Ingår i temat
Hem till gården
Läs senare

Kreativ oas mitt i storstan

En grön mötesplats i rörelsens centrum, så ser verkligheten ut för Förskolan Valhallagatan 4 i Göteborg.

14 sep 2016

Foto: Emelie Asplund

”Så såg det inte ut i förrgår”. Karl ser förbryllad ut när han blickar mot ett hörn av gården som alldeles nyss förvandlades lite grann. Ut plockades koner och små och stora pinnar och stenar och blev till en hög eller något helt annat. Nu är det tomt på barn där, men platsen ser ändå annorlunda ut. Karl rynkar pannan i djupa veck och återgår till det han pysslade med innan, att vattna ”äpple-päronsträdet” som inte har fått vatten på hundratusen år. Ungefär.
I bakgrunden syns Scandinavium, are­nan som en gång var orangefärgad. Nu är den grå och huserar Frölunda Indians svenska ishockeymästare, diverse konserter och hästsportfansens årliga höjdpunkt, Gothenburg Horse Show. Alldeles i närheten finns också Liseberg. Och för den delen också det Ullevi där Håkan Hellström från Frölunda roade en del folk bara några dagar innan Karl på sitt eget sätt konstaterade att gården på förskolan Val­hallagatan 4 är under ständig förändring.

Omgivningen där personal och barn måste förhålla sig till att kissnödiga ishockeybesökare tycker att buskarna som ramar in förskolan ser lockande ut, är speciell. Mitt i hjärtat av det evenemangsstråk som Göteborgs politiker är så stolta över, där ligger förskolan som öppnades redan på 1940-talet, om än på ett annat ställe en bit härifrån. Den förskolan var en del av folkhemsbygget och präglades av att erbjuda det friska och det naturliga, en förskola som var med och formade de korrekta medborgarna. Då fanns här både växthus och höns.

På sätt och vis går det att dra parall­eller till dagens förskola här mitt i stan.Foto: Emelie Asplund

Många av barnen bor i närheten, i fler­familjshus, kanske utan gårdar och balkong.

– När jag började här var gården en lekplats med cyklar, vackra rabatter där man absolut inte fick röra blommorna. Det har vi velat förändra. Barnen ska äga sin miljö och då ska det inte gå pedagoger och säga ajajaj, konstaterar förskollärar­en Karin Persson.

Förvandlingen påbörjades för sju–åtta år sedan då rabatterna togs bort och ersattes med kryddor, växter och grön­saker, sånt som barnen både kunde leka med och använda.

Det EU-stödda projektet Rebus i det gröna – resan mot en bättre skolmiljö och även en total­renovering av både hus och gård, gjorde att både personal och chefer på Förskolan Valhallagatan 4 ville bygga ihop kommunikationen mellan ute och inne. Det de gör inne ska de också kunna göra ute, om än i ett större format och mer anpassat till rörelse.

En noggrann kartläggning gjordes, vad ville personalen ha och hur såg barnen på sin gård? Var lekte de och var lekte de inte? Vilka platser är lugna, var finns det naturlig rörelse?

– Mycket material har tagits bort, som rutschkanor och cyklar. Det här är ingen lekplats, det här är mer en trädgård att vara i och upptäcka. Vi har jättemycket naturmaterial ute också, liksom byggmaterial från naturen, säger Karin Persson.

– Det andra har vi runtomkring oss så det behöver vi inte ha här också. Vi har rutschkanor precis bakom förskolan, vi har Hedens aktivitetspark, vi har vår bäck och vår å här nere, säger Pia Franzén som är pedagogista.

Gården som den såg ut tidigare beskrivs som en sandöken, med sand över­allt. En klätterställning krävde sand under, likadant med gungställningar och andra gungleksaker. Barnen var överens, den typen av leksaker kunde man bara göra en sak med, de efterlyste platser och saker som inspirerar till många olika idéer och lekar. En vattenbana kan bli en mötesplats där de sitter och pratar eller så bestämmer de sig för att hoppa. Barnen måste få chansen att själva problematisera, som Karin Persson uttrycker det.

Hon och Pia Franzén är överens om att de vill ge barnen utmaningar och att barnen inte får det av tillrättalagda lekplatser.

Foto: Emelie Asplund

En dag när Pia Franzén för en tid sedan pratade med förskolans lokalvårdare suckade lokalvårdaren och sa: ”Den här gården är så tråkig”. Istället var hen lyrisk över en annan förskola i närheten. Den hade allt menade hen. Gungor, klätterställningar och rutschkanor. I diskussionen som följde pratade de två om hur samhället förändrats till att naturliga platser försvinner allt mer och hur de tillrättalagda parkerna och lekplatserna tar över. Pia Franzén förklarade att tanken var att Förskolan Valhallagatan 4 skulle vara något annat, med många olika mötesplatser. Här finns möjligheter att laborera med friktion, balans och med yta. Här finns fortfarande sandlådor men också gräs, bänkar och olika områden som andas olika tempon och humör.

– En sak blev väldigt tydlig under arbetet med Rebus när arkitekten och andra vuxna pratade sig varma för buskar och kullar. Vi måste vara öppna och lyhörda. Barnen bryr sig inte om buskar, de pratar om vatten, vatten, vatten och ännu mer vatten, säger Karin Persson.

Vattenvurmandet har givit resultat, i ett hörn av gården som tidigare varit helt oanvänt. Där de två husen möts som i ett V, där ger nu fyra ulliga, bulliga och mjukt formade träskapelser, eller kanske öar av trä, i olika storlekar, en möjlighet till hinderbana, men också till vattenlek och vattenexperiment. En vattenpump, några långa rör, träbitar och hinkar gör att barnen kan frossa i utforskande av vattnets kraft och rörelsemönster.

– Barnen visar ständigt och jämt att de har de naturvetenskapliga perspektiven i sig, men vi måste vara lyhörda och skapa förutsättningar för dem. Den här platsen ger utrymme att utforska kretsloppet. Vind, ljus och solen, menar Pia Franzén och syftar på odlingarna ett kort barnstenkast från träbumlingarna. Där odlas både kryddor och squash, sånt som går till köket och som sedan serveras på förskolan.

Vid renoveringen flyttades entréerna från utsidan av förskolan. Nu går alla in till sina avdelningar, via entréerna på gården, vilket gör att träkreationerna istället blir ett nav, ett ställe att mötas vid. Pia Franzén menar att alla nu kommit närmare varandra.

Hand i hand med nyfikenheten på det naturvetenskapliga går Land art, en konstform där platsen och dess förutsättningar ger konstnären de ständigt föränderliga materialen.

– Man kan använda sig av håligheter, linjer, gropar, rörelser, förnimmelser, så som de allra yngsta gör i sitt utforskande, som liknar en naturvetares sätt att problematisera det den möter, förklarar Pia Franzén.

I början av den här texten var Karl konfunderad. Han missade när Inez som är så stark, och de andra, fick bygga fritt där runt hörnet, till vänster om det ena huset. Ur ett förråd fick några barn ta fram grejer för att skapa den där svår­beskrivna högen bredvid den lilla resten av rutschkana, den ville både barn och personal ha kvar.

– Det kan bli vad som helst. Ibland är grejen bara att ta ut. Men om man stoppar då och sätter sig med barnen och frågar: Vad tänker ni nu, vad vill ni bygga? Då kan man få en hel story tillbaka. Sen kan man tillföra mer saker om de tycker att det behövs. Det här är ju föränderligt hela tiden, den här gården. Olika saker konstrueras, olika lekar leks, beroende på vilka barn som är med. En oansenlig del av gård­en blir något stort, säger Karin Persson.

Bruset från stan, från arenor, nöjesfält och turistattraktioner, finns närvarande men är ändå så långt borta, här i oasen där de färdiga konstruktionerna ratats. En bit bort skiner Poseidon.
Under förändringsarbetet på Val­hallagatan 4 dokumenterades allt, alltifrån vilka platser som var populära och inte, till barnens önskemål. Och varje steg fotograferades.

Fråga

Välkommen tillbaks till jobbet! Vad ska du prioritera i höst?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin