Läs senare

Gammal möter ung – vilket lyft!

ReportageBarnskratt, rullatorer och livet däremellan. I värmländska Långserud förenas förskola och äldreboende under ett och samma tak – med ett åldersspann från fyra till 96 år. En tillfällig lösning fick förskolan Mörten att omedvetet haka på en växande trend med rötterna i Japan.

09 sep 2019
Förskolläraren Veronica Wilhelmsson gläds åt att samarbetet förlängts.
Foto: Jeanette Dahlström

– Hej mormor!

Fyraåriga Alisa Karlsson kryssar vant genom korridoren mellan förskolan Mörtens lokal och mormor Sara Karlssons lägenhet. Sara är en av de boende på äldreboendet Smedgården som kan intyga att de nya grannarna fört med sig en välkommen känsla av liv och rörelse.

– Man blir så glad av alla barn. Tidigare var det så stillsamt, var och en satt på sina rum, men nu är vi flera som väntar på dem varje dag, berättar hon.

Det började egentligen som en tillfällig lösning när förskolan Mörten, som är en del av Långseruds friskola, tillfrågades om de kunde ta emot några fler barn i början av året.

Kotoen-modellen

Gränsöverskridande verksamheter liknande den på förskolan Mörten har sitt ursprung i Japan. Det var i Tokyo 1976 som Shimada Masaharu bestämde sig för att slå ihop förskolan Kotoen med ett intill­liggande äldreboende.

Fördelarna blev snabbt tydliga. För barnen ledde modellen bland annat till ökad sympati och respekt för de äldre, vilket utvecklade deras sociala förmågor. Samtidigt fick de äldres problem med ensamhet och uttråkning också en lösning. På senare år har studier även kunnat visa att modellen ger minskade risker för sjukdom jämfört med vanliga äldreboenden.

I dag har fenomenet spridit sig världen över, bland annat till USA, Kanada, Singapore och Australien. Även i Sverige byggs och planeras det just nu för flera typer av kombinerade äldreboenden och förskolor.

– Våra vanliga lokaler är redan utbyggda en gång sedan tidigare och det har varit på tapeten att bygga ännu mer, men det slår så olika från år till år vad gäller antalet barn i gruppen, förklarar förskolläraren Veronica Wilhelmsson.

I stället fann de svaret tvärs över vägen, i slutet på vad som passande nog kallas ”Generationsstigen”. Hos äldreboendet Smedgården fanns lediga lokaler som förskolan kunde hyra och från och med januari i år tillbringar Mörtens nio fyraåringar merparten av sin tid på den nya avdelningen.

– Det är en så himla go och härlig stämning där, säger Veronica Wilhelmsson. Barnen var väldigt involverade i hela flytt processen genom att bära dit leksaker och tycka till om hur det skulle se ut. Nu kallar de det för ”deras Smedgården”.

Men att övertyga föräldrarna var till en början inte helt enkelt. Veronica minns frågeströmmen under ett informationsmöte i höstas:

– Oron från deras sida kretsade mycket kring logistiken: ”Hur kommer det att gå med lämning och hämtning?” Och: ”Tänk om de äldre blir besvärade?” Jag och mina kollegor såg till att vara väl förberedda inför alla tänkbara åsikter.

Ett halvår senare kan Veronica konstatera att det hela gått över förväntan – särskilt bland de boende.

Relationen mellan Sara Karlsson och barnbarnet har fördjupats sedan samarbetet mellan förskolan och äldreboendet startade.
Foto: Jeanette Dahlström

– Vi anordnade tidigt ett möte med de tolv som bor här bara för att stämma av hur allt kändes. Om de tyckte att det blev för mycket ljud eller om det kändes obekvämt med en massa okända människor som sprang omkring. Men ingen hade något negativt att säga och man blev alldeles varm i hjärtat av att höra hur de pratade om barnen.

I Mörtens lägenhet på Smedgården, som inrymmer ett litet kök och några lekrum, pågår verksamhet från klockan halv åtta till tre på eftermiddagen. Lunch har man i det gemensamma dagrummet, och även om barnen äter en timme före de boende så sker det ofta med publik.

– Många av de äldre kommer gärna tidigare och slår sig ned för att läsa eller kolla posten bara för att kunna titta på barnen medan de äter, skrattar Veronica Wilhelmsson.

Just nu är det däremot inte glas och tallrikar som fyller borden utan korsords tidningar och ett gäng pussel. Britt Johansson, 81, blir instruerad i var hon ska lägga rätt bitar.

– Det är synd att barnen inte är här på helgerna också, för då blir det så himla tyst, säger hon.

Tidigare har man också arrangerat gemensamma sångstunder men Sophia Bennetoft, ansvarig förskollärare för avdelningen på Smedgården, påpekar vikten av de dagliga mötena mellan barnen och de äldre:

– Är dörren öppen in till oss är det bara för de boende att komma in, säga hej eller helt enkelt kika på vad barnen gör. Det är inte alltid man måste ha en uppstyrd aktivitet, det handlar också om det naturliga mötet, exempelvis bara genom att ses dagligen i korridoren.

Den naturliga relationen mellan unga och äldre var något som eftersträvades i Tokyo redan 1976 när Shimada Masaharu slog samman en förskola med äldreboendet i byggnaden intill. Liksom i förskolan Mörtens fall handlade det först om en tillfällig lösning, men verksamheten permanentades och lever alltjämt. Sedan drygt 30 år talar man om ”Kotoen”-modellen, som fokuserar på fördelarna i utbytet mellan generationer i form av kunskap, förståelse och inte minst den sociala aspekten.

– Förutom att många äldre känner sig ensamma i dag är det inte säkert att alla våra barn har någon äldre i sitt liv på det viset, säger Veronica Wilhelmsson. När exempelvis Alisa kryper upp i knät på sin mormor så ser ju de andra barnen också att det är en fin kontakt.

”Det är synd att barnen inte är här på helgerna också”, tycker Britt Johansson på äldreboendet.
Foto: Jeanette Dahlström

Idén har spridit sig internationellt, till USA, Kanada, Singapore, Australien … och i Sverige byggs och planeras det just nu för den här typen av kombinerade äldreboenden och förskolor i ett tiotal kommuner, bland annat Huddinge, Avesta och Umeå.

I Långserud fanns dock inte Kotoen med i tankarna när flytten genomfördes. Däremot blev effekterna en oväntad bonus och som pedagog tycker Sophia Bennetoft att hon får ännu fler arbetsverktyg.

– Jag tycker det är underbart. Vi ska ju se till att barnen får möta sin omvärld, närmiljö och kultur och vilka är bättre kulturbärare än de som varit med ett tag? Det finns många saker från förr i tiden som är intressanta för barnen att få ta del av och det här är ju ett ypperligt tillfälle att göra det.

– Det ger också mig som pedagog större möjligheter att jobba med det faktum att alla inte har samma förutsättningar i livet och att det kan förändra sig över tid också, tillägger hon och anspelar på såväl funktionshinder som åldrande i sig.

En av farhågorna som barnens föräldrar uttryckte till en början handlade om vad som skulle kunna hända vid sjukdom eller olyckstillbud. Skulle barnen behöva se det?

– Det hände faktiskt en gång när en boende ramlade och ambulans tillkallades, säger Sophia Bennetoft. Vi och barnen tittade på ambulansen men såg till att gå in till oss. Därefter pratade vi om varför ambulansen kom och det var inte alls traumatiskt på något vis. Vi gjorde helt enkelt en lärsituation av det hela.

En annan oro som tidigare delades av både henne och föräldrarna var att barnen inte skulle få umgås över åldrarna. Men så har inte blivit fallet, mycket på grund av verksamhetens flexibilitet.

– Vi ser till att hela barngruppen får träffas och jag tycker att vi har hittat en bra form nu. Vi är en förskola som jobbar väldigt tätt.

Förutom att bidra till att de äldres tillvaro livats upp rejält märks redan positiva effekter på barnen.

– Jag vet inte vilka relationer barnen hade till äldre förut men jag märker ju att de visar hänsyn här, säger Sophia Bennetoft. Till exempel när Maj, som hör lite sämre, kommer – då talar de automatiskt högre. De tänker också på att inte springa i korridoren när de med rullatorer kommer. De visar respekt och det är härligt att se.

En av lösningens främsta vinster har varit att kunna dela den annars ganska stora barngruppen på Mörten. Något som möjliggör individanpassning på ett helt annat sätt, menar hon:

– På det här viset kan vi möta varje barn precis där det är just nu. Från föräldrar har jag hört att de upplever att barnen fått en starkare anknytning och relation till oss pedagoger. Och ett tryggt barn lär sig bättre, tänker jag.

Men det är inte bara för fyraåringarna på Smedgården som förändringen inneburit ett lyft. Effekter märks även hos de yngre barnen som går kvar i Mörtens huvudsakliga lokal.

– Barnen i gruppen som hamnade på Smedgården var väldigt aktiva och pratglada, säger Veronica Wilhelmsson. I det lugn som uppstod när vi delade på oss klev två- och treåringarna fram och blev så himla stora när de fick utrymmet.

Nyligen beslutade styrelsen som har det ekonomiska ansvaret för förskolan att förlänga samarbetet med Smedgården ytterligare ett år.

– Det känns fantastiskt att kunna göra det, det spelar ingen roll om vi utrymmesmässigt behöver det eller inte. Vi ser verkligen värdet i det, säger Veronica Wilhelmsson.

Beslutet gör det också möjligt att utforma fler gemensamma aktiviteter, där Sophia Bennetoft hoppas kunna ta med de äldres välmående i planeringen:

– Vi har egentligen inget ansvar för dem men kan vi främja deras hälsa på något vis är det ju roligt. Kanske kan man ha någon form av sittgympa eller ta med Play Doh-lera ut för att dega tillsammans. Vi har lite idéer på hur vi kan fortsätta.

Oavsett hur framtiden ser ut hoppas både Veronica Wilhelmsson och Sophia Bennetoft att det generationsöverskridande arbetet kan fortsätta i någon form mellan Mörten och Smedgården:

– Även om vi skulle behöva flytta tillbaka till våra vanliga byggnader kanske man åtminstone kan ha en lokal kvar för gemensamma aktiviteter på äldreboendet. Till exempel pysselverkstad, sång eller lässtund.

När vi ses i mitten av juni hägrar sommarlovet för barnen på Smedgården. Det är inte utan vemod, bekräftar Britt Johansson, som tillsammans med några av barnen plockar fram nästa pussel ur högen.

– Vi längtar redan tills de kommer tillbaka i höst!

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin