Ingår i temat
Gruppdynamit
Läs senare

Hej kompis!

Hjulutflykten är vårterminens höjdpunkt på förskolan Myrängen. Men vägen dit börjar redan under höstterminens trygghetsperiod. Då läggs grunden till en barngrupp där alla är kompisar.

22 aug 2015

Anders G Warne
Att ta på sig en gul reflexväst är inte alltid så enkelt. Särskilt inte om man har en ryggsäck på ryggen. Flera av barnen på trappan till förskolan Myrängen i Huddinge kämpar med uppgiften men får ingen praktisk hjälp av de vuxna. I stället uppmanas de att fråga en kompis. Något som visar sig fungera finfint. Alla ”Kan du hjälpa mig?” bevaras med ett ”Ja” av en eller flera kompisar och strax är trappan fylld av små grupper av barn som hjälper varandra.

– Vi vill att de redan nu upptäcker sig själva och kompisarna som resurser. De kommer få färre och färre vuxna runt omkring sig ju äldre de blir, säger förskolläraren Anna-Lena Höglund.

Till slut är det bara två pojkar kvar på trappan. De brottas tillsammans med en ovanligt motsträvig väst och efter en stund rycker Frida Forsberg in och hjälper dem att reda ut problemet. Med västarna på kan pojkarna ansluta sig till resten av basgruppen som nu samlats på ett led vid grinden. Alla med någon form av hjulsak med sig. Det är nämligen dags för den årliga hjulutflykten. Att man på en hjulutflykt har något med sig som har ett hjul är ju ganska självklart om man inte hör fel och tror att det är dags för julutflykt så här framåt vårkanten.

– I år när vi började prata om att ha en hjulutflykt frågade ett barn varför vi inte i stället skulle ha en påskutflykt med tanke på årstiden, berättar Anna-Lena Höglund och skrattar lite åt klurigheten.Anders G Warne
Vilken sorts hjulsak som barnen har valt att ta med sig varierar. Från cyklar och sparkcyklar till leksaksbilar och en sagovagn med tillhörande draghästar.

– Vad har du för hjul med dig Eddie, frågar Anna-Lena Höglund en treårig pojke som står bredvid henne.

– Jag har en enkrona. Den kan rulla, svarar Eddie och demonstrerar hur bra kronan rullar.

En annan kille, Edward, visar lika glatt upp sina ”hjul” som han har nedpackade i ryggsäcken: Oreokakor. De kan också rulla.

– Vi har pratat mycket om hjul. Vad är ett hjul, varför rör sig cykeln, vad är det som rullar, finns det andra hjul än de uppenbara, som till exempel kugghjul. Sedan har alla själva fått välja vad de vill ta med på utflykten. Det är roligt att se att alla är så nöjda och trygga med sitt beslut och att ingen ifrågasätter vad någon annan har valt, säger Anna-Lena Höglund medan hon väntar på att alla ska bli klara att lämna gården.

– Är ni redo kompisar? ropar Frida Forsberg till slut till det förväntansfulla ledet och får ett rungande ”Jaaa!” till svar.

– Då går vi. Tänk på att hålla i era hjulleksaker och inte cykla förrän vi har kommit ner för backen till skolan.

På andra sidan Myrängsskolan, det vill säga ungefär fem minuter från förskolan, möts två gångvägar i en skogsdunge. Mitt i korset finns en liten gräsplätt. Hälften av barnen slår sig snabbt ner i gräset och börjar packa upp sina ryggsäckar.

– Nu är det fika, ropar de till alla som vill höra på trots att utflykten knappt har börjat.

Men de vuxna låter dem hållas, var och en får äta sin medhavda matsäck när den vill. Resten av barnen cyklar runt en stund och använder gräsplätten som rondell – Tänk på att hålla höger så ni inte krockar! – innan de ansluter till fikat. Att utflyktens slutmål är inom synhåll från förskolan verkar inte bekomma någon. Tvärtom är det rätt praktiskt. När Tim kommer på att han har glömt sin hjulsak kan Jakob Mannheimer följa med honom tillbaka till förskolan och hämta den. När de efter stund återkommer visar Tim stolt upp var det var han glömde: En egenhändigt skapad lådbil.Anders G Warne
Ganska snart börjar barnen låna saker av varandra. Någon som inte är så duktig cyklist får testa någon annans cykel med ett rätt vingligt resultat. Övriga får hjälpas åt att plocka upp ekipaget ur diket några gånger. Men det går bra. De som har med sig leksaksbilar bygger en bana till dem med hjälp av pinnar och får snart sällskap av sagovagnen med hästarna.

Några flickor vänder upp och ner på en cykel och studerar kugghjulen och kedjan ordentligt tillsammans med Anna-Lena Höglund. Några andra barn diskuterar med Frida Forsberg vad som skulle fungera om inte hjulet fanns och hur man då skulle kunna ta sig någonstans. Fast just det sistnämnda tycker inte barnen är något större problem med lösningen mitt framför ögonen på dem i form av en leksakshäst. Fanns det inga hjul kunde man ju alltid rida på en häst om man ville någonstans.

Stämningen under hela utflykten är påfallande hjälpsam och konfliktfri. Alla är villiga att leka med alla, låna ut sina saker och måna om varandra. Något som Anna-Lena Höglund och Frida Forsberg efteråt, när de sitter ner en stund och utvärderar utflykten, tror skulle kunna sett annorlunda ut om hjulutflykten hade skett i början av läsåret i stället för i slutet.

– Då hade det nog varit fler konflikter och barnen hade nog inte lika villigt lånat ut sina saker, säger Frida Forsberg.

– Ja, de hade nog inte haft lika stor acceptans för varandra eller varit lika trygga i gruppen, håller Anna-Lena Höglund med.

Att det blev så bra som det blev i dag är dock ingen slump utan resultatet av ett medvetet arbete. Liksom på många andra förskolor jobbar man här med att få till en sammanhållen och trygg grupp. Med den skillnaden att man här kanske är ännu mer genomtänkt och noggrann i det arbetet.

I början av varje läsår genomför man något som kallas för trygghetsperioden. Då håller sig varje basgrupp, som förskolans tre avdelningar kallas för, för sig själv. Detta för att barnen inte ska få för många relationer att hantera. Under perioden genomför personalen många gruppstärkande styrda aktiviteter där barnen ska kunna delta utan att riskera att misslyckas. Tiden för fria aktiviteter och fri lek är mycket begränsad.

– I början av trygghetsperioden har vi inte så mycket material framme utan vi plockar fram det efter hand och introducerar det i grupp, berättar Frida Forsberg.

– Tanken med perioden är att alla barn ska bli trygga och säkra i sin basgrupp, förklarar Anna-Lena Höglund.

Varje dag är minutiöst planerad och upplägget är detsamma dag efter dag under perioden. Vad varje person i arbetslaget gör står nedskrivet minut för minut i planeringen. Till exempel är det samma person som har hand om samlingen varje dag, medan någon annan alltid är ansvarig för lunchen och någon tredje för vilan. Detta för att barnen aldrig ska känna sig osäkra på vad som ska hända. De som inte leder en viss aktivitet har till uppgift att se till att inte någon hamnar utanför. Målet är alla barn ska känna sig delaktiga i gruppen och att inget barn, inte ens för en endaste liten minut, ska känna sig otrygg eller osäker.

– Därför gör vi ganska mycket samma sak under denna här perioden. Det blir många upprepningar. Till slut kan man nästan känna sig lite trött på det men när man vet varför man gör det, vad resultatet blir, är det ändå värt det, säger Anna-Lena Höglund.Anders G Warne
Trygghetsperioden håller på tills alla barn känner till alla rutiner och klarar av att rutinerna ändras utan att det blir otryggt. Det brukar ta mellan fem och åtta veckor. Sedan är det dags att lätta på den hårda styrningen.

– Ja, lika viktigt som det är att vi håller minutplaneringen den första tiden är det att vi sedan släpper den. Annars skulle barnen slå sig fria, konstaterar Anna-Lena Höglund.

– Men om vi får in ett nytt barn mitt i terminen, efter att vi har lämnat trygghetsperioden, kör vi en ”lightversion” med mer styrda och gruppstärkande aktiviteter igen, säger Frida Forsberg.

Inspirationen till arbetssättet kommer dels från den så kallade FIRO-modellen, dels från förskolepsykologen Gunilla Guvås utvecklingsteori. Efter trygghetsperioden, eller som den kallas i modellen, tillhöra-fasen, kommer rollsökningsfasen.

– Då är det viktigt att vi ger barnen de verktyg som de behöver för att lösa de konflikter som uppstår, säger Frida Forsberg.

– Under den perioden jobbar vi ännu mer med att se varandra och samarbeta och hjälpa varandra utifrån den trygga grund som vi har byggt upp under trygghetsperioden, utvecklar Anna-Lena Höglund.

Belöningen kommer sedan, när rollsökningsfasen övergår i samhörighetsfasen. Då fungerar gruppen igen och barnen blir inte bara delaktiga utan också drivande i verksamheten.

– Det är till exempel inte vi som bestämmer att vi ska en hjulutflykt varje år. Det är barnen. De äldre brukar börja fråga efter den när våren kommer och får med sig de yngre. Sedan planerar vi tillsammans när och hur den ska genomföras, berättar Anna-Lena Höglund.

– Det roliga är när barnen vänder på rollerna och börjar påminna oss om att inte glömma att ta med en hjulsak, säger Frida Forsberg med ett leende.

Ett annat tecken på att arbetet med att skapa en välfungerande, trygg och drivande grupp har lyckats är att det är väldigt viktigt för barnen att alla kan vara med när gruppen ska göra något särskilt tillsammans.

– I år pratade de om det hela tiden medan vi planerade hjulutflykten. Alla skulle kunna vara med. Det var jätteviktigt, säger Frida Forsberg.

Och det lyckades nästan. Bara ett av tjugofem barn saknades i dag.


Fotnot: Fundamental Interpersonal Relations Orientation (FIRO) är en relationsteori som presenterades 1958 av den amerikanske psykologen Will Schutz.

Här kan du se en film om hur förskolan Myrängen arbetar under trygghetsperioden:

https://drive.google.com/ file/d/ 0B5Wqd-GBAkOHud3RNOHR1cFU3ckE/edit?pli=1

Sk%c3%a4rmavbild%202015-05-26%20kl.%2016.07.14.tif

Alla artiklar i temat Gruppdynamit (6)

Fråga

Vilken inskolningsmetod använder ni i er förskola?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin