Läs senare

”Jag vill äta ur alla skålar”

Stina Wirsén har fått stor uppmärksamhet för sina annorlunda böcker för de yngsta. Inga ämnen är för svåra att ta upp om man gör det med glimten i ögat och ett lyckligt slut, tycker hon.

29 Nov 2010

Barnboksförfattaren och illustratören Stina Wirséns ateljé i Stockholm ligger i en av Södermalms charmiga kullerstensgränder strax intill Slussen och Mälaren, i kvarter som är kända för att locka till sig kreativa personer. Av någon anledning hade jag föreställt mig att jag skulle kliva in i en konstnärlig röra av skisser och färgkladd, med pennor och penslar utspridda lite här och där. Men det är hur snyggt och prydligt som helst.

–Jag och min syster, som jag delar ateljén med, har som tur är samma krav på ordning, säger hon och ler stort.

Från ett av fönstren, kan man skymta Mälaren mellan husen. På fönsterblecket ligger kuddar, och i taket hänger lampskärmar, med Stina Wirséns figurer på, formgivna av systern Anna Hörling.

Det är mycket på gång för Stina Wirsén, som just har lämnat sin senaste barnbok i Vemserien till förlaget och påbörjat en ny. Och som kan pusta ut efter att den animerade filmen som är byggd på hennes böcker har haft premiär och fått fina recensioner.

– Jag brukar inte vara nervös inför boksläpp men här handlade det om en Foto: Svenne Nordlöwfilm som flera personer har lagt ner massor av jobb på för nästan inga pengar alls. Jag är jätteglad att det har gått bra, säger hon.

I hennes ursprungsfamilj har kreativiteten alltid tagit stor plats, generationer bakåt i tiden. Själv har hon så länge hon kan minnas haft ett stort behov av att få skapa.

– Jag behövde få ”rita av mig” hur dagen hade varit, precis som jag kan se att min son Gustav, 8, behöver nu.

För att möta hennes stora skaparlust ordnade föräldrarna en ritarskrubb åt henne i ett skafferi i kollektivhuset i Älvsjö, där hon växte upp. Hon har utbildat sig på Konstfack i Stockholm, precis som mamma Carin Wirsén, pappa Christian Wirsén och systern Anna Hörling. Och alla samarbetar med varandra i olika former. Till exempel med Rut- och Knutböckerna och Brokiga-böckerna, som Carin skriver och Stina illustrerar. Med systern driver hon ett företag som gör barnprodukter. Och pappa Christian har formgett vissa av Stinas och Carins böcker.

Som om inte det vore nog har även hennes man, tidningsdesignern och formgivaren Pompe Hedengren, och svärmor också gått på Konstfack. Stinas man har för övrigt gjort musiken till Vemfilmen. Jo, han ”hobbykomponerar” lite också, förklarar hon. Men hon har aldrig upplevt det som hämmande eller krävande att växa upp i en så kreativ miljö och ha alla dessa skapande personer omkring sig.

– Visst har det funnits konkurrens mellan mig och min syster, som för alla syskon. Min syster har sagt att hon slutade rita som barn eftersom hon tyckte att jag var så bra på det. Och jag tyckte att hon var så vacker medan det tog lång tid för mig att acceptera mig som jag är.

– Jag identifierade mig mycket med den toviga, mörka Madicken i Astrid Lindgrens böcker och blev oerhört besviken när filmerna kom. Den Madicken var alldeles för söt, välkammad och prydlig för mig.

En stor fördel med att samarbeta med familjen är att det finns många gemensamma referensramar att luta sig mot, som gör det lättare att snabbt förstå varandra. Ingen utanför familjen skulle exempelvis förstå vad som menas med mormors morgonrocksgula färg.

Stina Wirséns egen karriär är fylld av prisbelönta illustrationer från de 17 år som hon har arbetat på Dagens Nyheter. Hon har bland annat gjort modeteckningar, reseillustrationer och politiska porträtt. En del av hennes teckningar har ställts ut på Nationalmuseet i Stockholm. Ett av många sidouppdrag som hon har haft är att rita frimärken för Posten.

– När jag gör vuxenillustrationer så handlar det ibland om perfektionism, att försöka driva hantverket så långt man bara kan. Med modefrimärkena gjorde jag säkert tvåhundra försök med varje märke innan de blev som jag ville. Figurerna i Vemböckerna är helt i andra änden, skulle man kunna säga.

– När Vemfilmen hade premiär var det en kvinna som frågade mig om det var barn som hade ritat figurerna. Hon blev jättegenerad när jag sa att det var jag, men jag tog det som en komplimang. Jag tycker att jag har blivit bättre på att rita enkelt och att komma närmare det rätta uttrycket.

 

Nyfiken på Vemfilmen? Här kan du titta på trailern.

 

Våren 2010 sa Stina Wirsén upp sig från sin fasta tjänst på Dagens Nyheter för att hinna med barnboksproduktionen och alla egna projekt, som successivt hade börjat ta över allt mer av hennes tid.
–Att göra barnböcker är det roligaste jag vet. Fast det brukar jag säga om det som jag är i för tillfället. Jag är oerhört mycket här och nu.

–Samtidigt vill jag inte fastna i ett fack och bara jobba med barnkultur. Jag behöver spännvidden, att få växla mellan helt olika typer av jobb. Att jag hittills har fått använda hela mig tror jag är förklaringen till att jag aldrig har tröttnat.

Den första boken i Vemserien, Vem är arg? kom ut 2005. Hon skrev den när hennes son skulle börja i förskolan.

–Själv älskade jag att gå på dagis och jag har jättebra erfarenheter av förskolorna som mina barn har gått i. Det handlade mer om att bearbeta att min lilla bebis hade blivit stor och det var dags för honom att börja dra runt i galonisar och få spadar slagna i huvudet.

Nu, i oktober 2010, har den 14:e boken i serien släppts, Vem är död?. Det svåraste ämnet som hon har skrivit om, säger hon.

–Förlaget bad mig att skriva om den första versionen eftersom de tyckte att den var för sorglig och tung. Det är jag glad för nu.

Vem är död? handlar om att fågels farfar dör. Fågel stod inte farfar väldigt nära och farfar var gammal och sjuk. Fågels pappa är ledsen och det är sorgligt att gå på begravning så därför blir fågel också ledsen.

–Historien får ett gott slut, för det är viktigt med bra slut när man skriver om svåra saker, säger Stina Wirsén.

Hon berättar att hon fick ett brev från en mamma, vars mamma hade dött. Hon och hennes dotter hade läst boken tolv gånger om dagen sedan dess och hade stor tröst av den. Ungefär samtidigt var det en recensent som skrev att hon inte var säker på om hon skulle vilja läsa boken för ett barn som mist sin mormor.

–Jag tror att man måste känna efter själv vad som känns bra och inte, säger hon. Jag är själv tveksam till om jag skulle välja min egen bok som litteratur om någon just gått bort.

Det karaktäristiska för Vemböckerna är just att de tar upp känsliga och svåra ämnen, som rädsla, ensamhet och svartsjuka. Och att karaktärerna, som nallegrisen, kanin, katten och fågel, är befriade från traditionella könsroller eftersom genusfrågan är något som Stina Wirsén brinner för. Dessutom har alla både bra och dåliga sidor, precis som barn och vuxna har i det verkliga livet. De kan vara arga, glada, elaka och snälla i en och samma bok.

Nästa bok Vems bebis? handlar om adoption och har precis lämnats till förlaget.

–Min sjuttonåriga dotter frågade vad det var för rasbiologisk smörja när hon hade läst manuset, säger Stina Wirsén och skrattar.

–Det var precis vad jag inte ville med den så jag har skrivit om den en del.

Nu arbetar hon med Vem är sjuk? en historia om hur det kan vara att hamna på sjukhus. I det här fallet för en akut blindtarmsoperation. För att boken ska kännas trovärdig har Stina Wirsén bett en bekant som är kirurg om att få följa med honom under en dag på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna.

–Det behövs en sådan bok för små, tycker jag. Nästan alla barn har varit på sjukhus någon gång och det kan vara ganska dramatiskt, inte minst för att föräldrarna blir så ängsliga och rädda när barnen är sjuka. När min son Gustav låg på sjukhus för lunginflammation var jag livrädd och trodde att han skulle dö och de som jobbade där fick nästan lägga ner mer tid på att lugna mig än på att ta hand om honom.

Blindtarmsoperationer är pedagogiskt bra att skriva om, tycker hon. Det är något konkret, med ett ganska dramatiskt förlopp, eftersom man måste opereras, men sedan blir det bra.

–De barnböcker om läkare och sjukhus som jag hittills har sett är antingen fruktansvärt tragiska eller helt odramatiska.

Idén till en ny bok kan komma från olika håll. Ibland är det ämnen som hon har lust att skriva om, ibland kan hon känna för att få in en ny karaktär för att ”röra om lite i gruppen”. Var de lite småfula, barnsligt tecknade figurerna kommer ifrån vet hon inte – de bara poppade upp. Rut och Knut har däremot starka kopplingar till hennes egna barn och deras kompisar och till systerns barn.

–Jag gör oftast så att jag skriver först, sedan ritar jag och sedan ändrar jag. Det är en process som guppar lite fram och tillbaka, säger hon och plockar fram ett manus ur ett av alla dokumentskåpen som står utmed väggarna.

Figurerna är tecknade i turkos tusch på iturivna A4-ark med dialogen skriven i bläck på Stina Wirséns lite snirkliga vis. Hon tar vad som finns i handväskan när inspirationen rinner till. Det kan vara när hon sitter på tåget eller på en bänk i parken. En gång blev en hel bok klar i väntrummet hos tandläkaren.

–Mamma och jag har båda ganska lätt för att få ur oss saker snabbt om vi är på rätt humör och jobbar ganska lika. Det är kanske därför som vi samarbetar så bra. Ett par av hennes böcker har kommit till när hon har missat pendeltåget.

–För det mesta tar det ett par veckor att göra en bok. Det handlar mer om att försätta sig i rätt stämning för att det ska bli bra än om tiden som man lägger ner.

Snart är det dags att begrava serien, för en serie ska ha en början och ett slut, tycker hon. Men en eller två till böcker vill hon nog göra och det kommer att bli fler filmer. En av de oskrivna böckerna har hennes son hittat på: Vem städar inte?. Den andra är lite mer luddig. Men det ska nog bli lite snällare ämnen som avrundning.
 
Själv älskade hon att läsa när hon var barn och allra helst när det var högläsning i familjen.

–Jag har väldigt starka minnen av hur vi låg bland manchesterkuddarna i mammas och pappas dubbelsäng. Mest av allt gillade jag Loranga, Masarin och Dartanjang, kanske för att mamma skrattade så mycket då.

–Jag försöker tänka på det, att man faktiskt skriver för två när man gör böcker för de minsta, även om barnen såklart är huvudmålgruppen.

Hennes älsklingsböcker från barndomen var både ljusa och mörka på en gång. Som Barbro Lindgrens Loranga och Lilla Sparvel. Och böckerna om Madicken.

Däremot tyckte hon inte alls om Pippi Lågstrump.

–Nej, usch jag tyckte att Pippi var så jobbig. Hon var så otroligt ensam och samtidigt så beskäftig och bäst på allt. Och så ska hon alltid hålla på att reda ut allting. Jag var själv ett rättskaffens barn som tog på mig ett stort ansvar och tyckte att det var min sak att se till att alla hade det bra. En snäll flicka som placerades mellan de bråkiga killarna i klassen. Det kanske är därför jag har så svårt för Pippi, för att vi är för lika.

–Tommy och Annika retade jag mig också på, de var så mesiga. Jag blev liksom provocerad av hela upplägget. Men nu, som vuxen, kan jag se kvaliteterna.

Lite senare blev hon ”helt hooked” på Kalle Anka och det mesta från Disney, som inte var rätt saker att gilla. Och nu älskar hon att titta på SvampBob Fyrkant tillsammans med sonen.

–Jag är en sådan som äter ur alla skålar och tycker att det är tråkigt med det fördömande ldschooletablissemanget i vissa kulturkretsar, som anser att allt som är kommersiellt är av ondo. Att gränsen mellan finkultur och fulkultur håller på att lösas upp tycker jag är otroligt befriande.

Stina Wirsén tror att receptet till framgång inom konst och litteratur handlar om att göra saker som man själv gillar istället för att tänka på hur det man gör kommer att tas emot.

–Så fungerar det i alla fall för mig. Jag måste vara sann mot mig själv när jag gör något. Därför har jag exempelvis tackat nej till att göra böcker där livet som regnbågsfamilj är själva huvudtemat. Eftersom jag inte har några erfarenheter av det livet skulle det kännas konstlat. Jag är säker på att det finns andra som kan göra det mycket bättre än jag.

–Däremot lever mina bokfigurer i olika familjer eftersom min ambition är att spegla samtiden. Kanin, till exempel, har två mammor. Det finns inte berättat i klartext eftersom jag inte har haft fokus på karaktärernas kön. Men det kanske blir tydligt i den bok jag skriver nu. Vi får se.

Stina Wirsén

Född: 1968

Familj: Maken Pompe Hedengren, barnen Matilda, 17 år, Klara, 16 år och Gustav, 8 år.

Bor: Södermalm, Stockholm.

Yrke: Illustratör och barnboksförfattare.

Intressen: Gå på loppis, umgås med vänner, dricka gott rödvin, bada badkar och rita.

Övrigt: Har arbetat på en aidsavdelning på sjukhus och i hemtjänsten. Skulle gärna vilja prova att arbeta i förskolan i någon form, kanske med något bildprojekt.

Fråga

Vad ser du fram emot mest i år?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin