Läs senare

I leken sker språkutvecklingen

Det finns mycket att göra för att förbättra språkmiljön i förskolan. Det är en av slutsatserna i Martina Norlings avhandling. Ett mer medvetet arbete med lekaktiviteter och leksaker kan göra stor skillnad.

14 sep 2015

Foto: Privat
I dag läggs det ner mycket tid på att dokumentera, testa och mäta barns språkutveckling i förskolan, men desto mindre på att undersöka själva förutsättningarna för lärandet, enligt forskaren Martina Norling som har skrivit doktorsavhandlingen Förskolan – En arena för social språkmiljö och språkliga processer.– Vi glömmer bort att lärandet är en förutsättning för att utveckling ska ske. Jag tror att det finns ett stort behov av att fokusera mer på vilka möjligheter barnen får att utveckla sitt språk i förskolan, säger Martina Norling, som arbetade i 17 år som förskollärare innan hon började forska.

Hennes forskning bygger på ett stort underlag. Totalt har 165 förskollärare från 55 olika avdelningar runt om i Sverige deltagit i allt ifrån observationer till gruppdiskussioner och videoinspelningar.

– Det övergripande syftet är att undersöka hur förskolepersonalen beskriver och förhåller sig till den sociala språkmiljön och hur de jobbar för att stärka den. Ambitionen har också varit att undersöka hur vi kan förbättra arbetet med de processer som leder mot ökad läs- och skrivspråklighet hos barnen.

Med social språkmiljö syftar hon på den verbala och kroppsliga kommunikation som sker i samspel mellan barnen och mellan barn och personal.

Efter att ha studerat den sociala språkmiljön har hon ringat in tre strategier som förskolepersonalen använder sig av i sitt arbete, och som kan användas som utgångspunkter för att öka chanserna att uppnå en utvecklande språkmiljö: lekstrategier, stödjande kommunikativa strategier och emotionella strategier.

Samtidigt visar hennes studie att det krävs en bättre balans mellan de här strategierna för att stärka den sociala språkmiljön i förskolan.

– De emotionella strategierna skattades högst av personalen, med fokus på omsorg och fostran. Exempelvis att se till att stämningen för lärandet är bra, vara lyhörd för barnens behov och lyfta fram barnperspektivet, säger hon.

På andra plats kom det hon kallar för lekstrategier. Det vill säga hur personalen la vikt vid att erbjuda lekmaterial, dela in barnen i mindre grupper och att själva vara delaktiga och engagerade i leken för att utmana deras språklärande.

– I stort sett alla intervjuade ansåg att leken var viktig för barnens språkinlärning, men många hade svårt att sätta ord på sin egen roll i leken och var ofta inte själva så delaktiga i den. Särskilt inte i de större barnens lek.

Något som förvånade henne under studiens gång var att förskollärare många gånger inte alltid är medvetna om hur mycket av barnens språkinlärning som sker i leken.

– Där sker väldigt mycket lärande som personalen inte ser. Barnen är konstruktörer för sitt eget lärande i leken men det kräver att det finns någon som kan bekräfta dem, säger hon och poängterar att personalens återkoppling till barns tidigare erfarenheter och upplevelser är otroligt betydelsefulla i det här sammanhanget. Det är så man stödjer språkprocessen och skapar mening och förståelse.

Sedan berättar hon att Skolinspektionen nyligen gav ut rapporten Undervisning i förskoleklass som också kom fram till att leken inte används på det sätt som man skulle kunna, vilket bekräftar hennes resultat.

Minst kraft la personalen på kommunikativa strategier, även om de ansågs viktiga. Enligt Martina Norlings definition kan det handla om att ställa öppna frågor, använda sig av gester och multimodala verktyg som surfplattor, bilder, läsning och bokstäver.

– Inom den här strategin skulle man behöva arbeta mer med begreppsutveckling och uppmuntra till ett mer avancerat språk genom att ge mer feedback och bekräftelse när barnen experimenterar med nya ord.

Martina Norling genomförde sina observationer och intervjuer 2010, strax innan den reviderade läroplanen trädde i kraft. Då infördes nya mål för att utveckla barnens intresse för skriftspråk och Martina Norling tror att det har hänt en del sedan dess.

– Däremot tror jag inte det har skett några större förändringar när det gäller att öka kunskaperna om den sociala språkmiljön och hur man kan förbättra förutsättningarna för personalen att hantera de nya lärandemålen. Det behöver man titta mer på.

Ett sätt att få igång barnens bearbetning av nya begrepp är att använda sig av rekvisita av olika slag. Tillgången till konkreta föremål som mobiler, bilnycklar, pussel eller färger och mönster är viktigare än man kanske tror. Särskilt om föremålen är förknippade med deras egna erfarenheter.

Under sina observationer såg hon exempelvis tre- och fyraåringar som lekte med gamla mobiltelefoner och som visste exakt vad symbolerna betydde.

– Det visar hur skickliga barn kan vara på att förstå symboler och texters betydelse och att leksaker kan fungera som en motor för diskussion i leken i det här avseendet, eller som ett verktyg för att göra sig förstådd.

Personalen hon intervjuade fick även svara på frågor om hur utemiljön kan bidra till barnens språkutveckling. Och där fanns det skilda uppfattningar och arbetssätt. Vissa tyckte inte att barnen behövde så mycket leksaker, att det mest skapade konflikter. Medan andra till och med valde att ta bort leksakerna helt och hållet för att de ansåg att de var hämmande för fantasin.

– Det är ett tecken på att man inte vet vilka verktyg barnen är i behov av för att bli förstådda av varandra. Om man väljer bort leksakerna helt och hållet kan språkmiljön upplevas som torftig av barnen, som inte har någonting att förhålla sig till. Och då kan delar av lekens innehåll gå förlorad, vilket kan leda till att det blir svårt för vissa barn att delta.

Att gå på utflykt i skogen tyckte många var bra. Då fick barnen springa fritt, utforska naturen och lära sig att uttrycka sig på ett friare sätt än det finns möjligheter till inomhus.

– När personalen pratade om leken i skogen nämnde de sällan något om sin egen roll i arbetet med barnens språkutveckling. Oftast verkade personalen tycka att deras främsta uppgift var att se till att alla hade det bra. Även här krävs det mer kunskap om hur förskolepersonal kan gå tillväga för att utmana barns språklärande, säger hon.

För att kunna jobba enligt de strategier som Martina Norling anser är centrala för att förbättra den sociala språkmiljön i förskolan krävs det både tid, mindre barngrupper och kompetensutveckling. Hon menar att det skulle behövas en fördjupning inom ämnesområdet, helst i samarbete med arbetslagen ute på förskolorna.

– Här finns det många viktiga frågor att söka svar på. Hur skapar vi situationer för barnen att leka med ord och dess betydelse och att använda ett mer nyanserat språk? Och slutligen: hur kan man bli bättre på det?

Fråga

Om du får önska dig vad du vill inför det nya förskoleåret 2020 – vad väljer du då?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin