Ingår i temat
Alla ska med
Läs senare

Förskolan som värnar allas rätt

På förskolan Blå kullen i Stockholm tycker personalen att olikheter berikar.
Här går just nu Erik som har Downs syndrom.

16 feb 2015

Foto: Linus MeyerHögst upp på en kulle i Stureby i Stockholm ligger ett blått hus. Det är förskolan Blå kullen. När den öppnade 1987 var Karin Glaving daghemsföreståndare. I dag är hon förskolechef för åtta kommunala förskolor i stadsdelen Enskede-Årsta i Stockholms södra närförorter. Från första stund har hon hävdat värdet av inkludering och har stundtals fått strida för det, men i dag är det lättare. I stadens verksamhetsplan trycks det särskilt på vikten och värdet av inkludering, berättar Karin Glaving.

– Även om man alltid kan önska mer, tycker jag vår stadsdel fungerar väldigt bra och har full förståelse för vårt sätt att tänka och vårt behov av verksamhetsstöd, säger hon.

På alla åtta förskolor är inkludering en självklarhet. Barn med olika funktionsnedsättningar går i samma grupper som de andra barnen utom i ett fall.

– På en förskola har vi en specialavdelning med sex barn med olika funktionsnedsättningar. De klarar inte att gå på en vanlig avdelning men de går ändå på samma förskola. De är lokalintegrerade och kan delta på sin egen nivå i förskolans olika aktiviteter. Det är viktigt, säger Karin Glaving.

Erik har Downs syndrom och med två äldre syskon visste hans föräldrar att det fungerade bra på Blå kullen. Erik är snart tre år. Han går på en 1–3-årsavdelning, tillsammans med tretton andra barn.Foto: Linus Meyer
– När han skulle börja skickade hans mamma ett brev till de andra föräldrarna och berättade att Erik har Downs syndrom. Hon beskrev vad det innebär för Erik och välkomnade alla som hade frågor att kontakta henne. Det fungerade väldigt bra, berättar Pia Olsson, som är Eriks resurs på förskolan.

Som resurs har hon huvudansvar för Erik. Det är hon som står för kontakten med habiliteringen och med föräldrarna. Det är hon som går på möten, tar med Erik på aktiviteter utanför förskolan och det är hon som vet vad Erik behöver träna mest på för tillfället. Det kan vara att träna extra på motoriken under en period, eller på språket. Mycket av träningen väver hon in i den vanliga verksamheten i barngruppen, men ibland kan det behövas lite enskild träning.

Vad det innebär utvecklingsmässigt att ha Downs syndrom är individuellt, graden av utvecklingsstörning varierar. Än så länge är det ingen större skillnad mellan Erik och hans jämnåriga kamrater.

– Det funkar jättebra med Erik. Han mår bra i gruppen och ingen ifrågasätter att han är med. Men ibland behöver vi anpassa verksamheten lite grann efter hans behov. Om vi till exempel går i skogen kanske han inte riktigt orkar hänga med hela vägen. Då ska det finnas möjlighet för oss att anpassa oss till det, utan att det påverkar de andra barnen. Tanken är att han ska få den tid han behöver, säger Karin Glaving.

– Samtidigt som Pia har huvudansvaret har vi varit noga med att dela på ansvaret för Erik. Att ha en enda person som står för all kontakt, skulle göra tillvaron för Erik så sårbar. Pia ska kunna gå ifrån avdelningen och veta att någon träder in i hennes ställe. Och hon ska kunna vara sjuk. Jag har varit med om när förskolor har ringt till föräldrar och sagt. ”Ditt barn kan inte komma i dag” eller ”ditt barn kan tyvärr inte följa med på utflykten” för att resursen är sjuk. Så vill vi inte ha det. Erik ska inte vara som en liten egen ö här på förskolan. Erik ska vara allas barn, säger Karin Glaving.Foto: Linus Meyer
På Blå kullen arbetar de mycket med tecken som stöd (Takk – tecken som alternativ och kompletterande kommunikation). Nu för tiden används det ofta för att stödja kommunikationsförmågan hos barn med Downs syndrom och andra kommunikativa funktionsnedsättningar, men så har det inte alltid varit.

– När vi började med det var det många som inte förstod alls. Varför ska ni använda tecken till de här barnen – de hör ju, berättar Karin Glaving.

Pia Olssons teckenkunskaper var en av orsakerna till att hon blev ”headhuntad” till förskolan för snart femton år sedan. Teckenstödet sitter i ryggmärgen och hon tecknar automatiskt när hon pratar, också under intervjun med Förskolan.

– De andra tecknar också, men jag gör det mest. Det ger ett så bra stöd i talutvecklingen. Jag fortsätter att teckna tills Erik får ett eget tal, säger hon.

Dit är det en bit kvar men han har börjat teckna en del själv, till exempel gjorde han tecknet för bebis häromdagen när en ettåring klev över tröskeln.

– Han börjar känna sig stor, konstaterar Pia Olsson leende.

Det är inte bara Erik som har glädje av teckenstödet. Alla barn tycker det är roligt, berättar hon.Foto: Linus Meyer
– Vi arbetar alltid med veckans tecken. Då deltar de alla med liv och lust. Och så har vi teckenpärmarna som ligger bland de andra bilderböckerna, som barnen själva kan hämta. De är väldigt populära.

Pia Olsson betonar betydelsen att vara en i gruppen, ett barn bland alla andra. Men ibland behöver Erik lite enskild träning och ibland får han leka lite andra lekar. Till exempel när han en gång i veckan åker till habiliteringen för en sångstund, för att bada eller något annat som stimulerar hans utveckling.

Och det är inte bara känslan av samhörighet som är viktig. Det finns en annan tillhörighet som också är betydelsefull.

– Erik är den ende hos oss med Downs syndrom. Jag hade gärna sett att vi hade haft åtminstone ett barn till. Men det är ju inget man kan beställa…

Hur stödet för barnen med funktionsnedsättningar ska utformas beror förstås på det enskilda barnets förmågor och behov. Medan en del behöver små grupper behöver andra mycket fysisk assistans. Medan en del barn i det närmaste behöver punktmarkeras, har andra mer behov av en resurs som finns där, redo att ingripa om det behövs, men som annars håller sig lite vid sidan av.

Ungefär så kan man sammanfatta Eriks behov under långa stunder.

– För mig gäller det att vara ständigt närvarande men inte alltid mitt i. Erik vill och behöver vara i barngruppen med de andra. Men ibland vill han dra sig undan lite. Om han behöver vila ska jag se till att han får göra det och samtidigt ska jag se till att han inte fastnar i att vara för sig själv, förklarar Pia Olsson.

Det är en fråga om avvägning och hittills har inte Pia Olsson upplevt några som helst problem med det. Inte med någon annan del av Eriks förskolevardag heller.

– Vi väver in många av de moment han behöver träna på i verksamheten. Men inte alla. Det är viktigt att han klarar sakerna vi gör i grupp, så han får uppleva känslan av att lyckas. Att lyckas är viktigt för alla.

Kanske blir det lite svårare när han blir äldre.

– Då gäller det att försöka lyfta träningen och att kunna använda gruppen. Ge Erik möjligheten att träna med en kompis. Jag tror det kommer att fungera bra. Barnen ser mig som en ganska spännande person, och jag tror de kommer tycka att det är roligt att vara med, lite speciellt, att de får känna sig lite utvalda, säger Pia Olsson.

Hon och Karin Glaving ser enbart fördelar med inkluderingen, för alla – på förskolenivå.

– Det är bra för dem att vara här. De utvecklas mycket av att vara här. Och de andra barnen lär sig att bemöta olikheter. Men när de blir äldre och börjar skolan förändras läget, tror de båda.

Då blir det svårare och då finns skäl att fundera på när inkludering verkligen fungerar och inte i stället förvandlas till sin motsats och blir exkluderande.

– Men i förskolan fungerar det jättebra. Och barn som under flera år gått i inkluderande förskolor, har en helt annan förståelse och visar en helt annan acceptans för de här barnen när de kommer upp i skolan. De har ett särskilt förhållningssätt, det har jag sett flera exempel på, säger Karin Glaving som sammanfattar sitt uppdrag:

– Min roll är att värna inkludering. Det är mitt ansvar att se till att alla barn får det de behöver på Blå kullen, säger hon.

Fråga

Om du får önska dig vad du vill inför det nya förskoleåret 2020 – vad väljer du då?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin