Ingår i temat
Förskoleklassen
Läs senare

Hårt arbete i Visby

Det är en skakande upplevelse att arbeta med betong.
Men bara man vågar blir resultatet stentufft, visar Atheneskolans förskoleklass.

20 okt 2013

Foto: Sten Hammarstedt
Ploff. Mörkgrå betongblandning, tjock som muffinssmet, smackas ner i gjutformen.
Ploff. Ännu en rejäl klick röra förenar sig med den grå massan. Små händer, tryggt inkapslade i vita vinylhandskar, plattar ut smeten tills den når ända ut till kanterna.

– Det behövs mer, säger Arvid till arbetskamraten, som pinnar iväg till betonghinken med en orange plastmugg i högsta hugg.

”Arbetsledarna” Anna-Lena Johansson och Birgitta Näsström håller ett vakande öga på gjutningen men behöver inte lägga sig i särskilt mycket.

Atheneskolan ligger inte i en betongförort utan strax utanför Visby på Gotland, omgiven av träd och öppna gröna ytor. Inte ens på skolgården, som förskoleklassen delar med elever från ettan till nian, förekommer särskilt mycket betong eller asfalt.

Däremot finns det många konstigheter.

Mitt på skolgården står en dunge träd. De ger knappt någon skugga eftersom grenar och stammar består av rostiga armeringsjärn som naket sträcker sig mot skyn. Runt varje gren hänger ringar av sten, mjukt havsslipade strandfynd som någon borrat ett hål i mitten på. Vid närmare inspektion syns ett namn inristat på varje – svagt, svagt men fullt läsbart.

Två enorma tavlor hänger på en husvägg. Den ena ser ut att vara målad av Georgia O’Keeffe och den andra av Gustav Klimt. I själva verket är det barnen i förskoleklassen och lågstadiet som ligger bakom, under varje läsår jobbar de runt en känd konstnär och som en start på temat gör de olika delar av en känd tavla och pusslar ihop dem på väggen.

Mellan skolgården och parkeringen tronar en stadig betongmur. Det behövs inte speciellt mycket fantasi för att gissa hur trist och oinspirerande den en gång varit. Det var innan alla elever på skolan fick uppdraget att måla bilder på temat: Vad betyder Atheneskolan för dig? Bilderna fick sedan inspirera en graffitikonstnär som införlivade några av dem i en klatschig målning. Nu är muren ett konstverk, en explosion i färger och bilder.Foto: Sten Hammarstedt
– Ser du regnbågen? Och flaggan? Det är förskoleklassens bidrag, säger Anna-Lena Johansson.

På den stora gräsmattan ligger fyra gotlandsruss av betong – i ett tidigare liv var de trafikhinder – och det finns även en liten kryddträdgård och en labyrint av stenar. I en rabatt med buskar träder färgglada mönster fram under gruset, där ligger några betongplattor med mosaik. Ganska snart ska de få sällskap av fler.Foto: Sten Hammarstedt
Birgitta Näsström är fritidspedagog och bildlärare och arbetar tillsammans med förskolläraren Anna-Lena Johansson i förskoleklassen, som passande nog håller till på avdelning Picasso. Men de arbetar även tillsammans med alla andra lärare och barn i lågstadiet genom olika verkstäder, varav en återkommande brukar vara något som kallas levande verkstadsstation.

I dem skapar de tillsammans. De utgår från olika teman och väver ihop dem med barnens idéer. Det handlar om upplevelser och att använda alla sinnen, att samarbeta och lära sig något nytt. Vägen är ofta viktig-are än målet – och ibland kan materialet vara viktigast. Men det handlar också mycket om att ta fram allas potential – att alla kan!

– Vi vill ge barnen olika verktyg och redskap för skapande tekniker. Men målet är också att de ska ha med sig sin fantasi när de blir äldre, säger Anna-Lena Johansson.

Hon pratar om att yngre barn oftast har det i sig naturligt att de vågar och vill och inte har hämningar. Äldre barn vill, till exempel, måla ”verkligt” när de ska måla. De känner lättare prestationsångest eftersom de kanske har en bild av hur resultatet ska bli och blir besvikna om det inte blir så.

– Men vilken lycka när man inser att det kanske inte behöver bli som man först tänkte – att det kan bli bra ändå – eller ännu bättre, säger Birgitta Näsström.

Dagens betongarbete kan skyllas just på en levande verkstadsstation – och till viss del på att utemiljön behövde piffas upp ytterligare. Förra läsårets tema var matematik där alla, från förskoleklass till trean, arbetade med ämnet i olika verkstäder och i den levande verkstadsstationen handlade det om former och mönster. I förskoleklassen började de se mönster överallt. De letade efter dem i naturen när de var ute på promenad och hämtade kottar, stenar, pinnar för att skapa fler. Inomhus vimlade det också av dem. Lägga pärlplattor, till exempel, hur mycket mönster är det inte i det?

När alla klasserna sedan skulle göra något gemensamt födde Birgitta Näsström idén att göra mosaikmönster i betongplattor. Hon hade inga förkunskaper men tog reda på hur det gick till och upptäckte att det inte var så svårt.Foto: Sten Hammarstedt
– Man måste våga prova! Om det blir fel är det inte hela världen. Man kan ju testa själv först om man är orolig men jag tycker att det är okej att göra det i barngruppen. Då blir det en gemenskap, det blir spännande – hur ska det här bli?

Anna-Lena Johansson är numera lika förtjust i materialet som sin kollega.

– Men först trodde jag att det skulle ta mycket längre tid och vara krångligt, säger hon.

Däremot tvekade hon aldrig över att prova. Hon tycker att man som pedagog måste våga testa och att man måste låta barnen göra det också. I stället för att oroa sig försöker hon så tidigt som möjligt lära barnen hantera saker. Alla i förskoleklassen använder, till exempel, limpistolen när de vill och på egen hand. De har fått en noggrann genomgång på hur den hanteras och nu klarar de det.

Dels sparar det mycket tid, barnen slipper vänta på hjälp, men det ger dem också självförtroende. Känslan av att kunna själv.

Anna-Lena Johansson pratar om att ge frihet inom ramen. Det kräver att man som pedagog är väl förberedd när en skapande aktivitet ska genomföras. Allt ska vara framdukat, välplanerat samtidigt som man måste vara lyhörd och kunna improvisera – däremot inte springa och leta efter saker som redan borde stå framme.

– Jag försöker utgå från barnens behov och vara flexibel men ändå styra upp det hela så det inte blir läskigt att prova, säger hon.

Ett projekt börjar alltid med en installation. I dag ligger sönderslagna, olikfärgade kakelplattor i ett mönster på en djupblå sammetsduk och i mitten står ett par värmeljus och sprider ett sken. Barnen får gissa vad de tror att de ska göra, det går ganska snabbt eftersom de kör en favorit i repris.

Birgitta Näsström går igenom alla moment och sedan delas barnen in i grupper på två och tre.Foto: Sten Hammarstedt
Varje grupp drar ett papper i färg och får också ett vitt papper med en tallriksstor cirkel. Barnen river det färgade pappret i småbitar och klistrar sedan delarna i ett mönster i den vita cirkeln. Det blir en sol, blomma, klocka, figur – eller bara ett snyggt mönster.

Birgitta Näsström uppmanar dem att tänka utanför ramarna, en sol behöver inte vara gul – den kan vara grön eller röd. När bilden är klar får varje grupp kakelplattor i samma färg som mönstret.

Sedan åker hammaren fram.

– Varför tror ni att vi ska vika en tygkasse runt kakelplattan när vi hamrar, frågar Birgitta Näsström.

För att småbitar inte ska ”skvätta” i ögonen, kommer någon på.Foto: Sten Hammarstedt
Bankandet börjar. Först försiktigt, sedan hårdare och snabbare. Kassen viks upp, det är lite som att öppna en present – och bitarna synas under skratt och rop. De är lite för stora, bäst att hamra lite till.

När det är färdighamrat är det dags att ta sig an gjutformarna. De är gjorda för just betong och är runda och genomskinliga. De åker på smörj med hjälp av en svamp och lite matolja.

Bilden i cirkeln fungerar som mall och läggs under gjutformen, nu är det bara att lägga kakelbitarna efter mönstret på pappret. Men vänta förresten – det gäller att tänka. Eftersom botten på formen kommer att vara uppåt måste kakelbitarna läggas med den färgade sidan nedåt om de ska synas.Foto: Sten Hammarstedt
För att inte kakelbitarna ska glida i formen när betongen hamnar över, sätts en bit ”kludd” på varje skärva. Häftmassan är lätt att pilla bort när plattan har torkat.

Sist men inte minst får alla grupper en bit hönsnät, som viks så att den går ner i formen, över kakelbitarna. Det kallas för att armera. Birgitta Näsström förklarar knepet med armering, att man måste göra det för att betong ska bli hållbart. Det gäller även stora hus – men då använder man sig inte av hönsnät utan av armeringsjärn och balkar.

Äntligen är det dags att dra på de magiska vinylhandskarna, nu ska det blandas betong. Händerna måste skyddas från betongen – däremot är den väldigt lätt att tvätta bort på kläderna om man råkar drälla lite.

Alla går ut. En skottkärra kommer lastad med en hink med lite vatten, en betongsäck och en slagborrmaskin. Det måste vara en slagborr, en vanlig borrmaskin är inte stark nog. En pinne funkar också bra att blanda med men det tar mycket längre tid.

Birgitta Näsström häller betong i vattnet, hon ber barnen hålla sig undan för det är inte bra att andas in dammet eller få det i ögonen. Hon går på känn, säger att de kan hälla i lite mer efterhand.Foto: Sten Hammarstedt
Lovisa håller ett stadigt tag i den stora borren och vibrerar i hela kroppen när hon vispar runt i betongsmeten. Det ser skakigt men kul ut, alla vill prova. Betongen är ytterst välblandad när det är dags att hälla den i formarna. Nu måste de arbeta någorlunda snabbt. Om en stund börjar betongen brinna, berättar Birgitta Näsström, det betyder att den stelnar.

– Vi kan gå ut och känna på dem lite senare, då ska ni få se att plattorna är varma. Men vi måste vänta några dagar, ett par minst, innan vi kan ta ut dem ur formen.

Barnen lyssnar med ett halvt öra, arbetet är redan i full gång.

Ploff. Mörkgrå betongblandning, tjock som muffinssmet, smackas ner i gjutformen.

Ploff. Ännu en rejäl klick röra förenar sig med den grå massan.

Det är inte säkert att plattan kommer att bli precis som det var tänkt – men vad gör det? Det viktigaste är att våga och dessutom verkar vägen vara viktigare och roligare än själva målet.

Om levande verkstad

Levande verkstad kan sägas vara en metod för att frigöra den skapande förmågan och den grundades av den amerikanska konstnären och pedagogen Adelyne Cross-Ericsson, som kom till Sverige i slutet av 50-talet. Pedagogiken har sitt ursprung i den tyska Bauhausrörelsen och senare The New Bauhaus från 30-talets USA.

Flera lärosäten i Sverige har utbildningar inom levande verkstad, Anna-Lena Johansson och Birgitta Näsström gick en kurs vid Linnéuniversitetet i Växjö.

I de levande verkstadsstationerna arbetar de med en mängd olika material och uttrycksformer, som tyg, färg, lera, naturmaterial, musik, rörelse och drama.

Foto: Sten Hammarstedt

Alla artiklar i temat Förskoleklassen (25)

Fråga

Vilken inskolningsmetod använder ni i er förskola?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin