Ingår i temat
Förskoleklassen
Läs senare

Hennes språk är ”jättecoolt”

En tuff utmaning tyckte förskoleklassens lärare när de skulle ta emot ett barn som både behöver hjälp att röra sig och kommunicera. Men oron visade sig vara onödig.

16 feb 2015

Foto: Lasse Halvarsson
Morgonens rast går mot sitt slut. Det är strax dags för barnen från Lillhagsskolans förskoleklass i Gävle att lämna den grå himlen bakom sig och åter samlas under det gula lampskenet i klassrummet. Dessförinnan fångar sexåriga Louise, som sitter i rullstol, förskolläraren Linda Östlunds uppmärksamhet i tamburen.
– Linda, Louise har en fråga till dig, säger specialpedagogen Anna Lindström till sin kollega.

Eftersom Louise inte kan tala verbalt på grund av en cp-skada får Anna Lindström upprepa de ord hon pekar ut på sin så kallade blisskarta. En sorts kommunikationskarta där symboler och bilder ersätter ord och begrepp. Louise, som har svårt att kontrollera sina handrörelser, har en laserpekare fäst i ett pannband för att peka med på kartan som är fastklistrad på rullstolens bricka.

– Boken … läsa boken? säger Anna Lindström i långsam takt allteftersom Louise pekar ut ett nytt ord.

– Vill du låna hem den, undrar Linda Östlund. Absolut Louise, då får du låna den. Är den spännande?

Louise nickar och riktar lasern mot ordet ”farlig” medan Anna Lindström håller upp det mörka bokomslaget till Den försvunna staden. Louise och Linda Östlund hinner börja prata om huvudpersonen Rian och ”alamandrarna” men avbryts när ytterdörren åker upp och resten av barnen kommer in från rasten, rödrosiga om kinderna och med en kylig vindpust i hasorna.

– När barnen går ut på morgonrasten brukar Anna passa på att göra toalettbesök och sådant med Louise så att hon inte missar lektionstid, förklarar Linda Östlund.

En stund senare går hon igenom nästa moment i klassrummet framför barnen som samlats kring två stora, ovala bord. Dagens aktiviteter är uppskrivna på whiteboardtavlan i kronologisk ordning med blissbilder intill som symboliserar aktiviteterna. En av bilderna visar en klocka vilket betyder ”egen tid”. Det ska ena gruppen göra härnäst. Den andra halvan ska pyssla med pärlplattor i ateljén intill klassrummet. Pysselgruppen reser sig för att gå in i nästa rum och sätta sig vid två bord täckta av mörkblåa, vitprickiga vaxdukar. Vid det ena slår sig mest pojkar ned, vid det andra bara flickor. Louise rullas in till det senare närmast fönstret där Flora, Ella och Sanna sällskapar. Anna Lindström sätter sig på en stol bredvid och håller upp vita pärlplattor i olika former. Louise väljer den med sex kanter och riktar laserpekaren mot ordet ”känna”.

– De är lite vassa. De känns så, säger Anna Lindström medan hon för Louises hand över pärlplattans plastiga piggar.

Linda Östlund har fullt upp med att gå emellan klassrummet och ateljén för att hjälpa barn med allehanda saker. Under tiden sätter Anna Lindström pärlor i olika färger på plattan samtidigt som hon ger Louise flytande näring via en slang som är fäst i hennes mage. Louise har svårt att äta med munnen och får bara i sig smakportioner när hon äter i matsalen med de andra barnen, därför måste hon sondmatas fem gånger om dagen.

– Två … svarta … Ska jag fortsätta med svart? Nähä? säger Anna Lindström.

Svarta pärlor följs av rader med rosa, blåa och gröna. När bordskompisen Flora kommit halvvägs med sin hjärtformade platta som går i en brun-rosa skala lutar hon sig mot Louise.

– Louise, får jag följa dig till maten? frågar hon och får ett ”vet inte” till svar efter att ha böjt sig över blisskartan för att se var laserpekaren hamnar.

Strax därefter frågar Ella samma sak och får ett likadant svar tillbaka. Båda umgås mycket med Louise och tycker att det är kul att få köra henne till matsalen i den andra byggnaden. Innan tidningen Förskolans besök berättade Linda Östlund om det imponerande samspelet mellan barnen och det räcker med en liten stund på avdelningen för att förstå vad hon menade. Barnen har lärt sig massor av blissymboler och tar helst inte hjälp av Anna Lindström för att prata med Louise. För kommunikationens skull sitter blisskartor på lite olika ställen runtom i lokalerna och en extra stor karta på väggen innan man går in i klassrummet.

– Det är hennes eget språk, det är jättecoolt! säger Sanna även om hon medger att det är svårt.

– Liite, men man kan lära sig!

Specialpedagogen Anna Lindström var förskollärare innan hon vidareutbildade sig för några år sedan. Eftersom hon har erfarenhet av barn som behöver använda sig av blissymboler fick hon erbjudandet att arbeta med Louise förra året. Från Louise femårsgrupp följde hon sedan med till förskoleklassen på Lillhagsskolan. Linda Östlund minns att hon var nervös och osäker innan Louise skulle komma till klassen. Hon trodde att det pedagogiska arbetet skulle bli svårare med ett barn som inte kan kommunicera på samma sätt som de andra barnen.

– Det handlar om mina krav på mig själv. Att jag vill kunna göra det absolut allra bästa, säger Linda Östlund.

Hon blev genast lugnare när hon fick träffa Louise innan terminen började. Kommunikationen fungerade bra och genom att Linda Östlund pratade med förskolans personal fick hon en bättre bild av vad som väntade. I grund och botten är det ingen skillnad på att arbeta med Louise jämfört med de andra barnen, tycker Linda Östlund.

– Jag tänker att alla barn behöver olika saker och träna på det de behöver träna på, det är inte samma för alla. Man måste anpassa för alla så gott det går och utmana dem på det sätt de behöver, säger hon.

Som förskollärare behöver man utmaningar, anser Linda Östlund. Efter att ha haft Louise en termin känner hon att hon har vuxit i sin yrkesroll. Det som förut var nervöst och osäkert klarar hon nu utan problem, vilket har lämnat en känsla av tillfredsställelse och en ny insikt.

– Att man inte ska vara rädd för att prova saker och misslyckas. För det är så man lär sig.

Två gånger varje vår träffas de femåringar som ska börja i förskoleklassen och oron för att Louise skulle ha svårt att komma in i gruppen visade sig vara obefogad. Det var förstås lite nervöst och blygt i början, men så var det ju mellan alla barn, berättar Linda Östlund. När barnen väl lärde känna varandra hade inte Louise svårare att få kompisar än de andra trots att hon inte kan tala verbalt.

– För dem är hon ju en i gänget. Sedan är hon inte med på allt eftersom vissa grejer tar längre tid, men det mesta, säger Linda Östlund.

Den allra största förberedelsen utöver blisskartornas intåg på väggar och bord var att se över miljön. Inget litet jobb. Borden flyttades bland annat från fönstren så att rullstolen kommer runt dem, nya backar köptes in för att kunna ställa in saker i skåp och därmed undvika att blockera golvet. En speciell arbetsbänk upprättades även för Louise.

– Det är nästan som att man måste tömma rummet och göra en ritning så att man inte blir låst i sitt tankesätt, säger Linda Östlund med facit i hand.

Under sommaren installerade hantverkare dörrknappar, toaletten byggdes om och plattor monterades under klätterställningen för att barn med rullstol ska kunna vara med och leka. När det gäller undervisningen är det egentligen bara idrotten som specialanpassas, berättar Linda Östlund. Anna Lindström springer runt med Louise rullstol vid bollekar och hinderbanor anpassas för att fungera även för rullstol. Lärarna är måna om att Louise ska kunna vara med på allt. De anpassar utflyktsmål efter framkomlighet, men har inte behövt välja bort något tema eller någon uppgift som de annars skulle göra utomhus. Blir något krångligt att genomföra på den sedvanliga platsen tänker de om utan att syftet överges. Någon gång har de antagit utmaningen att gå uppför en stenhäll.

– Då är vi tre vuxna som har hjälpt till och dragit upp rullstolen, säger Linda Östlund.

Utöver att det har blivit en extra resurslärare i klassrummet är det annars inga större förändringar än mot året innan.

– Det skulle vara att vi har fört in blissbilderna i samlingsschemat, tidigare hade vi egenritade bilder. Men jag kommer att fortsätta med blissbilder sen. Eftersom Louise kommer att gå på skolan är det bra att mindre barn också får lära sig språket, säger Linda Östlund.

Pysselstunden är över och Linda Östlund får börja stryka pärlplattorna som är klara. Den pysslande gruppen ska gå upp till biblioteket. Fritidspedagogen Mia Östlund, också hon förskollärare i grunden, tar hand om dem under den stunden. Framme i det luftiga biblioteket sätter sig barnen i ett hörn med bänkar täckta av kuddar i olika färger. De drar för ett skynke och skapar en egen liten läshörna. Mia Östlund slår sig ned på en pall bredvid en fåtölj där den som berättar om sin bok får sitta. Hon har samlat böcker i en tygpåse och tar upp dem slumpmässigt. Först ut är Alfons med styrkesäcken som Algot har läst.

– Alfons drömmer om att han är kung …inleder Algot i den rosa fåtöljen och berättar sedan både om handlingen och vad han tyckte.

Slutbetyget ges med tummen. Denna gång riktas den åt sidan, boken var sisådär. Efter Algots stund i rampljuset tar Mia Östlund fram nästa bok ur påsen, Den försvunna staden.

– Vem var det som hade lånat den här boken? frågar hon och ser Louise nicka glatt.

Louise rullas fram bredvid fåtöljen för att berätta om det hon hittills har hunnit läsa i boken.

– Plötsligt … ta bort … huset. Försvann huset? säger Anna Lindström vid hennes sida.

Louise nickar och fortsätter redovisa med blisskartan och Anna Lindströms hjälp.

– Var den läskig? frågar Love när Louise slutligen gjort tummen upp till boken genom Anna Lindström och får en jakande nick till svar.

Philip berättar om Matilda tältar innan det blir egen tid för att hitta nytt att läsa. Louise tar hjälp av kompisen Flora för att titta på böcker. Laserpekaren riktas mot en bok, Flora tar upp den och frågar om det var den Louise menade. Efter att ha granskat några bokomslag enas de om en tjock sagosamling.

– Nu ska jag bläddra, okej? frågar Flora och lägger boken på Louises bricka.

Mia Östlund ser leende på barnens samarbete.

– De hittade varandra ganska tidigt de här två. Det jag märkt på Flora är att hon har blivit så duktig på bliss, säger Mia Östlund.

Anna Lindström har tagit ett kliv åt sidan och tittar på böcker med andra barn. Hon håller avståndet, samtidigt som hon finns i närheten för att hjälpa till om det skulle behövas.

– Jag tänker att Louise måste få leka med sina kompisar utan att en vuxen är med hela tiden. Det blir ju på ett annat sätt när barnen leker tillsammans, säger Anna Lindström.

Samtidigt är hon noga med att Louise inte ska slippa undan ansvar. Om barnen har suttit och ritat och de andra barnen vill ta med Louise även fast hon inte plockat undan pennorna måste Louise stanna och vänta tills Anna Lindström plockat undan, precis som de andra barnen gör själva. Anna Lindström är ju hennes händer och fötter. Tanken är att det ska läggas ansvar på Louise på samma nivå som på de andra barnen.

– Hon är som vilken sexåring som helst som inte alltid orkar lyssna eller titta och som man måste påminna om saker, säger Linda Östlund.

Bibliotekstiden rinner iväg och det är strax dags för lunch. Flora hinner lyfta upp en sista titel från bokstället innan gruppen drar sig mot matsalen.

– Den här är jättebra Louise! säger hon men möts av en tveksam blick.

Louise har ju redan bestämt sig, härnäst ska hon fortsätta läsa Den försvunna staden.

Blissymboler

Bliss är ett system av symboler där ord och begrepp visas i bilder. Teckensystemet utvecklades ursprungligen på 1940-talet för kommunikation mellan folk som inte talar samma språk. I dag används det främst som ett kommunikationssystem för personer som inte kan tala muntligt. Blissystemet kan både presenteras på en pektavla och på papper. Om det kopplas till en dator i kombination med ett talsyntessystem kan meddelandet omvandlas till talad form.

Specialpedagogiska skolmyndigheten har en webbtjänst där alla godkända blissord finns för nedladdning. De hittas på blissonline.se

Källa: Nationalencyklopedin, Specialpedagogiska skolmyndigheten

Alla artiklar i temat Förskoleklassen (25)

Fråga

1 juli träder förskolans reviderade läroplan i kraft – har du hunnit sätta dig in i förändringarna?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin