Ingår i temat
Nyanlända
Läs senare

Hitta rätt förhållningssätt

Många nyanlända i samhället och förskolan, många nya möten människor emellan. För att få till dessa på ett bra sätt talas det om vikten av interkulturellt förhållningssätt. Men vad menas med det? Vi tar hjälp av en professor och en förskollärare.

09 aug 2016

Stockholms centralstation. Människor i rörelse och i väntan. Människor som talar olika språk och olika dialekter, som har olika bagage och olika saker i bagaget. Människor på väg – bort eller hem, människor på flykt.
Vi fångar Jonas Stier i farten. Han är professor i interkulturella studier och forskningsledare vid Högskolan i Dalarna och skriver under på att det råder förvirring då det gäller begreppet interkulturellt förhållningssätt. Trots att det förekommer flitigt i skolors och förskolors styrdokument, vet långt ifrån alla vad det innebär – och än mindre hur man gör.

Det är då de vänder sig till Jonas Stier. Ofta får han förfrågningar om föreläsningar eller utbildningar om interkulturalitet och lika ofta med förhoppningen att han ska ge en manual: ”Fem punkter – gör så här!”.

– Jag kan tycka det är lite naivt, det finns ingen uppsättning enkla tips. Vad man möjligtvis kan göra är att ta fram trubbiga verktyg, sedan är det upp till varje individ och situation vad som funkar, säger han.

Det är enklare att förklara vad ett interkulturellt förhållningssätt inte är:

– Det är att vara kategorisk, att generalisera. Att se en homogen grupp: ”Ni är alla smålänningar och därför är ni så där”. Eller att vara lyckligt ovetande, att utgå från att ”alla är vi människor och därmed som jag”, säger Jonas Stier.Inter betyder mellan, en ömsesidig process när människor möts. Kulturell är föreställningen om att människor representerar eller bär olika kulturer. Mångkulturell och inter­kulturell är två begrepp som förekommer tillsammans och ibland sammanblandas. Med mångkulturell menas ett samman­hang där ett flertal kulturer finns representerade men där de kan leva sida vid sida utan att ha nämnvärd interaktion. Interkulturell innebär däremot att personerna som finns i det mångkulturella sammanhanget möts och samspelar.

– Föreställningen är att det ofta uppstår krockar, svårigheter eller problem när bär­are av olika kulturer möts, det vill säga när man inte delar språk, koder eller normer, säger Jonas Stier.

– Samtidigt måste man förstå att mångkulturalitet är något vi själva skapar genom att säga att ”här finns det många olika kult­urer”. Jämför med utanförskap. Bara genom att använda det begreppet pekar vi ut att ”den där är utanför”.

Dessutom är det inte lätt att avläsa kulturer.

– Vi människor är mer lika än vad vi tror. Därför borde vi också fokusera på likheter eftersom olikheter ofta är kopplade till problem, säger han.

Det finns en mängd andra fallgropar med det interkulturella förhållningssättet förutom problem- eller olikhetsfällan. Till exempel kulturell hemmablindhet: ”De är/har kultur – inte vi!” Eller det kulturella soptunnesyndromet; när ”de” gör något dåligt beror det på kultur, när jag gör något mindre lyckat beror det på att jag hade en dålig dag – det vill säga individualisering. Viljan att främja tolerans kan också leda till en förstärkning av skillnader – exotisering.

– Till exempel, när man ska visa på mång­fald kommer man nästan alltid in på mat, kanske ger man uppmaningen: ta med mat från era hemländer! Men om man tänker ett steg längre – vad skulle man själv ta med och visa upp? Kanske inte det som man brukar äta till vardags och som egentligen representerar ens egen kultur mest, säger han.

En annan fallgrop är att oreflekterat tycka synd om människor: ”De har varit på flykt och har haft det så tufft”.

– Vi glömmer att de är kunniga, drivna och starka människor som även kan hjälpa oss. Men det är en svår balansgång, för samtidigt vill man bistå de som vill ha hjälp. Därför måste man försöka se varje individ och situation som unik, säger Jonas Stier.

Ändå – med tanke på alla olika fallgropar – tycker han att man måste tillåta sig att inte vara perfekt. Det är viktigare att våga fråga, våga förklara – vara tydlig – i stället för att hela tiden gå och oroa sig för att trampa fel.

Under förra läsåret höll Jonas Stier en ut­bildning i Stockholmsstadsdelen Rinkeby-Kistas förskolor, som ett led i deras utvecklingsarbete om ett interkulturellt förhållningssätt. Anledningen till att de hörde av sig till honom var just att begreppet förekom i styrdokumenten upprepade gånger – problemet var att ingen riktigt visste vad det betydde.

– Redan från början visste jag att jag inte ville komma in som en ”clown” och köra några föreläsningar. I stället utgick vi från förskolornas egen vardag och därför måste förskollärarna involveras – det är de som är experter på det området, säger han.

Kursen handlade om att få en förståelse för det interkulturella samspelet och hitta specifika situationer man ville tänka till extra runt. Det visade sig att flera avdelningar faktiskt redan hade jobbat fram ett förhållningssätt på egen hand – de insåg det bara inte själva förrän de formulerade det.

– Till stor del handlar det om självreflektion, säger Jonas Stier.

Husby i norra Stockholm. Barn i rörelse ute på gården, barn som leker, pysslar eller sjunger i en samling. Barn som talar samma men också olika språk, 99 procent har annat mod­ersmål än svenska. Barn som är bärare av olika kulturer men som också tillhör en och samma kultur: förskolan Solrosens.

Här arbetar Amna Sheikhomer, en av de för­skollärare i Rinkeby-Kista som deltagit i kursen om ett interkulturellt förhållningssätt.

– Kultur är det som folk har med sig i bagaget: det kan vara språk, olika erfarenheter, material. Det är däremot inte religion, säger hon och låter orden sjunka in innan hon fortsätter:

– Interkulturaliteten uppstår här på för­skolan, när barnen lär känna och interagerar med varandra.

För att se och förstå andra kulturer måste man även identifiera sin egen: Vad har vi för kultur? I förskolan Solrosen? Men också på de olika avdelningarna.

– Det skiljer, även om man tror att det är samma och det är sådant vi diskuterar, säger hon.

Kultur brukar vara starkt förknippat med språk. Amna Sheikhomer talar fem språk: svenska, engelska, arabiska, tigrinja och tigre – vilket förstås är en stor tillgång i arbetet. Samma sak gäller de flesta av kollegorna, de är flerspråkiga och som grädde på moset kompletterar språken varandra.

– Vi får använda tolk om det skulle behövas, men vi har faktiskt inte behövt det. Så stor språklig kompetens finns hos personalen, säger Amna Sheikhomer.

Även om det är en fördel att tala många olika språk och att vara insatt i flera kulturer finns det också nackdelar.

– Ibland blir det som om jag skulle vara en kulturbärare för hela Eritrea bara för att mina föräldrar råkar vara därifrån. Av praktiska skäl är det bra om jag kan hjälpa till när det blir språkförbistringar på andra avdelningar, när kollegor ber om hjälp. Men det får inte bli så att de från Eritrea alltid ska prata med just mig, eller bara har förtroende för mig när det är någonting. Jag jobbar ju med alla barn!

Fördelarna överväger ändå, tycker hon. Under utvecklingsarbetet blev det i diskussionerna tillsammans med kollegor från andra förskolor tydligt att många blandar ihop kultur och religion.

– Där hade vi kommit mycket längre i vårt förhållningssätt, säger Amna Sheikhomer och ger ett exempel:

”Min son ska inte lära sig stå vid spisen”, säger en pappa när sonen ifråga leker vid förskolans leksaksspis.

– Då måste man förstå att det har ingenting med religion att göra även om pappan hänvisar till det. Det har att göra med kulturen han har med sig, hans egen uppväxt. Men däremot måste vi förstås bemöta det.

Amna Sheikhomer säger att det inte är lätt. Man måste göra klart att barn inte kan förbjudas att leka på ett visst sätt och samtidigt respektera föräldrarna. Men det går, menar hon, det måste bara få ta tid.

Luciafirande är ett annat exempel då det interkulturella förhållningssättet gör sig akt­uellt.

– Det är inte alltid enkelt att förklara för föräldrar att Lucia i första hand är tradition och inte religion. Vårt förhållningssätt är därför: Vi har luciatåg. De som vill får vara med, men vi tvingar ingen. Det finns de som väljer att låta barnen vara hemma hela den dagen men ofta köper de argumentet: Låt i alla fall barnen vara med och titta!

Amna Sheikhomer tycker det är fel när föräldrar för tidigt pressar på barnen någon­ting. Själv är hon muslim och bär slöja, men det var något hon började med på gymnasiet och av eget val.

– Det är en ständig balans mellan ”för barnens bästa” och respekt för föräldrarna – för enligt läroplanen ska de ha inflytande på verksamheten. Det man kan göra är att förklara, förklara, förklara, säger hon och menar att man ska tänka på att förskola är en svensk företeelse vars motsvarighet inte finns i många andra länder:

– Ibland kan det kännas tröttsamt att behöva berätta att det inte bara är barnpassning, men man måste. Vi som har växt upp i Sverige, själva har gått eller har barn som har gått i förskolan har en helt annan förförståelse, säger hon.

Under kursen i interkulturella studier tog de fram en handlingsplan och nu betar de av ett strävansmål i taget för att det blir enklare att implementera. Ett sådant mål är att barnen ska mötas av positiva attityder till sitt språk och sin kultur och förutom att uppmuntras till att tala sitt eget modersmål sporras de också till att ta med sig saker hem­ifrån: kläder, material, foton – eller så googlar de tillsammans i förskolan efter bilder och musik. De tänker på miljön på avdelningen och hur materialet representerar olika kulturer. Vilka djur finns i leklådan, vilka dockor? Och så har de material som kan användas på många vis. Lego kan till exempel vara mångfald, det kan byggas på olika sätt, bli till olika maträtter eller hus.

– När man tar emot nya barn är det också ett led i att skapa trygghet, att skapa en miljö där de känner sig hemma, säger Amna Sheikhomer.

Det handlar också om att vara intresserad och uppmuntrande när barnen berättar eller visar något. Men samtidigt kan det ibland bli en balansgång när det uppstår kulturkrockar.

Till exempel när ett barn äter soppa direkt från tallriken och liksom slurpar i sig.

– Det ser förstås inte bra ut i våra ögon och första tanken är kanske att lära barnet bordsskick. Men samtidigt är det kanske just så de äter soppa i barnets hem, i den kulturen barnet har med sig. Då kan man inte döma ut det som fel. Vad man däremot kan säga är: ”här på förskolan brukar vi äta soppa med sked” – eller helt enkelt sticka åt barnet en sked och låta det prova. Man måste tänka att man gör det för barnets bästa, för att det inte ska utsättas för andras blickar eller kommentarer. Att det ska lära sig vår kultur och de olika koderna: Hemma äter vi soppa ur skålen, på förskolan och på restaurang äter vi med sked, säger Amna Sheikhomer.

Hon tycker att man i första hand ska se krockar som positiva, spännande och utvecklande:

Att få lära sig om andra kulturer hela tiden, från barnen, från föräldrarna.

Nyanlända i förskolan – vilka är de?

Vi har valt att kalla det här temat för Nyanlända. Ändå finns det ingen klar definition för nyanlända i förskolan, de kan vara barn till asylsökande, migranter, gästarbetare, studenter – eller till människor som har fått uppehållstillstånd.

Det är inte lätt att hålla reda på begreppen – men vi gör ett försök att bena ut vad som gäller:

Nyanländ kallas en vuxen som har fått uppehållstillstånd i Sverige och blivit kommunplacerad – personen är alltså inte längre asylsökande utan har fått rätt att stanna.

När vi pratar om nyanlända i skolan pratar vi däremot om något annat. I skol­lagen definieras en nyanländ elev som en som har varit bosatt utomlands, inte har grundläggande kunskaper i svenska språket, nu är bosatt i Sverige och har påbörjat sin utbildning här senare än höstterminens start det kalenderår hen fyller sju år. Detta alltså oavsett om för­äldrarna är migranter, asylsökande eller har fått uppehållstillstånd.

Migrant är någon som befinner sig utanför hemlandet, permanent eller tillfälligt, på grund av studier, arbete, anhöriga – eller kärlek. Flykting är någon som tvingats fly sitt hemland på grund av krig eller förföljelse. Det är viktigt att skilja på migranter och flyktingar, förutom för förståelsen för flyktingars situation har de också en juridisk särställning eftersom de har rätt till internationellt skydd. Asyl­sökande är den som tar sig till Sverige, åberopar flyktingskäl och söker asyl (skydd) här men som ännu inte har fått sin ansökan avgjord.

Eftersom det inte finns en definition för nyanlända i förskolan – till exempel i skollagen – kanske det är extra viktigt att tänka på vilka vi menar när vi talar nyanlända – för förståelsens skull. Talar vi om barn till nyanlända, asylsökande eller migranter? För trots allt måste tillvaron hemma skilja sig åt om föräldern går och väntar på besked om uppehållstillstånd, just blivit kommunplacerad – eller om de är gästforskare på ett universitet.

Fråga

1 juli träder förskolans reviderade läroplan i kraft – har du hunnit sätta dig in i förändringarna?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin