Läs senare

Kampen om tiden

KrönikaDet gäller att påminna sig själv om att man räcker till även om tiden inte gör det, skriver Marie Eriksson.

av Marie Eriksson
19 Feb 2018
19 Feb 2018
Marie Eriksson, förskollärare som arbetar med förskoleutveckling i Mölndal och skriver pedagogisk litteratur

Jag sitter ofta i ett hav av notislappar och funderar på i vilken ände jag ska börja för att få gjort det jag måste under en timmes tid framför datorn. För en utomstående betraktare skulle nog de där lapparna ses som ett kaos, men för mig utgör de strukturen som hjälper mig att prioritera för att kunna arbeta effektivt utan att stressa.

Genom att sortera lapparna får jag hjälp med att börja med rätt saker. Vanligtvis är det de uppgifterna som kräver fullt fokus och kreativitet som jag sätter först, jag startar med dem när hjärnan är som piggast. Mindre krävande uppgifter av administrativ karaktär blir ofta slutspurten på mina arbetspass.

Ett knep jag har är att inte öppna mejlboxen förrän jag arbetat kreativt i lugn och ro en liten stund utan att störa hjärnan med intryck och eventuella orosmoln. Annars skulle det sluta med att alla mina arbetspass gick ut på att besvara mejl och att grubbla på det som står i dem.

Som förskollärare kunde de kreativa delarna handla om att förbereda ett föräldramöte, planera en aktivitet eller förbereda ett utvecklingssamtal. Nu handlar mina kreativa stunder ofta om att skriva en text som den här eller att förbereda en föreläsning.

Kampen om tiden har varit ständigt närvarande under hela mitt yrkesliv, tiden tycks helt enkelt aldrig räcka till. Det jag jobbar stenhårt med är mitt inre välbefinnande, att lära mig själv att känna att jag räcker till även om inte tiden alltid gör det. Jag gör alltid mitt absolut bästa utifrån den tid och de resurser jag har och mer kan jag inte göra. Däremot kan jag göra annorlunda. Jag kan kika på vad, när och hur jag gör saker och om min struktur kan bli bättre. Jag kan också fundera över vilka prioriteringar jag gör och huruvida jag ber om hjälp när jag behöver det.

Nu sitter jag i soffan framför barnprogrammen med familjen och skriver den här texten, inte för att jag måste, men för att jag helt enkelt inte kan låta bli. Jag vet att jag behöver gripa tag i inspirationen när den kommer, för det är då jag kan prestera och uppskatta det jag gör. Så då var jag tillbaka på ruta ett; Det är svårt att sätta gränser när man är engagerad och brinner för sitt arbete och jag tror att det är just det som gör våra svenska förskolor så fantastiska. Att det finns så många pedagoger som helhjärtat satsar både tid och engagemang. En satsning som verkligen gör skillnad för så många barn.

Nu ska jag ta och knyckla ihop lappen där det står ”skriv krönika”. Det är helt klart en extra bonus med mitt lappsystem att känna tillfredsställelsen i att få knyckla ihop en färdig lapp.

Rösta

Är du nöjd med er gård?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin