Läs senare

Hon kallar sig framtidsutvecklare

Pedagoger förtjänar ett erkännande för allt viktigt arbete de utför. Det är en önskan som har drivit Ylva Ellneby framåt i hela hennes yrkesliv som förskollärare, utbildare, specialpedagog och författare.

19 mar 2012

Foto: Svenne Nordlöv
Pedagoger förtjänar ett erkännande för allt viktigt arbete de utför. Det är en önskan som har drivit Ylva Ellneby framåt i hela hennes yrkesliv som förskollärare, utbildare, specialpedagog och författare. Hon spelar trummor, ukelele och elbas, har haft konstgalleri och sålt Marimekkotyger, jobbat med gatubarn i Buenos Aires och hjälpt Ikea att designa barnmöbler. Men det är inte för något av allt det här som hon har blivit känd. För även om hon inte själv tänker på det, så visst är hon en kändis – Ylva Ellneby. Åtminstone i förskolevärlden.

Att förskolläraren, specialpedagogen, talpedagogen, föreläsaren och författaren Ylva Ellneby har blivit en uppskattad och efterfrågad profil bland framför allt föräldrar och förskolepersonal beror inte heller på att hennes framträdanden är spektakulära eller att hennes tankar är särskilt revolutionära.

Ylva Ellnebys erkännande bygger på att hon tagit upp ämnen som redan engagerat och inte sällan oroat både föräldrar och förskolepersonal. Hon har satt ord på det de tänkt och sammanfört deras funderingar med forskning inom området. Men först har hon sett till att befria forskningen från sitt knöliga fackspråk och omvandlat det till begriplig svenska.

De samlade kunskaperna har hon sedan kryddat med sina egna tankar, erfarenheter och funderingar. En i sanning lyckosam kombination. Vid det här laget har det blivit tolv böcker, som alla främst haft sitt ursprung i de föreläsningar hon hållit, som främst haft sitt ursprung i hennes eget mångåriga arbete inom förskolan, som främst haft sitt ursprung i hennes egen tid i förskolan, som sexåring.

– Jag visste redan när jag själv gick i lekskola att jag ville bli förskollärare. Jag har aldrig velat något annat, berättar hon.

Foto: Svenne NordlövYlva Ellneby var bestämd, men hennes pappa ville annorlunda. Han som hade levt ett hårt liv som dräng och rallare hade senare med envis ansträngning läst in en ingenjörsexamen.

– Han hade gjort en klassresa och var fullt besluten att hans barn skulle bli något. Att jag då ville bli förskollärare var en missräkning. Vakta barn, det kunde ju vem som helst göra!
Istället ville pappan att hans dotter skulle bli stansoperatris – ett riktigt framtidsyrke, men Ylva Ellneby höll fast vid sin dröm. Att pappan ville annat gav snarare extra bränsle åt hennes framtidsplaner än tvärtom.

– Det har nog drivit mig en hel del, att bevisa för min pappa vilken viktig uppgift det är att arbeta med barn. Jag tror motståndet gjorde mig extra hängiven, att jag letade upp det värsta, det svåraste.

Pappans missräkning ledde alltså inte Ylva Ellneby enbart till den svenska förskolan utan också till att hon så småningom utbildade sig till specialpedagog och arbetade med barn i behov av särskilt stöd, här hemma liksom på flera andra håll i världen.

– Det var först när jag hade varit i Jordanien 1993, på Rädda Barnens uppdrag som min pappa begrep vad jag höll på med. Jag hade besökt barnhem, lekotek och förskolor i palestinska flyktingläger. Han läste min dokumentation och grät ”Aldrig tidigare har jag förstått vad du har sysslat med”, sa han. Och sedan sa han de viktiga ord jag längtat efter: ”Jag är stolt över dig”. Det är detta många av oss pedagoger längtar efter, ett erkännande av vårt viktiga arbete. Tyvärr är det ju likadant fortfarande. Trots att det är en högskoleutbildning har förskolläraryrket inte så hög status. Fortfarande finns det de som säger: Att jobba med barn – det är väl inget speciellt. Det finns politiker som fortfarande talar om dagis istället för om förskola.

Därför formulerade Ylva Ellneby om sitt yrkesval en smula. – Vid middagar, när folk frågade vad jag jobbade med, så sa jag att jag jobbade som framtidsutvecklare. Att jag jobbade med det som var grunden för allt som skulle ske i framtiden. Då blev folk jätteintresserade och bad mig berätta mera.

Ylva Ellnebys mer än fyrtioåriga yrkeskarriär började långt ifrån såväl flyktingläger som föreläsningssalar. Den började på hushållsskolan, som var inkörsporten till den dåvarande förskollärarutbildningen och fortsatte via ett års praktik i familj till barnskötarutbildningen med välpressad sköterskerock och stärkt hätta.

Från praktiktiden på barnskötarutbildningen har hon starka och upprörande minnen. Till barnhemmet fick blivande föräldrar komma och välja ut barn att adoptera.

– Jag fick särskilt ta hand om en liten flicka. Hon hade en stor svulst på axeln, så henne ville ingen ha. Det gjorde mig så ont och jag tog all min lediga tid till att sysselsätta mig med henne och tog med henne ut i trädgården. För det blev jag nästan relegerad.

Nästa praktikperiod blev etter värre. Nu kom hon till ett upptagningshem, en typ av barnhem för mer akuta omhändertaganden som fanns fram till 1981.

– Där fick jag ta hand om en pojke som var sex år. Han hade bott i fem fosterhem på tre år. Han var helt oregerlig, ingen orkade med honom. Han bets och slogs mest hela tiden. Jag jobbade stenhårt med att närma mig honom, med att få honom att känna tillit och efter flera månader började han öppna upp för kontakt. Då bestämdes det att nu skulle jag byta barn. Nu skulle jag öva på treåringar i stället. Jag var tvungen att överge pojken som blev alldeles vild av frustration och uttryckte hat mot mig. Det tog mig fruktansvärt hårt. Det stärkte min önskan om att kunna vara en tillgång för och kunna hjälpa andra.

Det var med de ambitionerna och den erfarenheten som Ylva Ellneby därefter sökte in på den tvååriga utbildningen till förskollärare på Socialpedagogiska Seminariet i Stockholm. Där var Britta Schill rektor, där hade Alva Myrdal arbetat och där hade prinsessan Desirée varit elev. Den som ville bli elev på seminariet fick först genomgå ett flertal intervjuer, under vilka det skulle utrönas, huruvida man var lämplig för yrket eller inte.

– Väl där konstaterade skolledningen att jag var väldigt lik prinsessan Desirée, som hade sitt porträtt på rektorsexpeditionen. Så jag vet inte om de ansåg att jag var lämplig eller om det var för att jag var så lik prinsessan som jag kom in.

Oavsett vilket, visst var hon lämplig och yrket lika lämpligt för henne. Därför har hon också varit det troget under hela sin yrkesverksamma tid. Visserligen har hon bytt både arbetsplatser, titel och utgångspunkter för sitt arbete men hennes engagemang har ständigt haft samma fokus.

Foto: Svenne Nordlöv
– För mig har människor alltid varit det viktigaste. Jag har haft en uppgift och jag har hållit mig till den. När hon under en period arbetade som barnomsorgsassistent märkte hon emellertid att alla sätt att utföra den här uppgiften på inte passade henne lika bra.

– Jag hade då ensam ansvaret för barn med särskilda behov. Jag slogs för barnens rätt mot tjänstemän och politiker. Det var många gånger slitsamt och tog på min hälsa. Jag tänkte att jag måste kunna göra på något annat sätt för att driva dessa frågor.

Hon tvivlade inte på sin förmåga att hitta bra vägar ur problemet då. Men så har det inte alltid varit. I realskolan trodde hon till och med att hon hade inlärningssvårigheter.

– Man skulle ju vara bra antingen i språk eller i matte. Jag körde i båda, fick gå om ett år och mitt självförtroende var i botten.

När hon började på hushållsskolan blev det annorlunda.
– När vi hade teori var jag plötsligt bland de bästa. På barnskötarutbildningen och på förskollärarutbildningen likaså. Jag bara sög i mig kunskaper, lärde mig allt hur lätt som helst.
Hon som hade känt sig osäker och otillräcklig började ta för sig, blev allt mer aktiv i samtal och diskussioner och på avslutningen höll hon tal inför en fullsatt aula.

– Det var plötsligt ingen konst alls. Det var då jag började inse att ”det som går lätt är rätt”.
Nu stämmer det inte alltid och Ylva Ellneby menar verkligen inte att man ska ge upp vid minsta ansträngning.
– Nej, verkligen inte, men man ska ta sig en rejäl funderare på vad det är som känns svårt och varför.

För, menar hon, det finns nästan aldrig bara en väg att gå för att nå dit man vill. Fungerar inte den ena gäller det att hitta de där andra vägarna.
– Det gäller förstås barnen också. Det är minsann inte alltid ungarna det är fel på, när de inte lär sig. Det handlar ju om att hitta rätt vägar för inlärning, vägar som passar individen.
För Ylva Ellneby blev vägen från att stånga pannan blodig mot oförstående politiker och tjänstemän, att istället försöka utöva sitt inflytande genom att skriva och föreläsa.

– Jag har alltid upplevt att man har lyssnat på mig och att jag är en bra pedagog.
Alltsedan dess har hon talat för personal och föräldrar inom både förskola och skola och också för politiker och tjänstemän. Föreläst har hon gjort om barn och stress, barn och datorer, barn och deras behov av motorik, lek och sinnesstimulering. Hon har pratat om samtalsmetoden att lyssna med fyra öron och om att möta barn från främmande kulturer, bland annat.

Barns rätt att utvecklas heter hennes första bok som kom ut 1991. Den tar upp barns motoriska, perceptuella och språkliga utveckling, och är nu uppe i sin tionde upplaga.
– Jag tror att det är den bok som haft allra störst betydelse för pedagogerna. Den har blivit som en bibel för många.

Den bok som har haft allra störst betydelse för Ylva Ellneby själv, är nog inte skriven än. Den ligger på kläckning i datorn.

Vi får backa bandet mer än tjugo år tillbaka, till tiden när hon arbetade som specialpedagog och talpedagog på resurscentrum i Kista/Husby/Akalla. Hon hade dragit igång Akallaprojektet, ett utbildningsprojekt som omfattade all personal i förskolorna i stadsdelarna, när utbildningsradions Birgitta Sohlman kom dit.

– Hon kom för att filma men läste också det jag hade skrivit ner för mina föreläsningar och sa: Det här är en bok. Den ger vi ut.

Ylva Ellneby beslutade sig för att åka till Argentina, för att besöka en vän och för att skriva färdigt boken.
Tidigare hade hon arbetat volontärt i en referensgrupp för förskolefrågor som Rädda Barnen hade. Nu ordnade de så att hon skulle få besöka ett gatubarnsprojekt i Buenos Aires.

– Jag skulle besöka projektet Casa de los Ninos i två dar, men det visade sig att de helt hade missförstått tanken med mitt besök. De trodde att jag skulle stanna i två månader och hade redan valt ut en grupp på tjugofem barn, som jag skulle ansvara för! Jag kunde ingen spanska och de kunde ingen engelska så missförståndet kunde inte klaras ut, så jag fick helt enkelt stanna.
När Ylva Ellneby for hem till Sverige två månader senare hade hon inte bara skrivit färdig sin första bok, hon hade också blivit fast besluten att fortsätta hjälpa gatubarnsprojektet. I nästan tjugo år fortsatte hon att besöka Casa de los Ninos åtminstone en gång om året. Hon har arbetat med barnen men också samlat in mängder av pedagogiskt material, leksaker och pengar till projektet.
Och så har hon samlat in en mängd erfarenheter och minnen till sig själv. Högar med filmer och anteckningar ligger i garderoben och väntar på att bli hennes nästa bok – kanske.

– Nu känner jag i alla fall lust att skriva något annat än en uttalat pedagogisk bok, där jag måste kontrollera vart enda fakta. Nu vill jag skriva en bok utifrån mig själv och mina egna erfarenheter.

Ylva Ellneby har uppnått och med ett par år passerat pensionsåldern och det har ändrat hennes perspektiv.

– Det känns allt viktigare att göra det man vill ha gjort och att säga det man vill ha sagt. Jag tänker att jag nog är lite fegare än vad jag skulle behöva vara. Framför allt skulle jag vilja tala mer och tydligare om barngruppernas storlek. Jag vill säga ifrån, på allvar. Vi vet ju vilka konsekvenser de stora barngrupperna får på en rad områden. Jag vill inte förbruka min tid på fel saker och jag vill att det jag gör ska göra skillnad. Och så vill jag ha roligt, säger Ylna Ellneby innan hon går iväg till squaredansen som hon ägnar sig åt när hon inte musicerar med kompisarna i Royal Garden Jazzband, tar sånglektioner av sin särbo, föreläser i kyrkan i Nykvarn eller för designfolk i Mexico city eller umgås med barnbarnen eller ordnar konsert i sitt vackra vardagsrum i lägenheten i Nacka, eller – ja, ni förstår– det är helt enkelt lite svårt att få plats med Ylva Ellneby på några tidningssidor…

Det här är Ylva Ellneby

Född: 1943
Familj: Två söner med svärdöttrar och två barnbarn, särbo och fyra bonusbarnbarn
Bor: Nacka
Yrke: Förskollärare, tal- och specialpedagog, utbildare, författare
Intressen: Sång musik, squaredance, film, teater och litteratur
Övrigt: Viktigast i livet är att vårda nära relationer

Fråga

1 juli träder förskolans reviderade läroplan i kraft – har du hunnit sätta dig in i förändringarna?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin