Läs senare

Hjälp oss eller lämna oss ifred!

KrönikaVi får veta att vi ska bli bättre på att undervisa men inte hur det ska gå till, skriver förskolläraren Erik Stenkula.

av Erik Stenkula
30 Apr 2018
30 Apr 2018
Erik Stenkula, förskollärare på Junibackens förskola i Linköping

Matematiken är rätt enkel. För sju år sen klubbades en ny skollag och i den bestämdes det som bekant att bara behöriga förskollärare ska undervisa i förskolan och att det minsann är förskolläraren som ansvarar för den undervisningen. ”Undervisa?” var det många förskollärare med mig som rynkade näsan och undrade.

Själv ogillade jag rätt länge att förskolan skulle bli mer lik skolan. Jag hade ju en gång gjort ett medvetet val. Blivit förskollärare och inte lärare som mina föräldrar var.

Nåväl. I dag ska vi inte bara stimulera och utmana barnens utveckling och lärande. Vi jobbar även med förtydligade strävansmål inom bland annat språk, matematik och naturvetenskap.

Och vad kom då den magsura Skolinspektionen fram till när de granskade oss fem år senare?

Ja, de pekade på att begreppet undervisning och hur vi bedriver den behöver bli tydligare. Dessutom behövde vi bli mer medvetna om vår undervisande roll i det direkta mötet med barnen. Antagligen flummade vi bara omkring där på samlingsmattan när Skolinspektionen kom och besökte oss.

De slår oss gärna till marken de där inspektörerna, men att hjälpa oss upp på benen igen med att svara på ett hur är inte deras bord. Det lämnar de oss gärna med.

2016 var andelen behöriga årsarbetare totalt sett i riket 41 procent. I Stockholm är antalet behöriga förskollärare inte ens 30 procent. Det är vi tappra själar, de heliga behöriga, som medan vi i ögonvrån ser hur alltfler av våra kollegor trillar ner för ättestupan sinsemellan får reda ut vad det här begreppet undervisning står för egentligen. För det kan varenda encellig amöba räkna ut. Blir det för stora skillnader mellan kraven vi får och möjligheterna vi har, ja vips har vi skapat en arbetsrelaterad psykisk ohälsa. Där är den enkla matten.

Inspirerande eller hur? Jag är övertygad om att ett projekterande arbetssätt kan vara en väg att få undervisningbegreppet lite mer konkret. Det borde verkligen vara en rättighet för alla chefer att ha en pedagogista vid sin sida. En som lyfter dig utanför din trygga box. Får dig att tordas se dig själv och din roll. Vad är det för metoder jag använder? Vilket innehåll har de? Utan pedagogista får du ta en tuschpenna och skriva allt på ditt långfinger. Det får bli ditt vapen ifall en skolinspektör smyger upp bakom din rygg och näsvist väser ”Vad är undervisning?”. Hjälp oss eller lämna oss ifred liksom.

Jag och barnen blev nyfikna på den där märkliga amöban. Är den till och med smartare än oss så att den lätt skulle kunna klå oss i memory?

Det finns liksom inga andra alternativ. Vi måste fortsätta bära varandra. Som när Michaela och
Sabina plötsligt stod framför mig med två clown­näsor i vår korridor och dansade.

Mest delat

  • Inga artiklar hittades

Rösta

Är du nöjd med er gård?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin