportage från olika förskolor liknar hon vid ”illustrerade hemmahosreportage” och ”förskolepedagogiska modevisningar” där ”en förskoledidaktik i högtidsdräkt presenteras på förskolearenans catwalk”.

Ja, det är ord och inga visor, säger jag som var chefredaktör för tidningen under 1990-talets fyra första år. Och när jag, parallellt med läsningen av Den unika möjligheten, går igenom gamla tidningslägg från de åren så måste jag nog – om än motvilligt – ge henne åtminstone delvis rätt. Under 1990-talets långa och djupa ekonomiska kris blev det tydligt:

– Det var en urtuff ekonomisk situation ute i verksamheten med nedskärningar och effektiviseringar, säger Birgitta Hammarström-Lewenhagen. I ledarna togs den allvarliga situationen upp det men i reportagen syntes inte mycket – de goda exemplen blomstrade. Så det skar sig mellan vad som skrevs i ledarna och vad som framkom i reportagen.

Och som sagt, det ligger något i det. Även om hon är väl sträng i sitt domslut. Det som skulle skildra mångfalden i verksamheten blev emellanåt, de goda avsikterna till trots, en idealiserad spegel som vändes mot yrkeskåren som bekräftade och förstärkte särarten snarare än problematiserade och fördjupade det pedagogiska arbetet.

Över huvud taget är det en lite märklig känsla att läsa avhandlingen. Det medger jag gärna. Plötsligt slår en hel tidsepok tillbaka med personer och namn, händelser och debatter som annars tonat bort i historien. Och som gammal chefredaktör studsar obarmhärtigt mer än tjugo år gamla ståndpunkter och analyser tillbaka i ansiktet på en. En del ganska klokt och hyfsat välformulerat, annat sådant som man kanske borde slipat en eller två vändor till på.

Det handlade mycket om sexåringarna, skolstarten och – om och om igen – kravet på att förskolan skulle bli en del av utbildningsväsendet. Dåvarande skolministern Beatrice Ask fick en hel del kritik när hon plötsligt plockade bort frågan om en läroplan för förskolan i direktiven till läroplansutredningen efter regeringsskiftet 1991. Kårens önskan om en anslutning – sin kritiska hållning till skolan till trots – löper som en röd tråd.

Och så blev det ju faktiskt till slut också. I sin regeringsförklaring i mars 1996 deklarerade Göran Persson att förskola och skola skulle integreras, 1998 fullbordades överflyttningen från socialdepartementet till utbildningsdepartementet och förskolan fick sin första läroplan. En ”historisk händelse” utropades det på flera håll.

Men där sätter Birgitta Hammarström-Lewenhagen punkt för sin genomgång (även om hon i slutet gör några nedslag i tiden efter det) – och då hade jag avgått som chefredaktör – av den svenska förskolan.

Så vad som hände sedan – ja, det är en annan historia.


Fotnot: Birgitta Hammarström-Lewenhagens avhandling Den unika möjligheten – en studie av den svenska förskolemodellen 1968–1998 är framlagd vid Stockholms universitet.

Tidningen stoff till avhandlingar

Tidningen Förskolan har tidigare använts i olika avhandlingsprojekt – bland andra Kerstin Holmlund, numera professor vid Umeå universitet, i avhandlingen Låt barnen komma till oss, Ingegerd Tallberg Broman, nu professor vid högskolan i Malmö, i sin doktorsavhandling När arbetet var lönen och senast sociologen Paula Berntsson i avhandlingen Lärarförbundet, förskollärare och statushöjande strategier som hon lade fram 2006 vid Göteborgs universitet.

Fråga

Vilken inskolningsmetod använder ni i er förskola?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin