Ingår i temat
Fokus på de yngsta
Läs senare

Ingen rök utan eld

På Kompassen går det hett till. Under ett helt år har de yngsta låtit sig förtrollas av spännande experiment.

14 sep 2013

Elden härjar inne på förskolan Kompassen i Löddeköpinge utanför Malmö. Brandgula, målade lågor slickar väggar och fönster. Pyrande vulkaner står i varenda vrå. Eldsprutande drakar dräller överallt. Vid ingången till småbarnsavdelningen Älven hänger en stor brasa. Den är skapad av färggranna handavtryck från avdelningens alla barn, varav de äldsta är två och ett halvt år. Under ett helt år har de, liksom kompisarna på de andra avdelningarna, arbetat med eld som tema.

Men nu ska den snart släckas.

Inne i samlingsrummet tänder Lotta Andreasson ett värmeljus med hjälp av en braständare. Barnen tittar fascinerat på, de vet att något ska hända och det ligger en spänning i luften. Den har Lotta Andreasson, tillsammans med kollegorna Marie-Louise Weber-Berger och Helena Frick, skickligt byggt upp under samlingen.

Först kom draken Berta, som hon alltid gör när det är dags för laborationer. Med sig hade hon en experimentbricka och en hemlig påse som innehöll inte mindre än tre brandbilar i olika storlekar samt brandmannen eller brandkvinnan Apan.

Barnen kom fram till att elden är varm och inte kall, de har pratat om eldens olika färger och de har sjungit brandbilssången och härmat uttryckningsfordon, vilka låter lite olika beroende på storlek. De talade om sakerna som fanns på experimentbrickan: ett släckt ljus i en ljushållare och ett kastrulllock. Sedan ställdes alla tre brandbilarna upp bredvid brickan – om nu experimentet skulle gå snett – och i kör upprepade alla med röst och fingrar vilket nummer man ska ringa om det skulle börja brinna i huset: 1-1-2.Foto: Ewa LevauÄntligen dags för action.

Lotta Andreasson håller upp grytlocket.

– Ska vi se om elden slocknar när vi lägger på kastrullocket? Vi räknar ner tillsammans: ett, två, tre …

Att påstå att det går ett sus genom publiken är en grov underdrift. Det låter ”ooh” och ”aah”, armar viftar och kroppar gungar. Borta! Elden är borta!

Barnen vill se mer.

Experimentet görs om och denna gång förklarar Lotta Andreasson att syret tar slut när locket sätts på och att det är därför som elden inte kan brinna. Eld behöver syre.

– Egentligen är de för små för att förstå det men vi berättar ofta ändå för att de ska få höra ord som syre. Själva momentet är viktigast, att de kan leva sig in och använda alla sinnen när de ser vad som händer. Det behövs inte så många förklaringar, det kan man ta när de blir äldre. Och så tror vi på upprepning, upprepning, upprepning, säger hon efteråt.

Ljuset tänds återigen. Nu ska de se vad som händer om man blåser på lågan. Ett av barnen får prova och alla kan konstatera att ljuset släcks. Men kan man blåsa på en stor eld så att den släcks? Huvudskakningar och nej-rop till svar.

– Då måste man ringa brandkåren, säger Lotta Andreasson och alla ropar 1-1-2 samtidigt som de pekar med motsvarande antal fingrar mot näsorna.

Värmeljuset tänds. Både stor- och mellan-brandbilen rycker ut medan alla tut-tutar och tut-tutar och sedan halas ”slangen” eller ”brandsläckaren” fram – en blomspruta full med vatten. Lotta Andreasson sprayar vatten över lågan tills den släcks. Barnen är glada men långt ifrån nöjda. De vill se mer, mer, mer. Alltså blir det ännu en ”eldsvåda” och en utryckning.

Veckan därpå ska brandkåren komma på ”riktigt” till förskolan. Inte för att de ska släcka någon eld, bevars, men som en avslutning av temat. De ska visa upp sin utrustning, brandbilen och berätta hur de jobbar.Foto: Ewa LevauBarnen på Älven kan redan ett och annat om brandkåren. De har byggt en miljö av kartonger, toarullar och papper där det finns både en förskola som ser ut som Kompassen och en brandstation. Varje barn har – med viss hjälp – gjort sin egen brandbil där ett foto på barnet är fastklistrat vid förarplatsen. De lite äldre, ”tvåplussarna”, har även tillverkat en stor brandbil av kartonger och något som ser ut som en del av en dammsugarslang och med den kan man leka brandkår på allvar.

Kompassens förskola, som har naturvetenskap och teknik som profil, har funnits i ett och ett halvt år. Under första terminen hade alla avdelningar tema vatten, det passade så bra i början när det var snö och is ute, sedan blev det en naturlig övergång till eld – eftersom man pratade och experimenterade mycket om användning av vatten och att det kan släcka elden.

– Man får in så mycket naturvetenskap när man jobbar med elementen som tema. Samtidigt är det lätt att utgå från barnens ålder och intressen, säger Lotta Andreasson.

Alla fyra avdelningarna hade en gemensam start när de grillade och tittade på elden, pratade om den. Hur den är nyttig och spännande – men samtidigt farlig.

Sedan har varje avdelning följt sina egna spår och impulser, men de samarbetar genom att tipsa om experiment och skapande aktiviteter.

På Älven började man prata om eldens färger och gick igenom dem i tur och ordning: gul, orange och röd. Barnen fick blanda nyanser, gå på färgjakt både inne och ute – och så skapade de eldtavlan i hallen. Parallellt har de också gjort många experiment, bland annat för att förstå skillnaden mellan varmt och kallt. Snart började de se på Berta med nya ögon och kom på att eftersom hon är drake sprutar hon säkert eld. Då vaknade intresset för drakar i största allmänhet och därför styrdes eldtemat in på just dem. Under en period var det drakar i parti och minut, de tillverkade egna av lera och papperstallrikar och byggde ett drakland åt Berta. Det var då någon gång de kom på att i ett sådant land bör det förstås finnas en och en annan vulkan.

En vulkanperiod följde. De gjorde vulkaner både utomhus och inomhus och i olika varianter, i lera, i vatten, i sandlådan. För att inte tala om alla häftiga ”vulkanutbrott” som experimenterades fram.

Experiment är viktiga när man arbetar med små barn, tycker Lotta Andreasson.

– De gör det konkret för barnen och de känner sig delaktiga. De ser, luktar, hör, känner … Det väcker en upptäckarlusta och en nyfikenhet som de förhoppningsvis har med sig ända in i skolan.

Många tricks och tips har förskolan fått genom Navet Science Center, en organisation som arbetar mot förskolor och skolor i hela landet och som bland annat är målsman till Berta och experimentböckerna. Men pedagogerna är ständigt på jakt efter fler, de letar böcker och får tips av andra förskolor och förstås varandra. De åker på studiebesök och nu senast var hela personalstyrkan på Tom Tits i Södertälje för att hitta inspiration.

– Och oj, vad vi googlar, ler Lotta Andreasson.

Det verkar sannerligen som om barnen aldrig får nog av experiment. Samlingen har pågått en halvtimme men de ropar efter mer. Lotta Andreasson trollar fram en tepåse. Blotta åsynen av förpackningen får jublet att stiga i salongen. Alla verkar vara införstådda med vad som ska hända härnäst.

Lotta Andreasson öppnar förpackningen, knipsar bort snöret och klipper upp tepåsen i botten. Hon häller ut tebladen på brickan och föser dem åt sidan.

– Där, där, titta där, ropar ett barn och pekar med fingret.Foto: Ewa LevauNog tittar kompisarna alltid. De flesta sitter koncentrerat framåtlutade. Några är på väg att ställa sig upp. Leo är en av dem som lever sig in mest, han sitter bredvid Lotta Andreasson och håller handen på hennes ben, ögonen är stora och fixerade på det som sker.

– Som ni vet kan det här experimentet gå lite hur som helst. Ibland går det bra och ibland går det inte så bra, säger förskolläraren medan hon försiktigt snurrar ihop toppen på tepåsen som nu ser ut som en liten säck utan botten.

– Håll tummarna nu, fortsätter hon medan hon ställer ner ”säcken” på brickan.

Alla visar hur de, nästan krampaktigt, håller sina tummar.

Så sätter hon fyr. Försiktigt, med hjälp av braständaren, eldar hon toppen av tepåsen. Den flammar till under några sekunder – man kan nästan höra hur den fräser. Sedan händer det fantastiska: tepåsen flyger.

Likt en liten luftballong lyfter den brinnande säcken rakt upp i rummet och svävar sedan runt, runt medan den förkolnas och förvandlas till aska. Förskolläraren sitter beredd med brandsläckaren – blomsprutan i plast – men den behövs egentligen inte.

Jublet vet inga gränser. Många står upp och nästan hoppar, någon skriker av glädje och ansikten är röda av upphetsning.

Och tittar man på Leo förstår man att det är just sådär som tvättäkta lycka ser ut.

Älvens vulkantips:

Bakpulvervulkan:

Foto: Ewa Levau

Inomhus: Forma en vulkan i play doh-lera eller trolldeg.

Utomhus: Bygg en liten vulkan i sandlådan.

Gör ett hål i vulkanen, lagom stort för att föra ner en tom filmrulleförpackning i plast (eller något liknande.)

Häll först bakpulver i rullen/röret.

Häll sedan ner karamellfärgat vatten.

Vätskan kommer nu att reagera med bakpulvret så att det börjar bubbla ”lava” ur vulkanen.

Vattenvulkan:

Foto: Ewa Levau

Fyll en stor glasskål eller glasburk med kallt vatten. Häll karamellfärg i en liten glasburk och fyll på med hett vatten.

Släpp försiktigt ner den lilla varmvattensburken i den stora skålen.

När det varma vattnet expanderar och stiger uppåt ser det ut som ett vulkanutbrott.

Alla artiklar i temat Fokus på de yngsta (27)

Fråga

Vilken inskolningsmetod använder ni i er förskola?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin