Ingår i temat
Utveckla inifrån
Läs senare

Fröet hittar man ofta i vardagen

Utvecklingsarbetet brukar bli som bäst när pedagogerna utgår från vardagsdilemman som de verkligen vill göra något åt, menar forskaren Katina Thelin.

10 nov 2013

Illustration: Anna Bylund
Något skaver, stör. Det har gnagt ett bra tag och man skulle vilja göra något åt det – men vet inte riktigt vad.

Låter det bekant? Ta i så fall vara på känslan för den kan vara bästa drivkraften i ett utvecklingsarbete.

– Forskning visar att pedagoger motiveras och engageras av problem de stöter på i sitt dagliga arbete. Utvecklingspotentialen är som störst när de upplever att det finns ett vardagligt dilemma som de verkligen vill göra något åt, säger Katina Thelin, doktorand i pedagogiskt arbete.

Hon lutar sig mot andras forskning om skolutveckling men har också forskat själv tillsammans med kollegor vid Karlstads universitet. Det forskningsprojektet, där även förskolans verksamhet ingick, ligger till grund för ett perspektiv på skolutveckling som utgår från pedagogernas vardag. Perspektivet går under benämningen ”problembaserad skolutveckling”.

Begreppet problem får en och annan att dra öronen åt sig. En av Katina Thelins roller i projektet har varit att arbeta stödjande mot skolledare och pedagoger i förskolan och skolan och ibland när hon var ute och talade om skolutveckling fick hon invändningen: ”Vi vill inte prata problem – vi vill jobba lösningsinriktat.”

– För en del har begreppet problem en negativ klang. Men det ena utesluter inte det andra, utan ett problem kan vi knappast jobba med en lösning. Egentligen kan problem vara en fantastisk möjlighet till utveckling, säger hon.

För det är oftast inte så att vi kan strunta i dem – av vilket slag de än må vara. Problem tenderar att förfölja oss, vi grubblar på dem och kanske ”tar med dem hem”.

Varför inte försöka göra något åt dem?

Eftersom vi talar utvecklingsarbete pratar vi inte vilka problem som helst. Det som skaver bör vara återkommande, ha spridning i verksamheten och upplevas viktigt att utveckla kunskap om. Sist men inte minst ska det handla om lärmiljön. Det är viktigt att förstå att det inte är barnen – eller för den delen pedagoger eller föräldrar – som ska tillskrivas problem och är i behov av utveckling.

Hur gör man då för att identifiera ett problem enligt kriterierna ovan?

Ett sätt är att alla pedagoger skriver lappar på temat ”det här tycker jag inte riktigt att vi får till i verksamheten”. Ett annat, som dessutom är mer långsiktigt, är att skriva loggböcker där alla över tid spaltar upp tankar under rubriker som ”sådant som inte blev så bra som jag hade hoppats” och ”sådant som väckte frustration hos mig eller andra”.

– Man skriver var och en, sedan letar man efter mönster tillsammans. Det är ett bra sätt att få fatt på dilemman i vardagen, säger Katina Thelin.

Ett annat tips är att ”tänka tvärtom” när man jobbar med uppdraget. Ofta lägger pedagoger mycket tid till att tolka läroplanen men har svårt att hitta en förankring till vardagen. Det blir som en avprickning av målen: det här gör vi, och det här …

– Men egentligen ”gör” de ju allting i läroplanen – hela tiden. Frågan är vad det är som behöver utvecklas, vad som kan göras bättre.

Hon ger rådet att i stället försöka börja i ”andra ändan”.

– Hur blir det om var och en sätter sig ner och markerar sådant i läroplanen som de tycker är svårt att få till? Sedan kan alla hjälpas åt att leta mönster och tala om de som träder fram, det kan vara ett sätt att identifiera utvecklingsbehovet.

Det gemensamma arbetet, samspelet, är viktigt i sammanhanget eftersom det är meningen att man ska lära av varandra.

– I gruppen finns olika erfarenheter, kunskaper och därmed olika perspektiv. Ta till vara på det, säger Katina Thelin.

Första steget är alltså att synliggöra variation, förstå att man i gruppen ser och gör olika. Men det räcker inte med att konstatera att det finns olika infallsvinklar, kunskaper och erfarenheter. Nästa steg är att använda variationen som underlag för gemensamt lärande.

– När vi lär är det bra om vi tänker olika. Det är först när vi gör, som olika kan bli bekymmersamt. Därför måste vi lära och dra gemensamma slutsatser – och sedan göra utifrån dem.

Vardagsproblem kan behandlas enligt samma princip som forskning. Först identifieras ett problem, utvecklingsområdet, sedan synliggör man den samlade kunskapen – de slutsatser som dragits i verksamheten och de erfarenheter som legat till grund för dessa.

Kanske upptäcker man då att det behövs ytterligare underlag och att det krävs någon form av undersökning. Det kan röra sig om observationer eller intervjuer – några enkla frågor till barnen i vardagen kan ibland vara tillräckligt för att få det underlag man behöver. Det är dock viktigt att dokumentera och det är den typen av riktad dokumentation man ska arbeta med, den som gäller utvecklingsområdet.

– Det går inte att prata om allt samtidigt och det går inte att alltid dokumentera allt. Man måste prioritera det man ska jobba med, säger Katina Thelin.

Slutligen letar man återigen efter mönster som kan ligga till grund för gemensamma slutsatser. Dessa prövas i relation till forskning innan de tillämpas och utvärderas i praktiken.

Man måste hålla koll så utvecklingsarbetet inte hamnar utanför läroplanen. En fallgrop är att ta sig an ett kritiskt men inte angeläget problem – eller något problem som inte gäller lärmiljön utan något annat.

Katina Thelin ger ett exempel från en förskola som drev ett matematikprojekt. De hade problem i kommunikationen med föräldrarna, vilka inte kunde se eller förstå hur förskolan jobbade med matematik.

– Hela utvecklingsarbetet hamnade i hur förskolan skulle kunna kommunicera med föräldrarna att de faktiskt jobbade med matte – inte hur de skulle bli bättre på att skapa lärmiljöer för matematik. Jag säger inte att det var fel att uppmärksamma det dilemmat med kommunikationen och försöka göra något åt det – men något pedagogiskt problem är det inte, säger hon.

För att utvecklingsarbetet ska bli lyckat krävs strukturer och verktyg, kunskaper om processen men också om hur man ser mönster, kategoriserar, sorterar – eller gör undersökningar. I början kan det behövas någon som kan leda men så småningom lär sig fler och kan ta över.

Och det krävs tid. Tid som är schemalagd för att prioritera utvecklingsarbetet.

– Ibland hör jag skolledare säga att pedagoger alltid tjatar om mer tid. Men det behövs! Det är ett faktum – inte bara gnäll från pedagoger. Finns det ingen tid att träffas eller om all tid man träffas går åt till att planera det fortlöpande arbetet, då kan man inte förvänta sig att något systematiskt lärande ska äga rum, än mindre att man ska ta sig an komplexa problem på ett sätt som leder till fördjupad förståelse, säger Katina Thelin.

LÄS MER

Katina Thelin medverkar i antologin Det goda lärandets grunder, red Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp, Gleerups förlag, med kapitlet Lära tillsammans som grund för utveckling i förskolan. Boken ges ut i december.

Alla artiklar i temat Utveckla inifrån (9)

Fråga

Om du får önska dig vad du vill inför det nya förskoleåret 2020 – vad väljer du då?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin