Läs senare

Hård skoldag för femåringarna 

En dag för engelska fem – sexåringar kan vara full av belöningar. Förutsatt att de jobbar hårt, uppför sig väl och lär sig det utbildningsdepartementet har bestämt. Följ med till Nightingale school i Derby. 

17 Apr 2006

 Läraren Margaret Reft har varit i klassrummet sedan 7.30, förberett och planerat. Nu öppnar hon dörrarna ut mot skolgården. Class 4 kommer in på led: 26 fem- och sex-åringar som går första året i skolan. 
   Mrs Reft och hennes assistent Manjit Sian har dukat tre av fyra bord med mattebingo, bokstavsark, räkneark och pennor. På det fjärde står plastdjur uppställda på brokigt tyg bredvid kritor och papper. 
   – Vi har det lite lugnt i början. Det ger barnen en chans att träffa varandra, prata av sig och få oron ur kroppen så de kan koncentrera sig på undervisningen sedan. Dessutom är det sällan alla kommer i tid, säger Mrs Reft. 
   På mattan i ena hörnet står en fruktkorg. Flera av barnen får ingen frukost på morgonen, de är undernärda, små till växten och ganska omogna för sin ålder, förklarar hon. 
   Korgen är snart tom. De som äter frukt pratar och leker lite  
  – men sitter still. De andra arbetar. En pojke spelar bokstavsmemory på datorn. Två flickor skriver bokstäver med tusch på inplastade ark som går att torka av. Två andra räknar: 4 + 1 + 2 = …, 5 + 3 + 1= … Vid ritbordet är det tomt. 
   Mrs Sian spelar mattebingo med sex barn. Framför dem ligger lappar med minustal. 
   – 8 minus 6? 
   Åtta fingrar upp i luften. Sex ska bort. Hur många är det kvar? Två. 
   –Har ni en tvåa på bingobrickan? 
   Fort går det. Ingen tid att räkna fingrarna. För att hinna med måste det bli rätt på en gång. 
   Mrs Reft sitter på en låg stol. När hon prickat av barnen kallar hon till sig några av dem, ett och ett. Hon har genomgång med alla var sjätte vecka för att kolla deras ”synthesis- and segmentation skills”. Bradley är först. Mrs Reft ljudar ord från en lista med trebokstavsord, som c-a-t och p-o-t. Bradley tvekar inte en sekund: 
   – Cat. Pot. Red. Sit. 
   Sedan ljudar hon ord med fyra och fem bokstäver, innan hon vänder på det så Bradley istället får dela upp orden i ljud: swift  
  – s-w-i-f-t, quest  
  – q-u-e-s-t. 
   –Well done! Nu får du sätta en stämpel på ditt kort. Du har varit duktig och jobbar hårt. 
   Detta är en del i ett nytt projekt hur man bäst lär sig läsa, förklarar Mrs Reft. Först lyssna på orden och dela upp dem i ljud  
  – sedan se dem skrivna. 
   – Jag har jobbat så här i två år nu och tycker att barnen känner sig mer förtrogna med ljudsystemet på det här sättet. Men engelska är ett svårt språk. Det finns många ord man inte kan lyssna sig fram till. För varje regel finns tio undantag, Om två veckor ska vi introducera ”th”-ljudet, det är svårt för det finns i så många kombinationer, säger hon. 

Ten empty fingers! Mrs Refts spretar med fingrarna i luften. Det är hennes signal att det är dags att släppa det man håller på med, vara tyst och städa undan. Något nytt ska börja. De tolv som har bäst språkfärdigheter stannar hos Mrs Reft, resten följer med Mrs Sian. 
   Mrs Reft lägger på en overhead med fembokstavsord och tar fram pekpinnen. Nu ska alla göra i grupp det Bradley och några till gjorde individuellt alldeles nyss. Ord efter ord ljudas, ett finger i luften för varje ljud. 
   Det går i rasande tempo, så snabbt att det är svårt som hyfsat engelskspråkig vuxen att hänga med. Ändå ligger de här barnen under detnationella genomsnittet enligt den standard det engelska utbildningsdepartementet bestämt. Detta skulle barnen ha lärt sig redan i ”reception class”, alltså när de var fyra 
  –fem år, säger Mrs Reft. Det finns detaljerade standarder och scheman för vad barn ska kunna i läsning, skrivning och matematik vid olika ålder. Även social och känslomässig utveckling, omvärldsuppfattning, fysisk och kreativ utveckling är specificerad till olika steg. Varje barn har en plan som läraren ska pricka av på. 
   – Regeringen har en olycklig vana att tycka att utbildning är en fabrik. Att alla ska gå ut skolan med likadana kunskaper. Man tar ingen hänsyn till att barn har olika bagage med sig till skolan, att de har olika problem och lever under olika omständigheter. 
   Nightingale School ligger i den fattigaste delen av Derby. De sociala problemen i området är stora. Många föräldrar har fått sina barn i tidiga tonåren, de flesta är arbetslösa, flera sitter i fängelse, en del är drogmissbrukare och prostituerade. Dessutom har föräldrarna inget förtroende för skolan utan ser läraren som en myndighetsperson i linje med polisen, berättar Mrs Reft. 
   – Våra barns liv är väldigt sorgliga. De får inget stöd hemifrån, har ingen stabilitet och inget familjeliv. Regeringen har satt sin standard efter medelklassbarn i södra England, som bor i ett fint hus i en villaförort, har två föräldrar med bra jobb och ekonomi att åka på ordentlig semester varje år. 
   – Barnen i min klass har upplevt fler trauman i sitt liv än vi någonsin kommer att råka ut för. Hur ska man kunna uppfylla regeringens krav på hur mycket man ska lära sig, när man sett sin pappa våldta mamma på natten innan man går till skolan? 

Det gäller att sätta det sorgliga åt sidan, poängterar hon. Annars går det inte att agera professionellt. Hon koncentrerar sig på att försöka lära ut så mycket det går; framför allt läsning, skrivning, matematik och sociala förmågor. 
   Nu när två tredjedelar av första skolåret gått måste hon pusha lite extra; med en ny lärare i tvåan ökar de akademiska kraven. Det blir ingen tid alls för lek nu. Men hon bryter ner regeringens standard, anpassar den efter just de här barnen och ger dem extra tid för allamoment  
  – med målen i sikte, men i vetskap om att de inte kommer att nå dem. 
   Det innebär problem för skolan. Två gånger om året kommer inspektörer och bedömer och och ”betygssätter” skolan efter elevernas resultat, från A 
  –E där A är bäst. Skolans betyg publiceras offentligt. 
   – Vår skola får alltid D och E. Standarden är helt enkelt för hög för våra barn. Vi hade nyligen en inspektör som tittade på all undervisning i matematik under två dagar. Han tyckte den var bra, men konstaterade att barnens resultat inte var tillfredsställande. Vi kan inte göra mer än vad barnen kan ta emot. 
   Mitt i lektionen får Lewis lämna gruppen. Mrs Reft har märkt att han fipplat med kardborrbanden på sina skor. Det stör arbetsron. Lewis ställer sig vid sidan av på mattan  
  – men ljudar fortfarande orden som Mrs Reft pekar på. Samtidigt väger han från ena benet till det andra och gungar i sidled. 
   Där står han kvar när Mrs Reft lägger på ett tätskrivet overheadark med rubriken The Children who live on Planet Food. En hel sida text om Jo Jo Wong som bor i Kina och äter sötsurt fläsk med pinnar för att bli stark, och liknande meningar om barn från flera andra länder. 
   – Ryan har jobbat hårt. Du får ta pekpinnen. Hitta ordet ”lives”. Det finns på flera ställen, men det räcker med ett, säger Mrs Reft. 
   När Chloe ska hitta ”with” skuggar Mrs Reft textarket så det bara syns två rader för att det ska bli lättare. Lewis får också söka upp ett ord och bokstavera det. Well done. 

Samling på mattan med hela klassen. Dags att dela ut belöningar. Vilka barn har koncentrerat sig, job- bat bra, lyssnat, inte stört de andra, kunnat det de ska? Hur väl varje barn lyckats med skolarbetet syns i deras stämpelkort. Belöningarna börjar vid 50 stämplar. Då får man bronsdiplom inför hela skolan i regnbågssamlingen (mer om den snart). Vid hundra får de silver och en magisk penna och vid 150 guld och en bok med klistermärken. Barnen har hela skolåret på sig att samla ihop stämplarna. 
   I Class 4 delas det ut extra belöningar för alla som fått mer än 50 stämplar. 
   – Vi försöker bekräfta positivt beteende för att slippa hamna i en negativ spiral. Barnen möter så mycket skrik hemma ändå. Men det är jobbigt ibland att bara se det positiva, det är enklare att skälla, säger Mrs Reft. 
   De sociala förmågorna bestämmer vilka barn som är i Happy Pot och Sad Pot, plastmuggar med en glad respektive ledsen mun på. Det är flest namnlappar i Happy Pot men det finns några i Sad Pot. För att komma in i Happy Pot måste de barnen först uppföra sig så bra att de kommer ur Sad Pot. Den som är i Sad Pot får inte heller några kunskapsstämplar. 
   Mohammed har jobbat hårt och fått ihop 90 stämplar. Han ställer sig framför klassen. Leah och Lewis ställer sig bredvid; de har fått 60 stämplar. 
   De andra barnen räknar och klappar 60 gånger för Leah och Lewis. Mrs Reft berömmer och ger dem varsitt klistermärke i form av en stjärna, som de genast sätter på tröjorna innan de går och sätter sig. 
   Sedan räknar och klappar alla 90 gånger för Mohammed, som också får en chokladöverraskning. 
   – Bra, duktig pojke. Nästa vecka får du silverdiplom om du är kvar i Happy Pot, säger Mrs Reft. 
   Väggarna i klassrummet är fulla av bilder på bokstäver, siffror, månader  
  – blandat med tänkvärdheter som ”I can because I think I can” och Abraham Lincolns citat ”Whatever you are, be a good one”. Där finns också en bild på lejonet Leo som talar om vad Class 4 arbetar med den här veckan: bland annat att ställa enkla frågor som börjar med Vad? Var? Vem? Varför? När?. Att ha två gäster i klassrummet är ett bra tillfälle att hitta på frågor till okända vuxna. Barnen delas upp två och två för att prata ihop sig om förslag till frågor. Sedan skriver Mrs Reft ner en del av dem på en bärbar whiteboardtavla: Vad heter du? Var bor du? Vem är din bästa vän? När har du födelsedag? och Varför har du kommit till Nightingale? 
   – Vad kommer i slutet efter en fråga? Frågetecken. Bra. Hur stavar vi ”vän”? 
   Under tiden får Lewis två tillsägelser. Först för att han håller på med skorna igen, sedan för att han gör miner åt en kompis. Tre tillsägelser är gränsen; nu får han gå till Mrs Perry i grannklassen. 
   –Han försöker skaffa sig uppmärksamhet genom att bete sig illa och dra med sig kompisarna. Men det fungerar inte i den andra klassen, förklarar Mrs Reft, som tycker att hon måste använda sig av straff som utvisning och kvarsittning ibland. Trots att hon alltså egentligen hellre belönar och uppmuntrar. 
   Nästa steg är att jobba med frågorna i nivågrupper. Det finns fyra. Alla vet att Valparna är ”bäst” och Nyckelpigorna ”sämst”. Men man pratar inte om det, säger Mrs Reft. 
   –Det går att arbeta upp sig till en ”bättre” grupp, precis som man kan halka ner till en ”sämre”. Barnen accepterar det. 
   Valparna arbetar själva med att skriva ner sina frågor. Mrs Sian hjälper Nyckelpigorna och Mrs Reft finns tillhands för en tredje grupp. Den fjärde lyssnar i hörlurar på en lång, detaljerad historia om barnen på Planet Food, andra planeter i universum och olika sorters mat som är bra för hälsan. Meningen är att de samtidigt ska följa med i ett häfte med bilder och text. Bandet börjar med att en röst läser upp innehållsförteckningen. Bara Kimberley följer lydigt bandets instruktioner och pekar på bilderna som hon ”ska”, även om hon pekar planlöst. 
   –Det är inte så roligt att lyssna på band. Men jag vill inte hamna i Sad Pot. 
   Ten empty fingers! Mrs Reft räknar till 26, klassen ställer sig organiserat i kö. Det är dags för veckans regnbågssamling i stora salen. 

Class 4 sitter på rad, alldeles tysta ochstilla. Rektor Jan Toombs sveper in. Till tonerna av hissmusikversioner av ”Somewhere over the Rainbow” och ”Sounds of Silence” fäster hon namnlappar på en stor regnbåge på väggen. Målet är att alla barn ska vara på den varje vecka  
  – för där hamnar den som uppför sig bra, lyder sin lärare, lyssnar och arbetar koncentrerat. Vid varje terminsslut publiceras namnen på regnbågen i nyhetsbrevet till föräldrarna. 
   Resten av skolan kommer in på led. Salen fylls successivt av 178 barn mellan fyra och sju år. Alla lika tysta och stilla, bara en och annan hostning hörs. 
   Mrs Toombs delar ut bronsutmärkelserna. Inga silver eller guld i dag, konstaterar hon. Barnen som får diplom ställer sig framför de andra och får applåder. En pojke vill inte alls stå där, men får snabbt en tillsägelse: ”Sluta larva dig.” 
   Sedan ska ett barn från varje klass väljas ut till veckans Lunchtime Star. De som uppfört sig extra bra får sitta vid guldbord i matsalen och får sin lunch först av alla. Den klass där flest barn varit duktiga får som belöning ta hand om leksaksapan Marwin en vecka. Klassen med bäst närvaro belönas med stjärnor. Mer applåder. 
   104 barn har fått sina namn på regnbågen den här terminen. Det är bra, tycker Mrs Toombs, ”men nästa termin vill vi ha ännu fler, ni som är nära vet vad ni ska göra”. 
   –Man kan åka av regnbågen om man beter sig illa, men man kan också komma tillbaka på den igen. Fast det finns vissa barn som aldrig kommer upp, säger hon. 
   Samlingen tar 20 minuter. Sedan är det en kvarts rast. På gården finns hopprep och uppritade hagar, men Class 4 springer mest och jagar varandra. 

Arbetet fortsätter i samma grupper som förut. De som skriver frågor försöker följa Mrs Refts instruktioner om stor bokstav i början, mellanrum mellan orden och frågetecken på slutet. Och namn och datum högst upp på papperet. 
   –Ni ska själva kontrollera att allt finns med innan ni säger att ni är färdiga. Jag kollar också ert arbete sedan. Rita en bild på baksidan om ni hinner, säger Mrs Reft. 
   Det är mer oroligt och stimmigt i klassrummet nu. Barnen glider av stolarna, tappar pennor på golvet. Det blir fem Ten empty fingers innan det blir tyst och städat och Mrs Reft kan säga att de ska samlas på mattan för att ställa frågor till Lasse (fotografen) och mig. 
   Nuska svaren skrivas under frågorna. Med stor bokstav på alla namn och punkt i slutet på meningen. Sorlet stiger, rörelsen i klassrummet ökar och konflikter börjar märkas av. Mrs Reft och Mrs Sian sitter stilla och försöker få barnen att koncentrera sig, men skäller inte på någon. Till slut har barnen i de tre ”bästa” grupperna skrivit både frågor och svar och klockan närmar sig tolv. Snart lunchrast. 
   Ljudnivån stiger. Mrs Reft måste ta i ordentligt i sju Ten empty fingers och armarna i kors över bröstet innan hon lyckas få barnens uppmärksamhet: ”Städa undan, tvätta händerna och hämta jackorna.” Hon tar Lewis åt sidan och ber honom att försöka vara snäll och duktig under eftermiddagen, för då kommer Daniel. 
   Daniel har behov av särskilt stöd och det får han på förmiddagarna. Men på eftermiddagarna är han i klassen och har Mrs Sian som extra stöd. Om Lewis inte håller sig i skinnet ”smittar” han Daniel  
  – och Daniel kan inte kontrollera sitt temperament, förklarar Mrs Reft. 
   –Han kan få våldsamma utbrott, slänga saker omkring sig och bli farlig både för sig själv och andra. Det är väldigt känslomässigt jobbigt för de andra barnen. Vi har tvingats införa ”Class 4, red alert”  
  – då vet alla att de omedelbart måste lämna klassrummet för att Daniel kommer att få ett utbrott. 
   Lunchen består av varm mat, tillagad i skolans kök. Alltid kompletterad med grönsaker och efterrätt; skolan tycker det är viktigt med en hälsoprofil. Barn med arbetslösa föräldrar äter gratis, andra får betala ungefär 18 kronor per dag. 
   – Föräldrar som inte vill betala skickar med sina barn matsäck. Tyvärr består den ofta av snacks, chokladbitar och kolsyrade drycker, säger Mrs Reft. Barnen som har egen matsäck sitter vid eget bord längst ner i matsalen, medan de som är Lunchtime Stars sitter närmast dörren. Rektorn Mrs Toombs övervakar kön till matutlämningen. 
   Efter maten går alla ut på gården och leker.. Sista kvarten på rasten organiserar en vuxen en lek eller annan aktivitet med varje klass, för att få ihop gruppen igen och för att barnen ska lugna ner sig. 

Inne i klassrummet igen. En rasande arg Mrs Newman stormar in och ryter åt barnen att ställa sig i cirkel. När de lyder blir hon ännu argare för att de inte lydde henne ute på gården nyss, utan helt ignorerade henne och hennes ringlek. Nu kräver hon att alla ska säga förlåt och lova att inte göra om det. 
   Mrs Reft stöttar Mrs Newman och säger åt barnen att inte uppröra henne nästa vecka. Men hon ser lättad ut när Mrs Newman klampar ut igen och hon kan kolla att alla barnen kommit tillbaka efter rasten. 
   Efter förmiddagens akademiska arbete brukar eftermiddagarna ägnas åt praktiskt. Barnen behöver det, förklarar Mrs Reft. Under ämnet geografi kan klassen till exempel gå ut och titta på byggnader i närheten, jämföra med fotografier och följa enkla kartor. I naturvetenskapen gjorde de nyligen experimentet att gå in i en mörk skrubb och lysa på olika material med ficklampa, för att barnen skulle lära sig att man behöver reflexer i mörker. 
   – Egentligen skulle jag ha hunnit med stavning och skrivstil i dag också. Men jag måste släppa det, barnen skulle bli för stressade annars. 
   Istället blir det målning. Klassen har tidigare bekantat sig med konstnärerna Van Gogh och Kandinsky; resultatet sitter fint monterat mot en blå vägg. 
   –Det är bra för barnens självförtroende att vi sätter värde på deras bilder genom att sätta dem på väggen. Och att de verkligen får göra sina bilder själva. Om vuxna hjälper till för mycket får barnen inte samma stolthet för sitt eget arbete, säger Mrs Reft. 

I dag handlar det om den den brittiske William Turner, känd för sina romantiska landskapsmålningar i akvarell. Mrs Reft visar att två grundfärger som blandas förändras till en tredje  
  – och sedan får barnen i sina grupper arbeta med olika bilduppgifter. Bildskapandet pågår länge, klassrummet blir fullt av färg, silkespapper och tuschpennekorkar. Det är fredag strax före lovet och både barn och lärare är ordentligt trötta. 
   – För några år sedan kom regeringen med en ny strategi, Excellence and Enjoyment. På något sätt erkände de att barn är barn. Det kändes som vi lärare fick lov att vara mer avslappnade och göra vad vi tycker att barnen behöver. 
   –Nu kan jag låta barnen hålla på med bild en hel eftermiddag om de tycker om det. Förr skulle jag behövt ha en timme med något annat ämne. Jag tycker att man litar mer nu på lärares professionalitet än man gjorde tidigare  
  – även om man inte gör det fullt ut. 

Skoldagen är slut. Barnen har haft ännu en belöningsutdelning. Varje vecka spanar Golden Box inom något särskilt område  
  – som att sitta tyst vid lunchen eller arbeta lugnt vid borden. De som gjort det får välja en liten present ur den gyllene lådan. Ryan, som jobbat extra hårt den senaste veckan, har förtjänat att få guldöronen, förklarar Mrs Reft. 
   Efter den egna skolsången återstår bara att dela ut påsarna med två läxor. De som kom ihåg att ta hit sina läxpåsar efter förra veckans läxa får dessutom en karamell. 
   När Mrs Reft önskat barnen trevlig helg ser hon trött ut. Att vara lärare är att jobba dygnet runt, säger hon. Bara om hon lämnar landet kan hon känna sig riktigt ledig. 
   – Jobbet tar mycket tid, men jag älskar att vara lärare. Om jag inte gjorde det skulle det överföras till barnen. Jag tycker att barnen har det bättre här i skolan än de har hemma. Och även om deras beteende är frustrerande skulle jag inte vilja jobba i en skola i ett rikare område. Där får lärarna beröm för att eleverna är akademiskt duktiga, men barnen saknar både gnista och spontanitet. 

Annika Claesdotter 

Fråga

Vad skulle betyda mest för att din arbetsmiljö ska bli bättre?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin