Ingår i temat
Fokus på de yngsta
Läs senare

Inga leksaker hos de små barnen

Små barn behöver utrymme och de behöver varandra. Då fungerar leken, samspelet och lärandet bäst, anser arbetslaget på småbarnsavdelningen Labolina. När de plockade undan småleksakerna förändrades både barnens lek och pedagogernas synsätt.

24 sep 2009

Så fort frukostmjölken är urdrucken slår sig förskollärare Ninna Hummerhielm-Silvonsaari ner på den tjocka, röda mattan vid ena väggen. Efter bara några sekunder hoppar Rebecka också upp, jamande som en katt och med en diskborste som svans. Hannes kommer med famnen full av plastmuggar och skedar, Linnea med en burk fylld med riktiga mobiltelefoner (men utan batteri).  
  -Den här har kamera. Den här har ingen, konstaterar hon och trycker in knapparna på den ena mobilen.  
  -Hallå?  
  -Hallå, svarar Hannes med en blå plastsked mot örat och så pratar han och Linnea en stund.  
  Rebecka släpper diskborstsvansen och vill också ringa, till sin mormor som ska hämta henne i eftermiddag.  
  – Linnea har fyra telefoner, säger Ninna och håller upp fyra fingrar.  
  – Två i burken och två utanför. Fråga Linnea om du kan få låna en, Rebecka.  
  Jo, en stund går bra och Rebecka ringer. Men när Hannes häller upp kaffe i muggarna och delar ut till alla på mattan, säger hon "hej då" till mormor och tar emot en. När hon druckit upp tar hon diskborsten igen och vispar noga runt i koppen innan hon räcker över borsten till Ninna.  
  – Jag ska bara dricka upp kaffet först … vad bra att vi diskar kopparna själva här, säger hon.  
  Fler och fler barn hoppar upp på mattan och det finns fortfarande utrymme för fler. Det blir mera kaffekalas och det serveras soppa med makaroner i, jordgubbar och rabarberpaj. Barnskötare Emma Fredén spiller på sin gravidmage, Linnea torkar rent med en plastflaska och hämtar en burk för Emma att ha som haklapp. Himla bra, för den haklappen går också att fylla med grädde att doppa jordgubbarna i …  
  Så där håller det på. Länge.  
  – En lek kan bölja genom rummet hela förmiddagen och ofta fortsätter den när vi går ut också. Nu när vi pedagoger deltar mycket mer i leken än vi gjorde tidigare stannar den inte längre av efter en stund. Det räcker att sitta still och vara närvarande, ta emot, prata och fråga. Den ena leken leder till den andra och då pågår det länge, säger Ninna Hummerhielm-Silvonsaari. 

Att pedagogerna är mer delaktiga i leken är en av de förändringar som skett på småbarnsavdelningen Labolina, Björkvägens förskola i Vargön, det senaste året. En annan är att de gjort om miljön i lekrummet för att ge barnen utrymme att leka. Alla småleksaker som fanns tidigare har plockats undan; duplo, järnväg, bilar, dockor och gosedjur finns nu i öppna hyllor i rummet intill.  
  I lekrummet finns bara riktiga saker som kläder, vantar, hattar. Och stövlar, för att gå runt i stövlar inomhus är det allra roligaste, berättar Ninna. Det finns en dockspis, men den används bara som förråd; det är mycket mer populärt att laga mat vid fönsterbrädan, för där kan många leka tillsammans. Alla köksredskap är riktiga, tåliga saker som inte spricker och blir vassa.  
  -Det har blivit en sådan respons! Ingen frågar efter leksakerna. De har fullt upp i lekrummet med att samspela, leka, fantisera, dramatisera. Vårt sätt att se på leken har också förändrats, vi vågar ta ställning för den på ett annat sätt och är trygga i vad vi erbjuder barnen och i vår tillit till dem. Vi låter dem hålla på, tittar efter vad de har för intentioner och snappar upp deras leksignaler. De är mer med och bestämmer hur de vill ha det nu.  
  Den stora, röda mattan spelar en viktig roll i barnens lekar. Den stod tidigare i förrådet, men när Ninna Hummerhielm-Silvonsaari, Emma Fredén och Susan Hänninen McGeough börjat gå en internutbildning i kommunen, Hur lär småbarn?, åkte den omedelbart fram.  
  – Små barn har stort utbyte av varandra och samspelet blir bättre kring stora föremål där alla får plats. Det är likadant ute, leken kommer igång bäst vid vinbärsbuskarna och de stora däcken. Barnen vill vara tillsammans på olika sätt, en del vill vara mitt i så snart de börjar, andra kan hålla sig i utkanten länge. Men de har fokus på de andra och känner att de är med, och det är det viktiga, säger Ninna Hummerhielm-Silvonsaari.  
   Genom kursen, kurslitteraturen (se fotnot) och diskussioner om ny forskning fick arbetslaget på Labolina bekräftat vad de själva redan upplevt, men inte riktigt insett vidden av: Små barn behöver utrymme. "Toddlarkroppen" är själva ankaret i barnens lek och samvaro, får de röra sig fritt leker flera barn tillsammans, under längre tid och med färre konflikter.  
  – Någon börjar springa, en annan ser det och gör likadant, sedan blir de fler och fler. När ett barn springer och sedan slänger sig på golvet så följer de andra efter, och när någon hoppar så gör de andra det också. Det är en lek barn i den här åldern gör. När vi läste och pratade om det fick vi en ahaupplevelse; vi hade sett det allihop! Då plockade vi undan lekmaterialet, förklarar Ninna Hummerhielm-Silvonsaari.  
  För att det inte skulle se så tomt ut hamnade en bondgårdsmatta och en bilmatta på golvet. Barnen drogs omedelbart dit, slog sig ner och började leka med kökssakerna. Både ensamma och flera stycken tillsammans.  
  – Mattorna blir som små hus eller rum där de håller till. Vi hade ingen tanke på det från början, men barnen har lärt oss att det är så. 

Leken på den röda mattan vid väggen fortsätter. Efter allt ätande och drickande blir den plötsligt en båt på väg till Liseman – en kombination av Göteborgs nöjespark Liseberg och Oman som barnen hittat på efter sina favoritresmål under våren.  
  Men havet är fullt av hungriga hajar och Rebecka tar av sig strumporna och kastar ut dem som mat. Linnea fångar en haj i en burk och stänger fort, fort igen locket. En annan haj biter Emma Fredén i foten så Hannes måste slänga sig ut för att hämta plåster. Ella ställer sig på kanten, tittar ner och skriker "iiiih" åt hajarna och en pojke häller ketchup och sand på dem, medan Hannes simmar för glatta livet på golvet.  
  – Vad modiga ni är allihop, säger Emma Fredén, kastar en blick på väggklockan och tar ögonkontakt med Ninna. Det är dags att börja leka ut barnen på gården.  
  – Ska vi öppna dörren och slänga ut hajarna? frågar Ninna och trycker ner en haj i en plastflaska och skruvar igen korken.  
  Rebecka, Linnea och Hannes är genast med på noterna och hjälper till att fånga hajar i flaskor och burkar. Tillsammans med Ninna bär de ut dem på gården, där alla hajarna genast simmar iväg och gömmer sig under rutschkanan. Emma Fredén stannar kvar inne och hjälper till med kläderna.  
  – Vi måste rädda dem! ropar Ella och efter bara en liten stund har både hon och alla de andra fått på sig reflexvästarna och leken fortsätter ute på gården. 

Tack vare bra rutiner och ansvarsfördelning fungerar övergångarna mellan inne och ute. De behöver inte uppta vare sig tid eller tankar, utan allt fokus kan läggas på leken. Ett exempel är att en pedagog tar emot barn och föräldrar på morgonen och ser till att de nytillkomna får en plats. Det är förutsättningen för att övriga två pedagoger ska kunna sitta kvar i leken, förklarar Ninna.  
  – Vi avbryter inte heller barnens lek om det går att undvika, förutom när vi går in för att tvätta händerna, ha sångsamling och äta lunch. Men då frågar vi alltid vilka som vill följa med in. Det är alltid några som vill. Andra kommer efter och ibland får vi hämta eftersläntrarna.  
  Förskolans styrka är att den kan erbjuda jämnåriga kompisar, anser Ninna, som arbetat 15 år med de yngsta barnen. Tidigare delade pedagogerna ofta upp dem efter ålder när de skulle göra någon aktivitet, nu frågar de istället vilka som vill vara med och exempelvis måla. Då möts de som vill i sitt intresse och har ett ömsesidigt utbyte av varandra, förklarar hon.  
  – Det handlar inte längre bara om att måla, utan det blir en helt annan dimension. Förut koncentrerade vi oss mer på ett barn, att få igång en dialog med henne eller honom, men nu är det nästan alltid fler som är med och pratar. Leken ger alla möjligheter att fånga lärandet när det gäller exempelvis språk, begrepp, färger och matematik.  
  – Jag tror man måste våga ifrågasätta det man brukar göra och regler som varit självklara. Måttet på att leken fungerar är att barn leker länge och att många är med. Det senaste året har verkligen varit ett lyft och det känns som vi är på rätt spår. Dessutom har det här arbetssättet stärkt vår yrkesroll. 

Annika Claesdotter 

Alla artiklar i temat Fokus på de yngsta (27)

Fråga

Vilken inskolningsmetod använder ni i er förskola?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin