Läs senare

Hoppar på genuståget

I den isländska förskolelagen är det tydligt att förskolorna ska ha jämlikhetsperspektiv i det dagliga arbetet. Verkligheten ser dock annorlunda ut även om många förskolor gör sitt bästa.

11 dec 2015
Hoppar på genuståget
Foto: Heida Helgadottir

Klockan är ännu inte åtta på morgonen den här fredagen i oktober då hela Island, eller i alla fall ganska många av de runt 320 000 invån­arna, klätt sig i rosa för att visa att de stöttar cancerforskningen. Mörkret ligger kompakt och regnet duggar över förskolan Geislabaugur (ung: Gloria på isländska) i en stadsdel som är under uppbyggnad i östra Reykjavik. Även de 137 barnen har uppmanats att bära något rosa. Det syns, även om vissa har på sig sina vanliga fotbollströjor.Foto: Heida HelgadottirFörskolläraren Riina Kaunio susar förbi, i grågul Batmanmantel. Hon jobbar på avdelningen Fjallid (Fjället), där 5–6-åringar håller till. I väntan på sångsamlingen leker några barn krokodiler, de gömmer sig i en låda som får symbolisera en djup flod. Då och då hoppar krokodilerna upp och försöker bita de andra. Insidan av dörren till salen pryds av ett collage med bilder på män i kjol, kvinnor i kostym och en skäggig Eurovision Song Contest-vinnare i form av Conchita Wurst.

I förskolelagen, författad av det isländska utbildnings- och kulturministeriet, står det tydligt att de isländska förskolorna ska ge varje individ en möjlighet att utvecklas på sina egna villkor i ett fritt samhälle, ”i en anda av förstående, fred, tolerans, öppenhet och jämlikhet”. Det understryks också att det ”ingenstans i skolaktiviteter, innehåll eller arbetsmetoder ska finnas några hinder för något av könen”. Reykjavik har dessutom en kommunal genuspedagogog som enbart arbetar med de här frågorna.

Thordis Thordardottir är lektor och biträd­ande professor på motsvarigheten till lärarhögskolan i Reykjavik. Hon har forskat kring genustänkandet på de isländska förskolorna och hon berömmer förskolelagens direktiv och lyfter fram flera projekt som varit väldigt lyckade. Men enligt Thordis Thordardottir gör de isländska förskolorna som helhet, ändå väldigt lite när det kommer till genus och jämlikhet. Efter projekten händer det inte mycket alls. Bland annat på grund av att bara en tredjedel av personalen är utbildade förskollärare, samtidigt som det på lärarutbildningen pratas alldeles för lite om genus och jämlikhet.

– Vill du ha jämlikhet på förskolan hindras du om du tror att flickor vill göra små och fina saker och pojkar vill ta mer plats och leka tuffare lekar, säger Thordis Thordardottir som nämner ett tydligt isländskt undantag, ett privatägt undantag. Det handlar om de omtalade och kontroversiella Hjalliförskolorna.

Hon menar att jämlikhet inte borde vara ett så komplicerat koncept och att fyra–fem-åringar är fullt kapabla att diskutera saker som jämlikhet och vikten av att själva välja vad det vill göra. Du kan prata med barnen om nästan allt i hela världen.

– Vissa saker kan man vara extra nyfiken på, när man besöker en förskola. Tar pojk­arna plats och syns mycket? Leker flickorna på ett lugnare sätt? Eller gör flickor och pojkar egentligen samma saker, undrar Thordis Thordardottir.

Foto: Heida Helgadottir

Bland sina kollegor är Riina Kaunio känd för sin sarkastiska humor. 1996 lämnade hon ett Finland i kris för att bli au pair på Island. För henne är det viktigt att varje barn har samma möjlighet när det kommer till lek och lärande och att det inte har någon betyd­else om barnet är pojke eller flicka.

– Jag var ganska blind för det här själv, fram tills för några år sedan. Det var då vi startade ett genusprojekt. Vi i personalen trodde att vi behandlade pojkar och flickor lika, men i dag tänker jag hela tiden på vad jag gör och vad jag säger, berättar Riina Kaunio och suckar, väl medveten om att förskolan byter personal ofta och tydlig med att vissa inte förstår problemet alls. Projektet kräver engagemang.

Målet med projektet på Geislabaugur är att all personal ska bli mer medveten om sin attityd och sitt förhållningssätt gentemot pojkar och flickor, samtidigt som ögon­en alltid ska vara öppna för att se om barn­en ges samma utbildnings­möjligheter. Person­alen ska också observera, studera och dokumentera hur barnen pratar med varandra och hur de behandlar varandra.

Riina Kaunio började arbeta med den här gruppen efter sommaren och har inte haft särskilt mycket tid för att på riktigt jobba med genusfrågorna. När hon hör barnen prata om tjej- och killfärger eller om hur killar och tjejer förväntas bete sig, då tar hon diskussionen direkt.

Den energiska förskolläraren menar att föräldrar ofta kommer med negativa kommentarer när genus och jämlikhet är på tapeten. På Facebook kan hon ta diskussionen med föräldrarna. Där är det lättare för dem att ta upp genusfrågor än ansikte mot ansikte.

Men Riina Kaunio har flera gånger valt att gå andra vägar i diskussionen, som när hon pratade med de allt mer upprörda barn­en om vem eller vad det är som bestämmer hur flickor och pojkar ska vara, eller om en stor leksaksaffär med väldigt tydliga avdelningar för pojkar och flickor.

Förra året hade Geislabaugur en kjoldag då alla fick komma till förskolan i kjol. Riina Kaunio gjorde röda kjolar till de barn som inte hade. Tre–fyra pojkar ville inte prova alls.

– Det bästa var att ingenting var annorlunda. Kjolbärarna betedde sig inte på något annat sätt än vanligt, mer än att de lekte i kjol. Det var härligt att se. Jag vill få den här gruppen åt det hållet också. De som vill ha kjol frågar ofta när det blir och var jag har gömt kjolarna, säger Riina Kaunio.

I hennes ögon är det tydligt att när hon själv hittar på uppgifter åt barnen, som i våras när de fick använda symaskiner för att sy påskkycklingar eller om de målande får testa sig fram med färger och former, då är alla med. Alla går in för det med stor energi och entusiasm. Men när barnen själva får välja vad de vill göra, då väljer pojkarna bort skapandet. Vilket gör att hon måste sälja in aktiviteten som något annorlunda och något extra.

Vid datorn i ena hörnet av den stora salen, Salur, sitter Thora Jona Jonathansdottir som är biträdande chef på Geislabaugur. Det är hon som håller i fredagssamlingen i dag. De barn som inte har på sig något rosa har fått hjälp med rosa pannband eller mantlar. Thora Jona Jonathansdottir flirtar med det framgångsrika fotbollslandslaget med allsångsdängan Ég er kominn heim (Jag kommer hem) med Helgi Björnsson. Hela salen gungar och sjunger med och det är bara de isländska flaggorna som saknas. Efter en stund får Fjallidbarnen ställa sig upp och sjunga en alfabetssång, entusiastiskt ledda av Riina Kaunio.

Foto: Heida Helgadottir

Fyra barn kommer fram och ställer sig i mitten av salen, de har fyllt år och hyllas av de andra med en isländsk Happy birthday-variant. Medan den isländska Björnen sover sjungs, går sedan avdelning efter avdelning ner till sig, ivrigt hejdå-vinkandes.

En stund senare tar Riina Kaunio över salen med först en grupp flickor och sedan två grupper med pojkar. De får balansera, hoppa, sätta fötterna i kallt vatten, men också dansa på cornflakes. Allt för att bygga upp modet, självkänslan och finmotoriken. Hon förklarar och försvarar uppdelningen med att flickorna inte lärt känna varandra ännu, att de behöver komma närmare varandra. Samtidigt är den ena pojkgruppen full av pojkar som tar plats, som liksom skriker ut att de är bäst och starkast, medan den andra pojkgruppen består av pojkar med dåligt självförtroende. Det handlar om pojkar som inte gärna pratar eller är med och leker.

De självsäkra pojkarna får lära sig vikten av närhet och tillit och de andra grupperna ska höjas och lyftas, våga synas och höras.

– Förra läsåret var barnen på min avdelning mer öppna för genustänkandet och då provade jag allt möjligt, pojk- och flickgrupper och blandade grupper. Det var både lärorikt och underhållande att se hur de olika grupperna fungerade, menar Riina Kaunio.

Det gäller att prata och diskutera och att bygga upp en öppenhet mot det som är annorlunda så att det till slut inte ses som annorlunda.

Doften av mat sprider sig på de båda vån­ingarna. Det är snart lunchdags på Geislabaugur. I dag blir det potatisklyftor med grön­saker och fetaost, i pitabröd.

– Det vi gör är faktiskt att bygga upp en bredare bas att stå på för vår nästa generation, för att de ska vara bättre förberedda för de många och snabba förändringarna i vårt samhälle. Det blir de genom att lära sig hantera många olika situationer och genom att våga vara kreativa, säger Geislabaugurs chef, Ingibjörg Eyfells.

Island

island%20flagga.tif

Förskolan på Island:

Var: Geislabaugur, östra Reykjavik

Öppet: 7.30 till 17.00

Grupp: 137 barn totalt på sex avdelningar.

Lön: Förskolläraren Riina Kaunio tjänar ungefär 24 500 svenska kronor i månaden och biträdande förskolechefen Thora Jona Jonathansdottir runt 30 400 svenska kronor.

Måltider: Personalen äter med barnen och behöver inte betala. De har en fikapaus på 35 minuter varje dag, efter lunchen.

Utbildning: Fem år, lika lång som grundskollärarutbildningen.

Styrdokument: Förskolans läroplan fastställs av Utbildnings- och kulturministeriet.

Personal: Förskolan har sex avdelningar, fem förskollärare och en barnskötare. Övriga har annan lärarutbildning eller hög­skoleexamen. Resten är vikarier.
Tre fjärdedelar av personalen ska ha förskollärarutbildning.
I Reykjavik har endast en fjärde­del av personalen förskollärarutbildning eftersom bristen på förskollärare är stor.
Män i förskolan är sällsynt.

Arbetstid: 8 timmar per dag.

Planeringstid: 4 timmar i veckan för förskollärare.
Avdelningsledare har 5 tim­mar i veckan och varje avdelning har avdelningsmöte ungefär en och en halv timme varannan vecka.
Sex planeringsdagar om året då förskolan är stängd.

Källor: Thordis Thordardottir, lärarhögskolan i Reykjavik, Kristin Hildur Olafsdottir, Reykjaviks skol- och utbildningsförvaltning, Geislabaugurs förskola

Fråga

Om du får önska dig vad du vill inför det nya förskoleåret 2020 – vad väljer du då?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin