Läs senare

Könsrollerna styr fortfarande leken

Pojkar får slåss, men inte lägga pärlplattor. Flickor får lättare sin vilja igenom om de gråter än om de hävdar sig verbalt. Så ser det ut i förskolan, trots att de flesta förskollärare är medvetna om jämställdhetsproblematiken. Det visar en färsk avhandling.

16 Feb 2010

 Tre pojkar och en flicka leker vilt i ett rum på en förskola. Alla är lika högljudda men förskolläraren tittar in och säger bara till ”Anna” – inte pojkarna. Det är en verklig scen som förskolläraren Christian Eidevald inleder sin avhandling Det finns inga tjejbestämmare med.
    Han har följt förskolebarn mellan tre och fem år på två skilda förskolor, där den ena förskolan särskilt är inriktad på jämställdhet. Genom att filma olika situationer har Christian Eidevald sett hur personalen bemöter barnen med olika strategier beroende på om det är en flicka eller pojke.
    Utifrån drygt femtio timmar inspelat videomaterial har han analyserat och disku-terat delar av det inspelade materialet i fokusgrupper med pedagogerna.
  – När jag tittade på filmerna såg jag ett tydligt mönster: flickor och pojkar bemöts på olika sätt och uppmuntras till olika aktiviteter och beteende, säger Christian Eidevald.
    Hans avhandling fokuserar bland annat kring situationer då det uppstår konflikter i förskolorna; på samlingar, vid måltider, när barnen ska klä på sig och när man ska gå ut och leka.

Situationerna kan ”läsas” på olika sätt utifrån om man anser att ”vi föds till flickor och pojkar” eller att ”vi görs till flickor och pojkar”.
  – Man kan se det som att det är rätt av förskolläraren att kräva mer av ”Anna” när hon stojar än av pojkarna, om man utgår från forskning som exempelvis hävdar att pojkar är mer fysiska. Men om vi istället ser det som att det inte finns något biologiskt som motiverar att vi behandlar barnen olika beroende på om det är en flicka eller en pojke som ”stör”, då blir samma situation oerhört diskriminerande.
    Christian Eidevald ville från början titta närmare på barns sociala lärande.
  – Jag hade en tanke om att barn inte bara lär det vi vill, det som vi skriver om i måldokumenten, utan barn lär sig också väldigt mycket annat.
    Han noterade att i fokusgrupperna pratade förskollärarna mycket om hur viktigt det sociala samspelet är. Men i filmmaterialet syntes inte så många situationer där personalen arbetade aktivt med socialt lärande på det sättet de hade beskrivit och utifrån de mål de hade formulerat. Däremot hände det väldigt många andra saker i konfliktsituationer, när barnen skulle gå ut, när man dukade av frukosten och när barnen pratade vid måltiderna.
  – Då började jag analysera sådana situationer. För trots förskollärarnas kompetens, inlevelse och värme så var det många situationer där man skiljde ganska starkt mellan flickor och pojkar och hur man sa till dem och vad som var okej.
    I en filmad sekvens bråkar två pojkar om en leksak. Förskolläraren tittar in och ber dem lugna ner sig men pojkarna fortsätter att slåss och förskolläraren går därifrån. En stund senare blir två flickor osams om en kudde. Den ena tjejen hävdar verbalt sin rätt till kudden, den andra börjar gråta och går till fröken. Resultatet blir att tjejen som vägrar ge med sig inte får vara kvar i leken medan flickan som blir ledsen får behålla kudden.
    Enligt Eidevald handlar det om olika strategier för att få igenom sin vilja, alltså en fråga om makt.
  – Den flicka som är blyg och tillbakadragen och blir väldigt ledsen när hon inte får sin vilja igenom kan med ganska stor makt styra pedagogen till det hon vill ha, medan en flicka som tar plats och verbalt hävdar sin rätt riskerar att bli utkörd ur leken.

Så det är inte bara könet som avgör hur ett barn blir bemött utan även hur man positionerar sig inom könet. En pojke som är väldigt aktiv och kräver sin rätt till leksaker fysiskt, eller kanske till och med slåss för det, tillåts i ganska hög utsträckning få göra det.
    Men beteendet stämmer inte på alla pojkar.
  – De flesta pojkar beter sig inte på det här sättet och de får då inte heller tillgång till stora lekytor och de mest attraktiva leksakerna, som tidigare forskning visat att pojkar får. Tvärtom blir de ganska osynliggjorda i verksamheten.
  – Trots det beskriver pedagogerna i fokusgrupper alla pojkar som fysiska och utåtagerande. Alltså blir det en ganska liten grupp pojkar som får stå som rollmodeller för samtliga pojkar, säger Christian Eidevald.
Följden blir att en pojke som sitter i lugn och ro och lägger en pärlplatta kan personalen uppmana att ”leka med de andra killarna”. Medan en flicka som pysslar med pärplattan får en ”klapp på huvudet”. På det sättet styrs barnen omedvetet in i traditionella könsroller.
    I det filmade materialet blev det också tydligt att de tystaste flickorna fick stå tillbaka medan några få pojkar, som oftast positionerade sig aktivt, för det mesta fick välja först.
    Andra skillnader i bemötande var att flickorna oftare fick öppna frågor som krävde längre svar och fick ta mer eget ansvar. Medan pojkarna fick mer praktisk hjälp till exempel med att ta på kläder, 63 gånger av 65 gånger.
  – Men det stämmer inte för alla pojkar, det fanns exempelvis de som inte fick någon hjälp alls, säger Christian Eidevald.
    Som förskollärare, make och pappa till en sjuårig dotter och en femårig son har det varit en jobbig process för honom att skärskåda hur han själv förhåller sig.
  – Det är många gånger jag trott att jag varit neutral men så här i backspegeln inser att jag inte varit det, säger han.

Trots att de flesta förskollärare är medvetna om jämställdhetsproblematiken, finns det en könsblindhet, anser han.
  – Som förskollärare är det svårt att upptäcka när man själv är med och skapar olika villkor för flickor och pojkar. Jag har själv använt mig av många av de strategier som jag ser pedagogerna göra i min studie, säger han.
    Det visade sig också att förskollärarna i fokusgrupperna hade svårt att se det de gjorde som annat än tillfälligheter.
  – Förskolan vet att jämställdhet är ett problem och att spelreglerna inte är desamma. Men pedagogerna säger ofta att ”just på vår förskola gör vi inga skillnader, här möter vi barnen som individer”. Och så länge de inte är medvetna om att de är lika inskrivna i det här sättet att arbeta som de flesta andra så blir det svårt att arbeta för en förändring.

Christian Eidevald anser att barnen redan tidigt i förskolan lär sig vad som gäller och på så sätt riskerar att ta för självklart att det gäller olika regler för olika kön.
  – Om förskolläraren skäller på en flicka för att hon varit högljudd så kanske det betyder mycket för hur flickor uppfattar sin egen könsidentitet, och de bedömer kanske sedan sig själva och andra flickor utifrån den förståelsen.
Eller som fyraåringen sade till sin kvinnliga förskollärare när han inte ville göra det hon bad honom om: ”Det finns inga tjejbestämmare”.
  – Han hade redan en stark uppfattning om vad som var manligt och kvinnligt, säger Christian Eidevald.
    Han vill att de som läser avhandlingen inte ska reagera ”vad är det där för förskollärare” utan istället få upp ögonen och förstå ”hjälp, jag kanske är könsblind jag också!”.
  – Först då kan man tänka nästa tanke, vad skulle jag kunnat ha gjort istället. Vi kan faktiskt bemöta en flicka som positionerar sig aktivt på samma sätt som en pojke som positionerar sig aktivt. Man kan ta ett steg tillbaka. Och ett nytt sätt att tänka kan innebära att barnen får möjlighet till fler positioner, säger Christian Eidevald.

Rösta

Är du nöjd med er gård?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin