Ingår i temat
Matte & natur
Läs senare

Kemi och fysik är vardagsmat i förskolan

Matte & naturLina Hellberg, som forskar kring naturvetenskap i förskolan, vill att pedagogerna ska vara så trygga i sina kunskaper att de kan svara på barnens frågor där de dyker upp – och att natur­vetenskapen ska få vara med hela tiden.

16 jan 2020
Foto: Andrè De Loistedt

– Jag stoppade ljuset med handen!

Ilaf, Asma och Yosef sitter på en lekmatta på Berga förskola i Kristianstad och turas om att lysa på ett klosstorn med pannlampor. Förskollärarna Lillemor och Linda frågar vad som händer om de går närmare eller längre bort, om de har lampan långt ner eller högt upp. En av fyraåringarna lägger sig platt på golvet med ögonen och lampan nästan så nära det går att komma.

De pratar om vad som händer med ljuset när man lyser på tornet. Om när de var i skogen och inte hittade några skuggor för att det var för ljust ute.

Alla kan vara med! Även en ettåring kan utforska vattnets faser.

Vart tar skuggorna vägen sen när vi släcker lampan då?

– Vi lägger dem där borta!

Yosef pekar bakom en byrå. Det är roligt att göra skuggor, att se hur någons hår kan bli roliga former mot en vägg och hur man kan göra olika djur med händerna, men efter ett tag vill de göra något annat.

– Vi slutar när de tröttnar, säger Lillemor.

Asma utforskar skuggan i taket tillsammans med förskolläraren Linda Carlson.
Foto: Andrè De Loistedt

Lina Hellberg är utvecklare inom skolområde Norra i Kristianstads kommun och forskar om kommunikation kring natur­vetenskap i förskolan. (Hon är också skaplig på att göra skugghundar, men inte så bra på kaniner, visar det sig. Men Ilaf upptäcker att det är ganska roligt att lysa på henne underifrån, så att hennes glasögon gör lite läskiga streck i pannan.)

Hon har arbetat med att utveckla och förbättra hur förskolorna arbetar med det här. Hur ett tema kan få gå genom allt som barnen gör, men framför allt att vara tydligare med att det är naturvetenskap det handlar om. Att inte bara visa, utan också förklara vad det är man visar och varför.

– Vi måste börja i vad barnen faktiskt gör, i deras lek och vad de är nyfikna på. Det tar tid, och det får ta den tid det tar. Barn är olika, en del kan hålla på jättelänge, en del vill göra något annat.

Hon menar att det hon arbetat med att utveckla i förskolor och med pedagoger och personal egentligen inte skiljer sig så mycket från hur man gjort tidigare, utan att det handlar om ett tydligare för­hållningssätt.

– Naturvetenskap finns överallt, det är så mycket som är kemi och fysik, men det har lätt blivit så att man har fokuserat på avgränsade experiment och sen känt sig klar. Det finns ofta en osäkerhet hos personalen, man kanske inte känner att man vet tillräckligt mycket för att kunna svara på barnens frågor. Ju mer man kan, desto mer spontant kan man svara på alla möjliga saker och hitta mönster för vad det är de upptäcker.

Det är som om de vuxna känner att naturvetenskap är för svårt för både dem och barnen, tycker hon. Bara ordet blir lite läskigt. Det är klart att man kan behöva förenkla saker och ta ner det på en nivå som fungerar, men det är viktigt att också, då och då, använda de riktiga, ”svåra” orden för saker. Ett litet barn kanske inte riktigt kommer ihåg ordet avdunsta, till exempel, men man kan ändå använda det och andra lite mer tekniska termer, varvat med de vardagliga orden.

– Alla barn kan vara med! Jag fick en sån wow-känsla när vi diskuterade hur de allra minsta barnen kan utforska saker. I yngstabarnsgrupperna, när de arbetade med vattnets faser, tänkte vi att hur förklarar vi det för en ettåring? De fick känna på vatten med olika temperatur i olika baljor, och det är också en form av tidig erfarenhet av att utforska och upptäcka. De kanske inte har tänkt på att vatten kan vara olika varmt!

Det viktigaste, anser hon, är att alla måste med. Det går inte att skicka bara några pedagoger på fortbildningskurser och sedan hoppas eller förvänta sig att de ska förmedla både ämneskunskaper och möjliga metoder vidare.

– Vi måste ha med all personal, alla måste ha hört samma sak. De måste få läsa in sig, de måste ha språket och kunna mer av grunderna och kunna se vad det är som barnen fascineras av för stunden och vad man kan hitta i det. Man kan inte visa någon annan det man själv inte vet. Vi behöver ju inte uppfinna hjulet varje gång, det finns en massa bra naturvetenskaplig didaktik och redskap, men man måste våga.

Foto: Andrè De Loistedt
Den här dagen är verksamhetsutvecklaren och forskaren Lina Hellberg på Berga förskola i ­Kristianstad. Foto: Andrè De Loistedt
Foto: Andrè De Loistedt

Föräldrarna då? De får förstås veta vad som händer på förskolan, men barnen kan förmedla vad de sett och gjort. De behöver inte kunna alla saker som pedagogerna lärt sig.

Och även om barnen inte alltid förklarar helt rätt, kanske inte kommer ihåg de där svåra orden, så ser Lina Hellberg från år till år hur de kommer ihåg vad de lärde sig och provade, och berättar om det för de mindre barnen. Om varför det kan gå olika fort i rutschkanan när det regnar eller är torrt, om varför man kan halka när det är is, eller varför skuggorna blir så korta när det är mycket sol.

Under tre år med fokus på naturvetenskap har någon kull hunnit vidare ut i den vanliga skolan, men Lina Hellberg har inte fått några tydliga besked om huruvida de klarar sig bättre än andra barn. Däremot tror hon att det viktiga är att de har fått med sig ett sätt att tänka på världen, och kanske en insikt om ytterligare några år att de höll på med naturvetenskap redan när de var väldigt små.

– Allra bäst är det när både barnen och pedagogerna kan få förundras lite! säger Lina Hellberg. Det är så roligt att se pedagogerna utveckla sitt kunnande, att de kan få utforska saker tillsammans med barnen och hjälpa dem att se och utveckla olika fenomen.

– Jag var också lite rädd innan jag började forska om det, kände att jag inte kunde tillräckligt, att naturvetenskap inte var min grej. Jag hade inte såna glasögon på mig, men nu har jag verkligen det!

De bokstavliga glasögonen behöver putsas, inser hon när barnen lyst på dem. Om några år skulle de kanske vilja prata om olika slipade glas och varför fett på ytan kan ge spännande ljusfenomen, men just nu handlar det om hur man kan trolla bort skuggan som Ilaf gör om man lyser på den med sin egen ficklampa, och att det går att få flera Lina på väggen om man hjälps åt. Begreppen refraktion och spektrum får vänta. Eller så nämns orden i förbifarten medan man pratar om alla färger det kan bli om man håller upp en fin glasbit.

Fråga

Vad tror du skulle kunna locka fler att bli förskollärare?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin