Läs senare

Gården en arena för delaktighet

Stora förskolegårdar, tillgång till olika material och närvarande pedagoger främjar barns möjligheter till delaktighet och inflytande i lek. Det visar Karin Engdahls forskning om den fysiska och sociala miljön på förskolegården.

11 feb 2015

Det är en solig och kall vintermorgon på en förskolegård i norra Sverige. Tvååringarna Rasmus och Rita prövar att stampa på en stor tunn isfläck. De tjoar och hoppar omkring på isen. Elina, en av förskollärarna, går fram till barnen och frågar om hon också får pröva. Det vill barnen. När Elina ansluter sig så krasar hela isen och det stänker ordentligt. Rasmus och Rita blir upprymda. Inom några minuter är det fler barn som kommer dit och snart är det mesta av isen borta. I stället hoppar de runt i vattnet.– Episoden visar hur utemiljön stimulerar barnen till att utforska naturvetenskapliga fenomen. Exemplet belyser även hur det uppstår ett socialt samspel när de hoppar tillsammans, säger forskaren Karin Engdahl.

Under sina tjugo år som förskollärare har hon intresserat sig för barns delaktighet och inflytande. Hon har också arbetat med frågor som handlar om miljö och hållbar utveckling i förskolan. I våras doktorerade hon vid Umeå universitet med avhandlingen Förskolegården. En pedagogisk miljö för barns möten, delaktighet och inflytande.

– I forskningen har jag kunnat koppla ihop mina båda intressen genom att studera den fysiska och den sociala miljön på olika förskolegårdar.

I studien har hon genomfört observationer på tre förskolegårdar under sammanlagt 78 dagar. Under fältstudierna har hon också antecknat, fotograferat och samtalat med barn och personal. Varje förskolegård har besökts flera gånger och vid olika årstider. Karin Engdahl berättar att hon fann ett liknande mönster på alla förskolegårdarna.

– Barnen anpassade sitt samspel utifrån det erkännande som de fick i mötet med kamrater och förskollärare. Jag blev förvånad över att flertalet förskolebarn var så kompetenta i samspelet med andra. De förhandlade med varandra när de hade olika uppfattningar och resultatet visar att de kan styra sin egen lek i hög grad.

Men hon fann även avvikelser från mönstret. Ett fåtal barn uteslöts ur lekarna på sätt som var svåra att upptäcka i utemiljön – även för en observatör.

– Det kan tyckas som att samspelet mellan barnen fungerar bra, men som förskollärare gäller det att vara vaksam, befinna sig nära barnen och noga följa deras lek. Uteslutningen kan till exempel visa sig genom att ett barn aldrig tilltalas eller helt ignoreras trots att barnet befinner sig på samma plats som de andra förskolebarnen.

Förutom att den tysta uteslutningen påverkar enskilda barns välmående, påverkas också demokratin i förskolans vardag, menar Karin Engdahl. Några barn förlorar sin rätt till delaktighet och inflytande över uteleken.

Studien visar även att den fysiska utomhusmiljön inverkar på barns möjligheter till delaktighet och inflytande. Av tidigare forskning framgår det att förskolegårdens storlek påverkar barnens rörlighet. Ju större yta varje barn har till sitt förfogande desto fler steg använder barnet i sin utevistelse. Under sina observationer märkte Karin Eng-dahl att träd, buskar, kuperad terräng och tillgång till olika sorters material stimulerade samspelet mellan barnen och gav dem större inflytande över sina lekar. Naturmaterial som snö, sand, lera, vatten och gyttja gav inspiration till lekar och kunde samtidigt innebära ett lärande i teknik och naturvetenskap.

– Det är inte självklart att barnen väljer sittplatser, klätterställningar eller andra av vuxna iordningställda miljöer. Jag fann att antalet konflikter var större vid fasta lekredskap, till exempel gungor, än när barnen skapade sina egna miljöer av exempelvis lösa plankor och bildäck.

Samtidigt framhåller Karin Engdahl att det är viktigt att förskolegården erbjuder variation. Olika åldrar och individer har behov av olika saker och platser. Studien visar att de yngsta barnen mestadels höll sig i närheten av personalen och kring sandlådan. Från tre års ålder började barnen förflytta sig till platser längre bort på förskolegården. De letade upp miljöer för rörelse och utmaningar, men också platser för vila och stillsamma aktiviteter.

– Det var vanligt att barnen sökte sig upp i ett lövrikt träd eller bakom en buske när de ville ha lugn och ro.

Leken skiftade mellan årstiderna. Karin Engdahl berättar att oskottade gårdsplaner, ishalka och dålig belysning var omständigheter som kunde hindra barnen från att välja och ha inflytande över sina egna lekar.

I avhandlingen sätter Karin Engdahl sina observationer i relation till forskaren Harry Shiers teoretiska modell om barns delaktighet. Shiers modell består av fem delaktighetsnivåer som bland annat innefattar hur barn blir lyssnade till, hur deras åsikter beaktas och vilket inflytande de har i beslutsprocesser. I jämförelse med modellen fann Karin Engdahl skillnader i hur de tre förskolorna arbetade med barns inflytande på förskolegården. Vid samtliga förskolor stöttade pedagogerna barnen så att de kunde uttrycka sina åsikter. Men enligt Shiers modell räcker det inte med att enbart lyssna till barnen. De vuxna måste också ta hänsyn till och beakta barnens åsikter för att nå upp till FN:s konvention om barns rättigheter.

– På en av förskolorna arbetade pedagogerna systematiskt med att involvera barnen i utomhusmiljöns utformande. När det var praktiskt möjligt genomfördes förslagen, till exempel fick barnen ta med sig material ut som annars var inomhus och med hjälp av föräldrar byggdes ett stall och en lekstuga på förskolegården utifrån barnens önskemål.

Karin Engdahl menar att såväl förskollärare som förskolechefer och politiker kan ha nytta av hennes forskning när de ska planera miljön på förskolegården. Hon poängterar att det i läroplanen för förskolan finns ett tydligt pedagogiskt uppdrag, där utemiljön ska betraktas som en viktig lärandemiljö.

– Jag hoppas att min avhandling ska peppa förskollärarna att göra sina röster hörda. De saknas i debatten om förskolegården. Lärare i förskolan skulle kunna bidra med sin professionskunskap om hur betydelsefull utomhusmiljön är för att stimulera barns lek och lärande.

Hon anser även att förskolegårdarnas storlek behöver diskuteras mer. På 70- och 80-talet fanns det utarbetade råd kring utformning och storlek av förskolegården. Socialstyrelsen rekommenderade exempelvis en yta på 40 kvadratmeter per barn. I början av 90-talet togs riktlinjerna bort och ersattes av oprecisa beskrivningar i Plan- och bygglagen. Karin Engdahl berättar att det i dag byggs nya förskolor helt utan förskolegårdar i de större städerna. Det är också vanligt bland förskolor byggda på 70-talet att barngrupperna innehåller betydligt fler barn än vad gårdarna är dimensionerade för.

– Jag vill påstå att läget är akut. Förskolans utemiljö, både utformning och storlek, borde regleras i lag. En tanke är att ett förtydligande avseende den fysiska miljön skulle kunna skrivas in i skollagen.

Får Karin Engdahl chansen skulle hon gärna vilja medverka i en nationell kartläggning av de svenska förskolegårdarna.

– Jag vill bidra med kunskaper som kan leda till att det skapas en bra pedagogisk utemiljö, säger hon.

– Det har alla förskolebarn rätt till.

Fotnot: Läs om Harry Shiers delaktighetsmodell i hans bok Vägar till delaktighet: Öppningar, möjligheter och skyldigheter. (Kan även laddas ner som PDF gratis. Sök på bokens titel.)

Fråga

Vilken inskolningsmetod använder ni i er förskola?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin