Ingår i temat
Lära in ute
Läs senare

Lärandet pågår i alla vrår

På Snusmumrikens naturförskola står lusten i centrum samtidigt som lärandet sker i alla vrår. Barnen räknar fåglar och lär sig matematik när de gräver gravar till djur som dött samtidigt som de pratar om döden också ur etiska perspektiv. Nyfikenhet, hållbar utveckling och ett tillåtande förhållningssätt är några av hörnstenarna i arbetet.

18 mar 2011

Den är så liten att den knappt syns. Men tittar man riktigt noga ser man en rosa prick på buskens nakna gren.

Vad kan det vara för sort? Barnen vet. Clara hämtar boken för att visa hur det första vårtecknet, hasselns knopp, ser ut i närbild.

– Jag har själv lärt mig mycket om naturen sedan jag började arbeta Foto: Andreas Hillergrenhär, säger förskollärare Annika Nettrup. Förut trodde jag att träd bara hade knoppar på våren.

Det är skånsk vinter av tristaste slag när vi kommer på besök. Grått, lerigt, kallt. Men det bekommer inte barnen på Snusmumrikens naturförskola i Klågerup utanför Svedala. De hinkar vatten i mjölkkartonger, tittar på fåglar, klättrar i träd eller leker tafatt. Barnen är spridda över ett stort område men vet själva var gränserna går.

–Men det kräver att vi själva är ute och rör oss hela tiden och att vi har vidvinkelblick.

Förskolan, som i dag har 52 barn inskrivna, ligger bakom skolans idrottshall. Från ena hållet påminner det om ett industriområde men på andra sidan om de två små paviljongerna väntar ett paradis. Stora öppna ytor med utsikt över fälten. Ett vindskydd, ett cementrör, stockar och stenar att klättra på, en sandlåda som byggts i en backe. En bit ner ligger den inhägnade dammen där man håvar grodyngel och larver och i träddungen finns djurkyrkogården.

För barnen på Snusmumriken är döden varken främmande eller skrämmande. Att begrava en kanin är också ett sätt att lära sig räkna. Hur djup ska gropen vara? Hur bred?

– Man behöver en mätare, förklarar Moa.

Barnen har själva kommit på att en pinne kan vara bra som mätare. Annars kanske man gräver en för liten grav och måste ta bort djuret igen för att göra hålet större. Det gäller också att inte gräva en onödigt stor grav.

Nu när snön just smält är det lite oklart var djuren ligger. Barnen har märkt ut gravarna med små staket av pinnar men dessa har rasat ihop under vintern. Tillsammans försöker de minnas. Visst ligger skatan här? Och kaninen där? Men hur var det med koltrasten?

– Barnen pratar också mycket om vad som händer efter döden. Vart tar djuren vägen? För att undersöka saken begravde vi en mullvad i en plastlåda och grävde upp den med jämna mellanrum för att se vad som hände med kroppen. Till slut var det bara skelettet kvar. När det blir tillräckligt varmt ska vi så fröer på graven, säger Anette Barr.

Naturförskolan startades hösten 2007 av Anette Barr och Anna Rosdahl som tillsammans med Annika Nettrup blev inspirerade under en konferens i Lund. Anette och Anna skrev ihop ett förslag, fick ja från en stöttande rektor, sökte Agenda 21-pengar för att anlägga utemiljön och satte igång. Ett år senare anslöt Annika och i dag utgör de ett sammansvetsat team som snart har manus färdigt till den bok de fick Ulla-Britta Bruunstipendet 2009 för att skriva. Den innehåller mycket bilder, nedskrivna samtal mellan barnen och analys av de olika situationer som beskrivs. Vad gick bra, vad kunde gjorts annorlunda?

När något spännande händer dokumenterar man, fotograferar och skriver ner stödord som senare renskrivs. Trots att rektor gett extratid för arbetet med boken har det mesta gjorts på fritiden.

– Vi hoppas förstås att kunna förmedla det vi själva upptäckt och utvecklat. Att man kan nå så mycket längre utan alla de regler och rutiner som finns på en vanlig förskola, säger Anette Barr.

På Snusmumriken är samlingen avskaffad. Man såg ingen vits med den och forskning har dessutom visat att just samlingen är ett av de moment som lätt förstärker stereotypa könsroller.

– Vi har ett uppdrag att arbeta genuspedagogiskt och jag ser en stor skillnad här, säger Anette Barr. Vanliga lekplatser styr in barnen i könsroller. Flickor gungar och håller sig nära de vuxna, pojkar cyklar och springer. Här finns inget sånt.

En gång blev vi oroade när ett djur skulle begravas och pojkarna grävde medan flickorna gick i väg för att plocka blommor.

– Vi bestämde oss för att kolla upp det där och lurade barnen lite genom att låta flickorna hitta nästa djur. Då visade det sig att det var flickorna som grävde, att det var den som hittade djuret som fick gräva graven.

Vila i traditionell mening finns inte heller. De små barnen sover i vagnar utomhus, de större vilar när de själva känner att de behöver. Är det tillräckligt varmt – vilket det med snusmumrikmått mätt är pFoto: Andreas Hillergrenraktiskt taget året runt – tar man ut madrasser på det stora trädäcket.

Pinnar ses som utmärkta lekredskap men barnen vet att de måste vara försiktiga. Att klättra i träd är också tillåtet. Ja, det mesta är faktiskt tillåtet.

Annika Nettrup förklarar:

– Vi försöker verkligen tänka efter innan vi säger nej och fundera över varför vi gör det. Är det för vår egen bekvämlighets skull eller för barnens?

– Om ett barn kommer med ett förslag som inte genast kan genomföras säger vi inte nej men lovar att återkomma, vilket vi också är noga med att göra. Vi har samma förhållningssätt till varandra. Om Anna eller Anette kommer med en idé som jag tycker låter helt knäpp säger jag inte nej utan javisst, vi testar.

Att inte ha några traditionella lekredskap är ett ytterst medvetet val. Men soluret kom till av en slump. En dag började några barn som lekte vid stenbumlingarna – som lagts ut i en oval och mest tänkta att utgöra en del av en naturlig hinderbana – att prata om skuggor. Så föddes idén att stenarna även kunde fungera som solur. En mobil sattes att ringa varje timme och så gick man ut och tittade var skuggan föll och märkte ut klockslaget. Barnet som stod i mitten utgjorde visaren.

Anette försvinner en stund och kommer tillbaks med en hink fågelfrö som hon hämtat hemifrån. Hon får hjälp att dra fram den långa stegen under trädäcket och klättrar upp för att fylla på fröautomaten. Den hänger högt för att vara utom räckhåll för klåfingriga tonåringar.

Fågelholkar som byggts tillsammans med barnen sitter uppsatta lite varstans. Spikar, hammare och sågar är naturligvis godkända redskap. På Snusmumriken byggs och rivs kojor ständigt.

Ett rullbord på trädäcket rymmer fågelkikare och uppslagsböcker om fåglar, svampar och insekter. Moa tar fram kikaren för att se vad som händer när fröautomaten blivit påfylld. Kommer det några fåglar?  

Hon hämtar fågelboken för att fylla i vilka arter hon sett. Boken är full med pinnar, flest för bofinkar. Hon har också sett många blåmesar. Och pilfink, skata och grönfink men ännu ingen björktrast.

– Men i söndags såg du en sparvhök i din trädgård som din pappa tog bild av, säger Anette som är glad över föräldrarnas engagemang. Hon är själv mycket fågelintresserad men är det något hon går bet på finns det föräldrar som kan hjälpa till att identifiera.

Alla barn har gjort sin egen fågelbok och i själva tillverkningen fick man in mycket mer av både matte och språk än man trott.

– Vi tänkte be någon av de stora att skriva in i datorn och göra en mall som vi skulle trycka ut till de små. Men alla ville skriva sin egen bok och även de som inte kunde bokstäver lärde sig. Titta här är ett K, det hade vi ju innan. Eller så sa vi att bokstäverna finns på de här tre raderna, överst, underst eller i mitten, till höger eller till vänster. Vi fick in en massa begrepp och se en utveckling som överraskade.

– Redan tidigare hade vi sett att det här arbetssättet leder till bättre språkutveckling hos barnen.

Inomhus är man inte så ofta. Men det handlar inte om att till varje pris härda ut i iskyla eller strilande regn. Naturen ska vara en glädjekälla och blir det för jobbigt går man in. Det händer mycket mer sällan än man kan tro. Både barn och vuxna är klädda efter väder men man håller ett extra öga på de minsta så att de inte får in vatten i stövlarna.

Alvin följer med in för att visa oss musen Margareta. En av de vuxna hittade musen som fick bo i en hamsterbur och nu springer runt och leker med sina två barn.

Skåpen är fulla med material. Där finns djurdelar som barnen hittat, delar av ett getingbo, avgjutningar av spår efter djur som gått på snön och skal efter trollsländor.

Barnen har lärt sig hur man kan hålla en trollslända med utspända vingar i handen och studera den. Och det är inte svårare för dem att lära sig ett antal arter av fåglar, träd eller trollsländor än för andra att lära sig namn på Pokemonfigurer.

– Tidigare har vi beställt fjärilslarver från ett företag men i våras hittade vi en klump med larver bland nässlorna. Jag fick ta hem dem på helgerna för de äter så fruktansvärt mycket. Sen följde vi utvecklingen, från larv, till puppa till fjäril. Det var spännande.

Snusmumrikens bästa tips:

  • Säg inte nej av gammal vana utan ta barnens förslag på allvar.
  • Se barnen som jämlikar och utforska världen tillsammans med dem.
  • Ställ produktiva frågor i stället för att ge de rätta svaren. Hur ska vi ta reda på vad detta är? Hur tänkte du då?
  • Våga pröva även sådant som låter tokigt från början och var inte rädd för att misslyckas.
  • Lita på barnen. Ger du dem förtroende så svarar de med att leva upp till det.
  • Skippa samlingen.

Alla artiklar i temat Lära in ute (5)

Fråga

Hur stor är din barngrupp?

Loading ...

ur Lärarförbundets Magasin